15.
När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början, följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.
Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen. Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället. Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket ytterligare ökade arbetets behag för denna.
Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.
Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen hjälpte henne.
»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen», sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.
Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.
»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till Elisa.
»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade denna.
»Skada?» upprepade Irene.
»Tuberkler smitta.»
»Men du då?»
»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»
»Det är jag med.»
»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min lilla syster.»
Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till hjälp.
»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek af nattvak.»
»Det är ej af nattvak.»
»Hvad då af?»
»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla systern in till sin patient.
Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg. Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta, som lyfter!
Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran började lysa och hon själf frös.
Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen, att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma, bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit, och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna och hjälpa.
Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade, att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten, sågs hon ofta därinne.
Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han behöfde öfvertyga sig själf därom.
Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges, men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.
Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej kunde göra mer än andra.
Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.
»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.
»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.
»Det blir jag snart — alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord mottogos af en förstående tystnad.
En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly, men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så matt och föll i en dvallik sömn.
Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.
Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn? Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?
Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.
»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.
»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»
Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig lugn.
Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma lidande som han.
»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor. Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar komma öfverens om att bedja.»
Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.
Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa orden verkligen af hjärtat.
De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon, men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?
Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.
Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det fördolda.
»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?» utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»
»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf segervisst, »mot förvandling och förklaring.»
»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.
»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord går till Gud.»
»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?» frågade hon efter en stunds tystnad.
»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.
»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så gräsligt att se honom plågas.»
Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.
»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.
»Nej.»
»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»
Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.
De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge. Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.
Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.
Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade sakta på hufvudet.
Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från sin plats närmast honom.
Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande anden, som sakta frigjordes därifrån.
De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.
Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere. Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som inför en förklaring.