23.
Vintern låg hvit öfver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tända lampor.
Irene sydde beskäftigt på sin utstyrsel. Man log åt hennes ifver att börja med den redan, då bröllopet ännu hägrade i en oviss framtid.
»Det kan bli förr än någon anar», svarade hon med ungdomens hoppfulla tro på oväntade, lyckliga förändringar.
Men fram på vintern lade Elisa märke till, att den yngre systern ibland föreföll orolig och nervös, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon med samma beskäftiga ifver som först i början. Emellanåt lät hon arbetet sjunka ned i knäet och satt sysslolös stirrande framför sig. Tilltalade man henne då, spratt hon upp, som om hon blifvit väckt, och frågade man hvad hon funderade öfver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis alltid tänkte på Helmer. Och svaret var sant, men hon försökte dölja, att dessa tankar ej voro så odeladt glada som förr. Hela hösten hade Helmer visat sig som en dålig brefskrifvare, men nu hade han börjat blifva alltför usel i detta afseende. Det hände att Irene hann skrifva tre, fyra gånger, innan svar kom. Och när hon ändtligen fick ett bref, gömde hon det, så att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens för sig själf ville hon erkänna hur torrt och kallt innehållet föreföll.
När postväskan anlände, fick ingen annan än majoren öppna den. Detta gjorde han alltid med mycken högtidlighet i sitt rum. Han var road som ett barn och retades förtjust med de kringståendes otålighet.
»Där är ett bref till mig. Åh, ge mig det!» bad Irene ifrigt och sträckte ut handen.
En liflig rodnad färgade hennes kinder, ty kuvertets innehåll syntes tjockare än vanligt.
»Nå nå, vänta tills jag får sätta på mig glasögonen och se, om det verkligen är till dig; det kanske är till mig, när allt kommer omkring», sade majoren och försökte lekfullt hindra henne, men hon var honom för kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin väg.
»Du ser så bekymrad ut. Är det därför, att du intet kärleksbref får?» frågade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min.
Hon log förströdd och försökte slå bort den oförklarliga beklämning, som gripit henne vid åsynen af Irenes förtjusning. Hon förstod ej sin medömkan. Var den en ond aning?
Elisa läste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke uppfatta någonting. Då valde hon en mera mekanisk sysselsättning, som band tanken utan att kräfva dess medverkan.
Det blef kvällsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades upp på hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att fröken Irene låg på soffan i hufvudvärk och inte ville hafva någon mat.
Sedan Elisa ätit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den till systern.
Det var alldeles mörkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och februarinattens stjärnhimmel sågs gnistra därute.
Elisas hjärta klappade af oro, och hon både längtade och fruktade att få del af den sorg, som hon kände hade gjort sitt insteg här. Hon tände lampan och ställde den i ett hörn, hängande en tjock skärm för, så att soffan förblef svept i halfmörker. Sedan öfvertalade hon Irene att dricka teet.
»Stod det något sorgligt i brefvet?» frågade hon, då hon ställt tillbaka koppen på bordet.
»Hvarför tror du det?» frågade Irene med tillkämpadt lugn, hvilket dock strax öfvergaf henne.
Elisa strök sakta den gråtande flickans panna och hår. Ingen förstod bättre än hon att inlägga vältalig ömhet i en dylik smekning.
»Min aning säger mig ofta i förväg, när något skall hända en af dem jag älskar mest», sade hon så kärleksfullt, att Irenes förbehållsamhet brast.
»Han älskar mig inte. Läs brefvet!» sade hon med kväfd röst.
Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En sökande mattighet gjorde det svårt för henne att gå de få stegen. Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bära detta?
Det bref Elisa läste hade tydligen varit ytterst svårt för Helmer att skrifva, men han förklarade sig nödsakad att göra det. Irene hade rättighet att veta sanningen, och han var äfven skyldig sig själf att säga den. Hans känslor för henne hade svalnat, men han hade skjutit upp och skjutit upp med att säga henne det rent ut, i hopp att hon skulle märka det ändå. Nu bad han om förlåtelse för sin uppriktighet och för att han ej varit uppriktig förr. Om Irene led skulle hon veta, att han led icke mindre. Det är värre att nödgas tillfoga smärta än att blifva smärtad, skref han.
Elisa tänkte tillbaka på den flydda sommaren. Hvilket förtroende hade hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej känt sig vid tanken på, att han skulle taga vård om hennes lilla barnsliga och känsliga syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes förtroende!
Hon gick tillbaka till soffan och öfvertalade Irene att gå till sängs. Sedan satte hon sig hos henne på sängkanten.
Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, söfvande ord om att hon inte skulle tänka på någonting i kväll, bara sofva. Det skyddande mörkret dolde henne så skönt. Det var stilla och tyst, ingenting kunde nå henne här, och Guds änglar höllo vakt. Elisa talade som hon skulle velat tala till sig själf i en stund, då bitter och förödmjukande smärta fallit öfver henne och hon behöft hämta styrka till att kunna andas igen.
Uttröttad af föregående sinnesrörelse och nu vaggad till ro af systerns ömhet, somnade Irene slutligen ifrån sin sorg.
Elisa satt kvar en stund för att se om sömnen skulle stanna, sedan gick hon in till sig.
Följande dag, då Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och tyst. Ingen anmärkte dock på det, ty Elisa hade underrättat familjen om hvad som inträffat samt bedt, att man skulle skona Irenes känslor genom att ej låtsa om något. Majoren visade en påfallande ömhet mot sin yngsta dotter och smekte henne oupphörligt utan synbar anledning, men för öfrigt lyckades han märkvärdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning. Christian såg besvärad ut, hvilket alltid var fallet, då han kom i beröring med sorg. Tant Cilla torkade sig då och då i ögonen och talade ej ett ord om sitt hälsotillstånd och var därför ovanligt tyst.
Dagen gick, nästa dag likaså, och alltjämt var Irene lika blek och stilla. Hon grät icke, men höll sig undan och tycktes plågas af vänlighet, liksom misstänkte hon att sådan ej kunde visas henne annat än af medlidande. Hon hade blifvit så djupt sårad i sin kärlek, att all hennes lilla viktighet försvunnit och hennes sinne var sjukt.
Ett par dagar hade förflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det var skumt. Elisa sysslade med att tända en brasa i hvardagsrummet, för att där skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, då tant Cilla och fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig båda två, och i synnerhet när de nyss vaknat från sin grundliga eftermiddagslur.
Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig för att gå ut med vedbäraren, men där stod Irene bakom henne, tydligen med något på hjärtat. Elisa lade undan vedbäraren i ett hörn, drog tant Cillas länstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Själf satte hon sig på armstödet.
»Hvad är det, älsklingen min?» frågade hon.
Irene stålsatte sig mot det ömma tonfallet för att ej brista i gråt af medömkan med sig själf.
»Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet inte hvad jag skall säga», svarade hon med ansträngning.
Elisa måste svälja något, som steg henne åt halsen, innan hon kunde tala.
»Du behöfver ingenting skrifva, om du finner det svårt; det är nog att bara skicka ringen», sade hon slutligen.
Irene ryckte till och såg stort på henne. Skicka tillbaka ringen, bryta förlofningen! Därpå hade hon ej tänkt. Helmer hade ej häntydt på något dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde komma i fråga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just åsyftat det. Nu förstod Irene. Hon sänkte hufvudet, och den sista lilla återstoden af hopp och själfkänsla öfvergaf henne. En sorts bedöfning kom öfver henne, hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon måste göra hvad man väntade. Men hon ägde ej kraft till mer än att draga ringen af sitt finger och lämna den till Elisa.
»Gör det du!» bad hon hjälplöst.
Och Elisa gjorde det.