20.
Under den följande tiden tillställdes i grannskapet många festligheter till det nyförlofvade parets ära.
Irene njöt obeskrifligt af att vara det förnämsta föremålet för allas uppmärksamhet. Van att behandlas som ett barn och att stå i Elisas skugga, blef hon yr i hufvudet af att så plötsligt blifva framskjuten. Men hon kände sin nya värdighet och var mån om den. Särskildt i hennes sätt mot Elisa kom något öfverlägset och beskyddande, hvilket verkade ytterst komiskt.
Man skulle på middag till prosten. Irene stod färdigklädd i nedre vestibulen på Elghyttan, och Helmer lade kappan öfver hennes skuldror. Elisa kom med majoren utför trappan och stannade för att borsta bort några dammkorn från hans rockkrage.
»Den där blågrå klädningen klär Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den», anmärkte Irene gillande.
Hennes fästman svarade ingenting, men glömde den lilla ömma tryckningen just då han svept kappan om henne. Af hennes förvånade blick märkte han, att något var på tok och försökte rätta på kappan.
»Tack, den sitter bra», svarade Irene litet snäft.
Då upptäckte han, att han glömt svara på hennes ord, och skyndade att godtgöra denna försummelse.
»Elisa kan inte vara annat än vacker, hvad hon än tar på sig», sade han.
»Det vill jag inte påstå», svarade Irene. »Elisa förstår egentligen icke alls att kläda sig väl. Jag är glad, att hon gjort det i dag för en gångs skull, ty doktor Hessel kommer nog på middagen.»
»Doktor Hessel?» eftersade Helmer.
»Ja. Har du inte märkt, hur intagen han är af Elisa? Jag vill så gärna, att hon skall förlofva sig, och han vore så lämplig.»
»Det är han inte alls», förklarade Helmer med eftertryck.
»Hvad är det frågan om?» sporde Elisa, som nu hunnit ned.
Helmer ville hjälpa henne på med kappan, men förekoms af Gustaf Adolf.
»Vi talade om doktor Hessel», upplyste Irene.
»Det är en treflig kurre», förklarade majoren. »Han får gärna komma hit så mycket han vill.»
»Skulle han det, så komme han allt hvar dag», inföll Irene skrattande.
»Inte mig emot», sade majoren. »Läkare är han också, och jag har på sista tiden börjat känna mig klen och skulle behöfva en lifmedikus. Undras om han skulle vilja bli det?»
»Det vore det just inte så lämpligt att föreslå» sade Gustaf Adolf.
»Hvarför inte?» frågade Irene med ett litet öfverdådigt skratt. »Menar du, att det skulle vara opassande? Jag kan vara förkläde åt Elisa.»
»Du, nippertippa», sade Gustaf Adolf och gaf henne med pekfingret ett lekfullt slag på näsan och munnen.
»Hvad det beträffar, kan väl jag vara förkläde nog», inföll tant Cilla, för hvilken utsikten att dagligen få anförtro sina krämpor åt en läkare var synnerligen tilltalande.
»Nej, du är ogift, tant Cilla, och behöfver själf förkläde, och det kan jag vara, som åtminstone är förlofvad», svarade Irene munter och viktig.
»Allvarsamt taladt, skulle det inte låta sig göra?» frågade majoren, som riktigt tycktes hafva tagit fasta på sin förflugna idé. »Är det någon, som vet, hvar han hör hemma och hvar han har sin praktik?»
»Ingenstans och öfverallt», svarade Gustaf Adolf. »Han anförtrodde mig något af sina växlande lefnadsöden här om kvällen. Som pojke skickades han till sjös, men rymde efter några år från sitt fartyg i en amerikansk hamn. Sedan släpade han sig fram som simpel arbetare, tills han greps af lust att studera. Då skref han till fadern, som inte hört af honom på åtskilliga år, och bad om förlåtelse och pengar att börja ett nytt lif med. Det fick han också och tog på otroligt kort tid studentexamen. Sedan studerade han medicin och blef praktiserande läkare en tid, tills han tröttnade på det och reste hem till Sverige. Hans far är nyligen död, och Hessel var ende arfvingen, så att nu har han både tid och pengar att hvila sig på.»
»Det låter föga rekommenderande allt det där», anmärkte Helmer Bro.
»Amerikansk doktor!» sade tant Cilla och skakade på hufvudet.
Hennes lust att anförtro honom vården af sina dyrbara krämpor hade betydligt svalnat. Men majoren var lika ifrig för sin plan, hvars genomförande syntes honom ännu möjligare efter de upplysningar han fått.
»Förträffligt! Hvarför skulle han inte slå sig ned som min husläkare på Elghyttan, då han hvarken har hem eller anställning?»
»Du säger ingenting, Elisa», anmärkte Irene.
»Hästarne ha varit framme länge; borde vi inte ge oss i väg snart?» svarade Elisa, som under hela samtalet stått tyst vid fönstret och sett ut. »Irene, skulle du ha mycket emot att för en gång åka med Helmer hos pappa och tant Cilla i stora vagnen och låta Gustaf Adolf köra för mig i giggen?»
Hon såg så vackert bedjande på Irene, att denna efter någon tvekan gaf med sig.
»Hoppas du snart får någon annan än en bror att köra för dig», sade hon.
»Hvad är det hon säger, ungen?» sade majoren lekfullt och nöp Irene i örsnibben. »Var lagom morsk mot din syster, lilla nippertippa! Elghyttans drottning kan få en på hvart finger, som intet bättre begär än att få köra för henne i giggar.»
»Låt de andra åka före, så behöfver du inte bekymra dig om tömmarna», sade Elisa till sin bror, då de satte sig till rätta.
»Du vill taga min uppmärksamhet i anspråk således?» frågade han och gjorde villigt som hon bad.
»Vi råkas knappt alls den här sommaren, det kommer så mycket i vägen jämt», sade hon. »Jag tror inte vi haft ett enda förtroligt samtal.»
»Jag saknar det, jag också», instämde han. »Du är allvarsam. Känner du dig nedstämd?»
»Inte egentligen. Mera tankfull.»
»Hvad tänker du på?»
»Åh, på mycket. Låt oss tala om Sven Rise.»
»Är det på honom du tänker?»
»Icke så mycket jag ville.»
»Det skulle jag annars ha trott, att åsynen af Irenes lycka fört dina tankar till Rise och gjort dig sorgsen.»
»Tanken på honom gör mig aldrig sorgsen, tvärt om, därför vill jag fasthålla den.»
»Det är något att äga en sådan väns minne», sade Gustaf Adolf.
»Hvad jag önskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket från hans död», återtog Elisa efter några minuters tystnad. »Var det inte som om vi stått vid himmelens öppnade portar? Jag skulle velat lefva hela mitt återstående lif där, utan att ha behöft vända tillbaka till låga jorden.»
»Det är nog att få stiga upp på förklaringsberget i vårt lifs stora ögonblick och se de outsägliga tingen», sade han, »men begär ej att få stanna där, det vore förmätet; vi äro ej mogna för en varaktig härlighet än. Men den heliga fläkt vi fingo däruppe skall följa oss som en kraft i lifvet på den låga jorden.»
»Men kraften mattas, då de heliga minnena blekna, och så mycket vill skymma dem», sade Elisa vemodigt.
»Det är ej på hänförelsens minnen vi lefva utan på Guds nåd i Jesus Kristus», svarade han och tillade med en frågande blick: »Det är något särskildt, som tynger dig?»
Hon såg ut öfver landskapet, som föreföll tröstlöst i den dammiga Julidagens heta solsken.
»Jag minns en gång, då jag stod vid Sven Rises kista», började hon, »och såg på honom; då kände jag alldeles som en inre hviskning: Lika död från jordiska begär och omsorger, som han ligger där, bör och får du lefva, och lika uppfylld af himmelska begär och fröjder, som hans ande nu är, bör och får också du vara, om du dör och uppstår med Kristus. Så kände jag det, och en lång tid efter hans död hade jag mycket starkare andliga begär än jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju något af fullhet i blotta längtan efter eviga ting. Men på sista tiden ha jorden och det jordiska börjat få dragningskraft för mig igen, och med sådana begär följa oro och otillfredsställelse, de må fyllas aldrig så.»
»Du väntar för mycket af dig själf, Elisa, om du tror dig kunna lefva på jorden fullkomligt död för allt jordiskt. Det är omöjligt, ingen har kunnat det, fast mången i fanatism försökt det. Gud fordrar heller ingen onaturlig öfverjordiskhet af oss; han tänker på att vi äro stoft.»
»Men det står ju, att vi skola dö världen och lefva Gudi?»
»Ja, vårt lif skall vara ett framskridande åt det hållet, naturligtvis. Men mognandet går långsamt. Begynnelse är icke fullbordan. En sak är att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga jordiska begär, blott idel himmelska, en annan sak är att ha det så ställdt.»
»Men jag skulle vilja ha det så ställdt; hvarför kan jag det inte?»
»Du är stoft och synden låder vid dig. Var glad att den gör det på ett för dig kännbart sätt, så att du inte inbillar dig vara fri och högmodas och blir i själfva verket farligare bunden. Hvilket begär är det som oroar dig, det har du inte sagt?»
»Intet som jag kan namnge», svarade hon dröjande, »men det finns där, formlöst egentligen och dock starkt nog att försvaga det himmelska. Med ett ord, jag känner mig så jordisk. Tingen i denna världen börja få för stort intresse för mig.»
Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket föreföll honom undvikande.
»Om det ej är något orätt, som drager dig, behöfver du väl inte känna dig orolig», sade han. »Akta dig för en osund andlighet.»
Elisa satt tyst, vacklande mellan att känna sig bestraffad eller icke förstådd.
Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart förhållande till sin Gud. Han såg så klart och behöfde aldrig grubbla öfver hvad som kunde vara rätt eller orätt. Storslagen och enkel på samma gång, hade han lätt att komma underfund med sig själf och förlorade sig aldrig i dunkla stämningar eller oklara känslor. Med henne var det annorlunda. Det var henne ej alltid lätt att afgöra om det, som rörde sig inom henne, var synd eller ej.
»Hvad säger du om pappas förslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?» frågade Gustaf Adolf efter en stund.
»Jag hoppas det inte blir af», svarade hon.
»Tycker du illa om honom?»
»Nej, han intresserar mig mycket, men jag önskar inte alls få honom till dagligt sällskap.»
»Det skulle du ha sagt till pappa; mot din vilja gör han det inte.»
»Det är just det jag vet, och därför teg jag. Inte vill jag, annat än om det är nödvändigt, stå i vägen för hans nöje.»
»Här vid lag tycker jag det är nödvändigt», sade Gustaf Adolf, hvars ridderlighet var väckt. »Jag skall tala vid pappa, innan han hinner säga något åt doktor Hessel.»
»Vet du, jag tycker han förefaller att vara ämnad till något ädelt, som han icke blifvit», sade Elisa.
»Hvem?»
»Doktor Hessel.»
»Åh ja, det har jag inte tänkt på. Men det är han naturligtvis. Alla människor äro ämnade till Guds barn, och det är det ädlaste man kan bli», sade Gustaf Adolf.
Elisa smålog. »Du har alltid blick för hufvudsaken», sade hon. »Du ser hela mänskligheten i blott två färger och har ej öga för de många nyanserna.»
»Åh jo, det har jag nog», sade han lamt försvarande sig mot ett påstående, som tycktes innehålla en beskyllning.
»Det har du icke», vidhöll hon och skakade leende på hufvudet. »Jag skulle nästan kunna vända mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en besläktad med den. Är du inte litet för ensidigt andlig? Du bryr dig bara om människan i förhållande till Gud, men för det rent mänskliga i och för sig har du föga intresse. Det finns ju så mycket, som i sig själf hvarken är godt eller ondt, såsom snille, smak, begåfning, utseende och sådant mera. Allt detta gör mänskligheten mångskiftande och intressant.»
»Är det blicken på allt detta, som drar dina tankar från Gud och de eviga tingen?»
»Nej, intresset för människan är något, som jag tänker skall få följa mig in i evigheten, eller hvad säger du?»
»Ja, intresset för det odödliga hos människan.»
»Kan du säga hvar gränsen går mellan det dödliga och odödliga i vårt väsen? Själfva det döda stoftet skall ju uppstå igen.»
»Ja, det är sant. Det är stort att vara människa», sade han tankfullt.
»Och när man intresserar sig för människan, omfattar intresset allt hos henne, då det är omöjligt att afgöra hvad som är stort och hvad som är smått. I ett obevakadt ögonblick kan en människa genom en liten, liten handling röja sin verkliga karaktär tydligare än i en stor gärning, som syns för många och inför världen sätter en viss prägel på henne. Det är så roligt att studera mänskligheten i detalj.»
Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smålog skälmaktigt.
»Är det någon särskild individ du nu experimenterar med?» frågade han.
»Jag försöker komma underfund med alla, som komma i min väg», svarade hon, intet anande.
»Akta dig bara, så att ej känslorna lägga sig i studiet; de förvilla så lätt.»
»De kunna också hjälpa till. Utan känsla uppfattar man mänskligheten som idel trädockor.»
Han skrattade och gaf henne rätt. Bror och syster hade så trefligt tillsammans, att åsynen af prostgården framför dem kom som en öfverraskning.
Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det föll sig ofta så och var henne ej emot. Hon försökte alltid få klart för sig, hvad folk gick för, men med honom hade detta sig icke så lätt, och det gaf honom ett särskildt intresse i hennes ögon.
En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens äldsta dotter spelade, och en af de unga kontorsherrarne från Bergsjö bruk sjöng.
»Hvad tycker ni om herr Salmsons sång, fröken Spitzenholdt?» frågade doktor Hessel Elisa.
»Han har en vacker röst», svarade hon.
»Men hvad är det som fattas? Hvarför rycker han en inte med sig? Utbildning har han, rösten är skolad och han sjunger väl …»
»Ja, just väl», inföll hon med ett litet leende, som visade, att detta knappast var någon förtjänst i hennes tanke.
»Vore det bättre om han slarfvade?»
»Det, som blott är inlärdt, griper icke», sade Elisa utan att akta på frågan. »Han måtte ha upplefvat för litet för att kunna hänföra med sin sång.»
»Stackare», sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt, halft medlidsamt leende den unge mannen, som ansträngde sig efter bästa förmåga och såg mycket belåten ut med resultatet.
Om en stund bad värden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne genast sitt samtycke.
När han tystnade, var det så ljudlöst i rummet, att man kunnat höra en knappnål falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt orörlig och såg på honom utan att synas medveten därom. Inspirerad häraf sjöng han ännu ett par bitar. Sedan gick han från pianot trots artiga protester. Prostens dotter slog sig ned där, åtagande sig det otacksamma värfvet att ackompanjera samtalet.
»Sjöng jag väl?» frågade doktor Hessel, när han återtagit sin plats bredvid Elisa.
»Det tänkte jag inte på», svarade hon sanningsenligt.
»Hörde ni om jag upplefvat något?»
»Alltför mycket», undslapp det henne.
Han smålog, road af att se hur hans sång gripit henne.
Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig människa. Det trotsigt lidelsefulla i hans föredrag hade berört strängar i hennes inre, hvilka ej förr vibrerat. Deras klang förskräckte henne.
Han anade det intryck han gjort och kände sig stolt öfver det.
Hon såg ut genom verandadörrarna, som stodo öppna. Kyrkan syntes, den låg ej långt ifrån. I dess närhet var en graf, till hvilken Elisas hjälpsökande tanke tog sin tillflykt. Hon återkallade i minnet Sven Rises bön för henne, och hon tyckte sig nästan känna det lugnande trycket af hans hand på hjässan. »Helt tillhöra Kristus, bli till välsignelse!» Hur annorlunda mot den brusande sången! Det kom ro i hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid förnimmelsen af sin mottaglighet för intryck af allt annat än himmelsk art.
»Kan man upplefva för mycket?» frågade doktor Hessel vid hennes sida.
»Genom att hänge sig åt sådant, som man blir sämre af», svarade hon mera med tanke på sig själf än på honom.
»Hvad till exempel?» frågade han med oskyldig min, undrande hur långt hon skulle våga gå.
»Sådant som skiljer från Gud. Synd», svarade hon fortfarande med sina egna inre själsrörelser och strider i tankarna.
Detta visste dock icke han, och därför träffade honom ordet som ett slag i ansiktet. Synd var visserligen något, som han ej erkände, men icke dess mindre tyckte han det var väl starkt, att hon skulle anklaga honom för det.
»Hvad är synd?» frågade han med en axelryckning.
På svar väntade han ej, utan vände sig med en anmärkning till herr Salmson, som just gick förbi. Denne stannade och strax därpå lämnade doktor Hessel honom och Elisa och gick själf omkring, roande sig med att vara satirisk än mot den ena, än mot den andra. Slutligen förpassade han sig ut på verandan, fördöljande sig och sitt dåliga lynne i dess bortersta hörn. Här lutade han sig öfver räcket och följde oafvändt med blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han såg på.
»Doktor Hessel!»
Han reste sig häftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes ögon uttryckte tydligare än ord förmådde ett afbedjande.
»Jag kom att tänka på, att ni kanske missförstod mig nyss», sade hon. »Ni trodde bestämdt jag menade er?»
»Hvem skulle ni annars menat?»
»Mig själf naturligtvis.»
»Ni? Hvad har ni gjort för synd?»
»Jag talade mera i allmänhet också. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge mig till att mästra er, inte mer än jag känner er?»
Hon rodnade för blotta tanken på en sådan taktlöshet å sin sida, och det plågade henne tydligen mycket, att han ens ett ögonblick skulle hafva trott henne i stånd till något dylikt.
»Inte mer än ni känner mig!» upprepade han. »Säg mig hvilka bittra sanningar eller lögner som helst, men kalla er icke främling för mig.»
Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och såg bort, men efter några ögonblick vände hon sig åter till honom.
»Gärna för mig må vi vara vänner», sade hon med sitt sympatiska leende.
Hvarför skulle hon vända sig ifrån honom, då hon kände sig dragen till honom? Ej fick hon låta inverka på sig af småaktigt skvaller. Själf trodde hon på platonisk kärlek, ty den hade hon en gång erfarit; hvarför skulle hon då ej tro på en sådan vänskap? Ett öppet närmande var mera i hennes smak än att leka kura gömma; förklarad vänskap skulle fördrifva dold kurtis.
I detta ögonblick kände han sig mäktigt påverkad af hela hennes personlighet, han tyckte, att han blifvit en bättre människa. Han böjde sig för det evigt kvinnliga som för sin gud.
På hemresan fick Irene giggen för sig och Helmer. Elisa hade ej lust till något förtroligt samtal den kvällen, ej ens med Gustaf Adolf.
Då man for förbi kyrkogården, lutade hon sig ut ur vagnen och sökte med blicken stenkorset på Sven Rises graf. Hela vägen hem satt hon tyst, och då hon blef tilltalad märktes mer än en gång, att hon ej följt med i samtalet.