13.
Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs till sin sjuke väns sida.
Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.
»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur gärna jag vore i ditt ställe!»
Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.
»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom? Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»
Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom! Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack, som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all hugsvalelses Gud.
»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds rike.»
»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.
»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.
»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte Gustaf Adolf.
»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.
»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin väns ansikte.
»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst. Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men nu förstår jag honom, min älskade Herre!»
Gustaf Adolf var gripen.
»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade han.
För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.
»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes ämnad för?»
Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen hämtande en ingifvelse från den.
»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han. »Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt och komma till bättre användning i evighetens vår.»
»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg lifvet gömdt och grodde.
»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket, mycket annat?»
»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.
Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få se stjärnorna börja glimta snart.
»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet. Elisa såg uppåt.
»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?» sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»
»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än det mörknar omkring oss.»
Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.
»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.
»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga skämtsamhet, som annars var dämpad nu.
»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan gingo fram mot dess glödröda prakt.
Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.
»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man än springer till världens ände.»
»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.
»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas den som uppgång.»
»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.
»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.
De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade, utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.
»Hvad menar du med en rättfärdig man, Elisa?» frågade Gustaf Adolf.
»En sådan som Sven Rise», svarade hon utan betänkande.
»Och hvad gör honom rättfärdig?»
»Hans tro.»
Gustaf Adolf skakade på hufvudet.
»Om du frågade honom själf därom, skulle han ej svara: ’min tro’, utan: ’Jesu Kristi Guds Sons blod’.»
»Men det blodet är utgjutet för alla, och alla äro icke rättfärdiga», invände hon.
»Jag menar icke att tron är obehöflig», sade han; »den är handen, hvarmed vi taga emot rättfärdigheten.»
»Den är nödvändig således, ty utan den bli vi icke frälsta.»
»Vi ha icke ens tron af oss själfva; den är en gåfva af Gud.»
»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.
»Alla vilja ej taga emot den.»
»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.
»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf Adolf.
»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.
»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade han.
De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick strömfåran ännu öppen.
Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen, där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots all sin ungdomliga lifsglädje.
Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än. Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot himmelen, som nu brann och strålade.
Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften. Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till Fadersfamnen?
Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att låta sig räddas.