19.
Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom, eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.
Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en mycket poetisk uppenbarelse.
På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.
Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att ej alls gå ned i kväll.
»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.
Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla, Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på Elghyttan.
Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne ej, fast hon lekte som ett barn.
På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på dansen.
»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.
»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»
»Men majoren är ju änkling, sade du?»
»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre skrattande.
»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»
»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men förgäfves.»
»Du också?»
»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»
»Vågar du för Térèse?»
»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»
»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.
De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.
Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den milslånga Hanebyskogen.
Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på besök.
Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem. Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en främlings likgiltighet.
Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen och med familjen fira Irenes trolofning.
Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.
»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid lämnade matsalen.
»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»
»Ansvaret?»
»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur skall jag kunna leda henne rätt?»
»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.
Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom. Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de två minuter han dröjt.
Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.
Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde både honom och Irene.
Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.
»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter den.»
De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.
Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast, och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset kastade inga skuggor.
Doktor Hessel höll in sin häst.
»Låt oss lyssna», sade han.
Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han förstulet sin vän.
»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte han.
»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.
»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man trifs med i hvardagslag.»
»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är ovisst. Jag är en orolig själ.»
»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»
»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.
Brukspatronen skrattade.
»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem icke älskvärda?»
»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är pietistisk?»
»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»
»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»
»Just han.»
»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf vore ärligheten själf.»
»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.
»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist vore i sanning ett kuriosum.»
»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»
»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också henne på närmare håll.»
»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»
»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till henne.»
»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så trivial, ser du», sade brukspatronen.
»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor, som nyss trängt sig på honom.
Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den. Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.
»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt hvad.
Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att instämma.
»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång. Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg, hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf aldrig den.»
Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.
»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.
»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara ledd af högre makter än slumpens.»
»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.
»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn. »Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»
»Hoppas allt af kärleken, du. ’Les femmes aiment toujours les mauvais sujets’, så du har goda utsikter hos din sköna.»
»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon ej lyckas.»