16.
De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga stunder.
En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur. Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen och gick till hans rum med den.
Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.
Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.
Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes fötter.
Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.
Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå, när himmel och jord förgås.
Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?
Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den jordiska sorgen.
Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder. Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.» Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog honom.
Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt. Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så tydligt varit Jesus Kristus.
Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver honom. Elisa knäppte sina händer och bad:
»O Herre, blif min så, som du varit hans!»
Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.
Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon kraften af att ha sitt samfund i himmelen.
Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den hvita pannan.
»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.
»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom. Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland. Det renar att se på honom.»
»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»
Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.
»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»