12.
Sven Rise stannade. Det blef ej mera tal om någon afresa. Hans sjukdom nämndes heller icke. Majoren hade föresatt sig att ej tro på den, och alla andra försökte också med olika framgång att blunda för den, allt under det den gick sin obevekliga gång.
Sven Rise ville hålla i med undervisningen till jul, ty förr kunde Torvald ej komma in i någon skola. Gossen förstod, att lärarens krafter ej fingo anlitas för mycket, därför gjorde han sitt allra bästa och Irene likaså. De togo så mycket som möjligt af arbetet på sig. Elisa hade ålagt dem detta, samtidigt med att hon underrättat dem om deras lärares sjukdom.
Det rörde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans tillstånd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det ömsinta och goda i barnens karaktärer.
Lektionerna voro ej så regelbundna numera, ty läraren var ibland för klen att lämna sitt rum, och aldrig tillät han sina elever att vistas där. Än det ena än det andra skälet hittade han på för att förekomma detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem för smitta. Hon ansåg dock faran icke stor i det fallet, då alla försiktighetsmått vidtogos.
En gång, då han på två dagar ej orkat lämna sitt rum, knackade det på dörren och Elisa trädde in.
Han blef häpen, reste sig från soffan, där han låg, och bad om ursäkt för att han var klädd i nattrock. Men hon smålog och gaf honom en vink att lägga sig igen.
»Kom i håg, att jag är Elghyttans husmor, och för husmodern får ingen dörr vara stängd, allra minst den bakom hvilken någon ligger sjuk», sade hon med en så naturligt moderlig värdighet, att all hans blyghet försvann för en känsla af obeskrifligt välbefinnande.
Hon ville vänja honom vid att låta sig vårdas af henne, och det lyckades.
För henne blef den dagliga omsorg, hon fick ägna honom, en ovärderlig hjälp till att skjuta undan tanken på den förestående skilsmässan. Genom att noga följa sjukdomens små växlingar fram och tillbaka lyckades hon se bort från förloppet i dess helhet och glömde ibland den oundvikliga utgången.
Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig hela hösten med besök hos bekanta. Han drog sig för att träffa Sven Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrättad i bref. Det var därför med lättnad han vid sin ankomst på kvällen hörde, att den sjuke redan gått till sängs. Christian var alltid tacksam för uppskof, när det var fråga om något obehagligt, äfven om detta var oundvikligt.
»Hur är han till mods, du?» frågade han Elisa.
»Så lugn, som om det ingenting vore», svarade hon.
»Han har väl inte riktigt satt sig in i hur det är?» förmodade Christian.
»Jo, det är just det han gjort.»
»Hm. Men innan han hunnit göra det, var han inte förtviflad då?»
»Det vet jag ej, ty jag såg honom ej dessförinnan. Han hade redan fullkomligt satt sig in i förhållandena, då han kom hem från doktorn.»
»Han är en ovanligt resignerad natur», sade Christian.
»Sven Rise ser mot döden med mer än resignation.»
»Du vill väl inte påstå, att han är glad åt den? Det vore onaturligt.»
»Men tydligen icke omöjligt», ifyllde hon. »Jag har ett par gånger, då han suttit försjunken i tankar och trott sig obemärkt, sett i hans ögon ett skimmer af öfverjordisk lycka. För honom är den osynliga världen verkligare än denna; döden blir för honom bara en hemfärd.»
»Den kan allt bli svår den», sade Christian.
Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berörde en öm nerv.
»Men den bär hem i alla fall», sade hon mest för att trösta sin egen smärta.
Han såg på henne.
»Jag tror du tagit intryck af Rise», sade han; »du tänker och talar likt honom.»
Hon ljusnade märkbart.
»Jag skulle intet hellre vilja än likna honom i allt», sade hon.
»I lungsoten med?»
»Ja i den med, om det ej kunde gå med mindre.»
Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trängde ej ända ned till den fulla verkligheten.
Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga, som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom. Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.
Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro. Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.