17.
Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den. En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer. Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.
All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.
Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej blifvit af.
Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.
Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.
Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.
Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli släckt.
Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på Irenes bön om förlåtelse.
»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.
Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om systerns för sena ånger.
När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå. Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var fadern.
»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.
»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock tydligen hade sina tankar på helt annat håll.
»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»
»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min och god aptit inmundigade.
»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.
Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.
Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt sin martyrstämning till sängdags.
Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på sängkanten.
»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag blef så ond på dig?»
Irene vände hufvudet litet åt systern till.
»Du är ond ännu», anmärkte hon.
»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.
Irene glömde sitt martyrskap.
»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den tillbaka åt dig.»
Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa kysste henne tröstande.
»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i hans bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din ovarsamhet.»
Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.
Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln, och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall? Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det. Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.
Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt, sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de visade sig hafva sådan verkan.
18.
Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel, men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man förgäter se uppåt?
Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.
Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.
Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.
Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan, stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.
»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till gruppen.
»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.
Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes. Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat, ty hon tillade:
»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter från mina egna sexton år.»
»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»
Tanten log halft förläget och halft skälmskt.
»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke varit det på samma sätt som jag.»
Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen, blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende, kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta, men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.
Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.
På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och sommaren gick gladt nog.
På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju, som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen efter något alldeles nytt.
Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i praktiken.
Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga förhållandena.
Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for. Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt, att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.
En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.
En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum. Hennes min var betydelsefull.
»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.
»Hvad står i det?»
»Jag skall läsa upp det.»
»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det var något särskildt.
»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.
»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»
Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna anmärkningar.
— — — Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa man på jorden — — —
»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»
— — — Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom — — —
»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.
— — — Jag tycker ej jag lefvat förr än nu — stod det längre fram i brefvet. — Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa, och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. — — —
»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»
— — — Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning — — —
»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf nu, kan tänka. Ska’ vi bli snälla emot honom, hva?»
»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf Adolfs vän?» svarade Elisa leende.
»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»
Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.
»Du har ej läst slutet än», sade hon.
Majoren läste brefvets post skriptum:
— — — Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna —
Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna fordra någon tribut åt den.
»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den där karlen, innan de eklatera.»
Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.
»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst att Elisa aldrig älskat.»
Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.
»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.
»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars samtycke.»
Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett förrädiskt sätt.
»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast hon.
»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.
»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte vara afundsjuk.»
Hon räckte Helmer systerns bref.
»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har ingifvit mig riktig sympati för din syster.»
Irene lät trösta sig af dessa ord.
»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam och sträng ibland.»
»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon gjort.»
»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»
Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i hennes egna tankar.