21.
»Så länge han är borta!» klagade Irene, som med dröjande steg kom öfver gräsmattan i trädgården, där Elisa roade sig med att kratta gångarna fina till söndagen, det var nämligen lördagskväll.
»Gå och möt dem!» svarade denna.
»Jag vet ju inte från hvilket håll de ämna komma; jag har först varit uppåt ån ända till ängarna och sedan nedåt till första fallet, men de synas ej till», förklarade Irene i samma bedröfliga ton.
Hon tog en prästkrage och plockade sönder den blad efter blad, upprepande ja och nej. Svaret måtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty hon slängde förargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny. Men äfven den gäckade hennes förhoppningar.
»Tror du på prästkragar?» frågade hon.
»Som orakel? Nej. Gör du?»
»Inte precis, men det försätter mig alltid i dåligt lynne att få nej af dem.»
»Låt då bli att fråga dem eller håll i, tills du får ja», föreslog Elisa.
Irene lydde det senare rådet och blef så ifrig i sin jakt efter prästkragarnas ja, att hon ej märkte, hur den otåligt efterlängtade Helmer nalkades i sällskap med hennes bror. Hon såg honom ej förr än hon hörde hans röst tätt bredvid sig. Då sprang hon jublande upp och förebrådde honom ifrigt, att han kunnat dröja så länge borta. Om hon anat, att han skulle göra det, hade hon gått med, förklarade hon.
Helmer besvarade sin fästmös smekningar och ord, men dock undgick honom ej den förvånade blick Elisa sände efter Gustaf Adolf, som med mulet ansikte och utan ett ord fortsatte sin väg upp till byggningen.
»Hvad är det åt Gustaf Adolf?» frågade hon.
Helmer smålog urskuldande.
»Vi träffade doktor Hessel i Hanebyskogen och kommo i språk med honom. Olyckligtvis föll talet på andliga ämnen, och det blef dispyt.»
»Och Gustaf Adolf förgick sig?»
»Ledsamt nog måste jag erkänna, att han gjorde det.»
»Och doktor Hessel?» frågade Elisa.
»Var lugn som en filbunke, men road af att retas. Svår är han alltid att vederlägga, men omöjlig, då man blir het.»
»Hvarför svarade icke du honom?»
»Jag försökte, men Gustaf Adolf blef ond på mig också, ty jag gjorde åtskilliga medgifvanden, som upprörde honom. På hemvägen fick jag mina fiskar varma för det.»
»Gustaf Adolfs vrede är intet att taga sig när af», sade Elisa, mån om att urskulda sin älsklingsbror; »den går öfver lika lätt som den flammar upp.»
»Det vet jag», erkände Helmer beredvilligt, »därför brydde jag mig icke det ringaste om den för min egen del, men för doktor Hessels skull gjorde den mig ledsen. Han, som inte känner Gustaf Adolf så väl, fick kanske en dålig tanke både om honom och hans kristendom.»
»Hvad talade ni om?» frågade Elisa.
»Om försoningen och lifvet efter detta.»
»Ingenting sätter Gustaf Adolf så i eld och låga, som när något säges emot korset», anmärkte Elisa.
»Men det är illa, ty skall man uträtta något i en diskussion, får man inte bli het. Enligt min tanke vinner man också mycket mer genom att sätta sig in i sin motparts åsikter och göra så många medgifvanden som möjligt, än genom att för mycket hålla på sina egna.»
»Blir man inte bra lätt vacklande om man det gör?»
»Sanning framför allt.»
»Naturligtvis, det är just Gustaf Adolfs lösen. Inte tror du väl, att han bara för att få rätt håller på något, som han ej är fullt öfvertygad om?»
»Nej, det förstås, men hans hetta kan förleda honom till öfverdrifter. Och så uttalar han sig så oförbehållsamt om saker och ting af sådan art, som man bör behandla med stor försiktighet.»
»Såsom till exempel?»
»Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf förklarade sig tro på fördömelsens möjlighet. Det borde han ha hållit inne med; jag såg hur doktor Hessel hårdnade till invärtes. Det finns ju ställen i bibeln, som tyda på alltings återställelse; jag tycker Gustaf Adolf hellre borde vilja tro på dem.»
»Visst vill han», försvarade honom Elisa, »men han kan ej därför bortförklara de ställen, ur hvilka den förra uppfattningen framgår, helst som dessa äro både fler och tydligare.»
»Men hvarför skall allt vara så dunkelt, hvarför sådana motsägelser i bibeln?» utbrast Helmer.
Han tycktes alldeles ha glömt sin fästmös närvaro för intresset af detta samtal med Elisa. Irene var icke nöjd, hon försökte flera gånger göra sig påmind, men utan framgång. Elisa ritade tankfull med krattan i sanden.
»Kanske för att utröna hvilka, som verkligen vilja tro», sade hon, »ty vill man, så kan man.»
»Det var ett djärft påstående.»
»Icke alltför djärft ändå.»
»Hur kan du då förklara, hvad du nyss sade, att Gustaf Adolf vill tro på alltings återställelse, men tror på fördömelse?» frågade Helmer, säker på att ha fått henne i fällan.
»Den vilja jag talade om är en till Gud hänvänd vilja, som begär honom och är färdig att släppa allt annat, om så fordras. Med en sådan vilja nalkas man Guds ord som dess lärjunge och icke som dess mästare.»
»Men det är en känd sak, att de mest motsatta åsikter stödja sig på bibeln och det med fog», invände Helmer.
»Kommer man till bibeln med verkligt lifsbehof, förirrar man sig icke där», svarade Elisa. »Då bibelstudiet går jämsides med lifvet och erfarenheten, får man en fast och lefvande öfvertygelse. Gustaf Adolf skulle nog ej tro på fördömelsen, om han ej känt sig själf fördömd.»
Helmer eftersinnade.
»Man kan göra så olika erfarenheter», sade han; »jag för min del känner mig icke och har aldrig känt mig fördömd, fast jag nog vet med mig mycket, som är orätt. Kanske är det därför, som läran om fördömelsens möjlighet stöter mig så för hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf Adolf åtminstone ville medge så mycket, som att frågan är oafgjord, men det gör han inte, utan förklarar öppet, att han tror på möjligheten af eviga straff.»
»Och det gör han rätt i», sade Elisa, »ty, är det som han tror, då är det kärlekslöst, ja grymt att förklara att alla bli saliga. Och skulle han misstaga sig och onödigtvis framhålla evighetsvikten af att söka frälsningen i dag hellre än i morgon, så är ju ändå ingen skada skedd.»
»Mången kan stötas bort af läran om de eviga straffen.»
»Nå hvad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det evigt straff, är det förfärligt att insöfva i falsk säkerhet i stället att låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen.»
Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan praktisk, men den tilltalade honom ej.
»Det är ett hårdt tal», sade han.
»Men månne det icke är saltets sälta?» sade Elisa.
Han skakade på hufvudet.
»De måste kunna förklaras på annat sätt, dessa ställen om evig dom», sade han.
»Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrida och vända det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?» sade hon. »Det bästa är, att låta det träffa oss, äfven då det går igenom som ett tveeggadt svärd.»
»Men inte då det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym tyrann.»
»En grym tyrann!» upprepade hon. »Han, som af kärlek dog för världen på förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är i hans hand, som världsdomen hvilar. Nog dömer han bättre än vi.»
Helmer svarade ej på detta hennes sista argument. För henne var det tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det icke förmådde tysta alla hans tankes frågor, fann tanken ingen invändning, som kunde vederlägga det, ty det var hjärtats språk.
»Du vänder dig inte till mig en enda gång, Helmer», hördes nu Irene puttra. »Först dröjer du borta så förfärligt länge, och när du ändtligen kommer, pratar du bara med Elisa.»
Helmer tog försonande hennes arm och aflägsnade sig med henne. Den själföfvervinnelse det kostade honom att göra detta på ett älskvärdt sätt märkte icke Irene. Men Elisa såg efter dem, undrande om hon borde ge sin lilla syster ett råd.
Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvällen. Följande morgon frågade honom Elisa, om han ämnade sig i kyrkan. Hon väntade ja och blef ganska förvånad, då han svarade ett afgjordt nej. Han märkte hennes undran och tillade som förklaring, att han måste förrätta en annan gudstjänst den morgonen. Då gick ett ljus upp för henne.
»Skall du förrätta den på Bergsjö?» frågade hon leende.
»Har Helmer skvallrat på mig?»
»Han behöfde inte ha sagt mer, än att ni kommo i dispyt om andliga ting, för att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den dispyten», svarade hon, lindande in förebråelsen i den största ömhet.
De stodo på balkongen. Han såg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck af ädel sorgsenhet besjälade hans drag.
»Gud välsigne din gudstjänst i dag, älskling!» sade hon innerligt.
Han vände sig till henne och såg hennes ögon stråla med fuktig glans.
»Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade Herre!»
Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek kan ingifva.
Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort och förlik dig med din broder!»
Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt med sin och naturens Herre.
Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom.
»Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin dörr. Så knackade ingen här i huset.
Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver tröskeln.
»Kommer du för att fortsätta dryftningen af helvetesfrågan, min vän? Var barmhärtig och skjut upp därmed till en svalare årstid. Då kan det verka välgörande att höra talas om lågor, men nu, när solen steker …»
Han fullbordade ej meningen, utan dök ned med hela ansiktet i sitt tvättfat och frustade och plaskade som en flodhäst.
Gustaf Adolf smålog och väntade, tills tvättningen var undanstökad och doktorn befriat sina öron från tvålvattnet.
»Jag kommer inte alls för att tala om helvetet», sade han då, »jag kommer för att be dig om förlåtelse.»
»Jaså. Hvad för då? För att du i går dömde mig att draga till helvetet?»
»Det gjorde jag icke.»
»Inte precis med de orden, det erkännes, men andemeningen var dock i den stilen.»
»Jag ber dig om förlåtelse för min häftighet.»
»Åh, den bekom mig inte det ringaste.»
»Nej, det trodde jag inte heller», sade Gustaf Adolf, »men det var i alla fall orätt af mig att bli ond och i all synnerhet då jag förfäktade min saktmodige Mästares sak. Jag ber dig, Hessel, döm ej kristendomen efter mitt uppförande! Jag misspryder så ofta min Frälsares lära.»
Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren dog bort på doktor Hessels läppar.
»Om alla missprydde den kristna läran som du, så …» sade han nästan hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.»
»Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf.
»Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif ända in i döden, tror jag icke på det.»
»Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans önskan var uppriktig.
Doktor Hessel log ett godt leende.
»Skall jag bli ’vunnen’, som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med mindre.»
»Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens. Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.»
Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets barn».
En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge mannens goda grep honom.
»Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt.
»Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?» frågade Gustaf Adolf.
»Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.»
»Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som var honom egen.
Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en skugga, hindrande honom från att komma till ljuset.
»Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att höra en salvelsefull röst skära i mina öron.»
»En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en hvitmenad graf, en lismande skurk.»
»Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!»
»Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt ej köttet lefva i smyg!»
Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En känsla af oro och ansvar öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall! Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty »om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt».
22.
Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.
Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och hvarthän?
Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.
Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut hennes egen starka längtan till målet.
Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.
Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.
Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det. Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne, ty han gaf hunden ett rapp.
Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det. I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr.
»Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja.
Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes yttre gaf henne.
När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes makt. Hon reste sig och såg på doktorn.
»Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en gång bedjande och befallande.
Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande och med ryckiga rörelser närmade sig.
»Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel.
»Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton.
Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden, som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer.
»Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta.
Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och förebrående tonfallet var för Elisa.
Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett annat uttryck än nyss.
Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt.
»Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik.
»Den har något krypande, som är äckligt», sade han.
»Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag djurets vackra, silkeslena hufvud.
»Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar», vidhöll doktorn.
»Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni blygs bestämdt, gör ni icke?»
»I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.»
»Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan.
Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt skämtsam ton:
»Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.»
Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade som om hon ej fäst sig vid hans handling.
»Lycka på jakten», sade hon.
»Så skall man inte säga», varnade han.
»Det vet jag, och just därför säger jag det.»
»Ni unnar mig ingen lycka således?»
»Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull», förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig.
Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det.
Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom.