14.
Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att råka honom.
En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som velat träffa honom.
»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.
»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.
»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som djupt grep henne.
Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.
De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund. Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.
Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates’ metod att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till denna.
Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de unge männen anlände.
De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.
Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte, som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.
»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi talat om dem», sade han.
Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.
»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.
»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle att göra godt.»
»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju här som en lefvande påminnelse därom.»
Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock tycktes det så.
»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.
»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen öfver håret.
»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»
»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.
Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i drömmar, men ryckte upp sig.
»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.
Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.
»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk», fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats hon skulle haft i detta, som kunnat vara.
Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.
»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.
»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.
»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har mycket åt dig i lifvet än.»
Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom, halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.
Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli till rik välsignelse.
Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne, hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.
Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess uppfyllelse.