24.
Helmer Bro satt hos sig i Upsala och höll i handen den ring han en gång gifvit Irene.
Ej hade han brutit sitt löfte, hon hade frivilligt gifvit honom det tillbaka, och intet rådde han för att känslan svalnat. Så svarade han oroande inre anklagelser.
Det plågade honom att se på ringen, han lade undan den. I stället betraktade han omslaget till det lilla paket, som innehållit ringen. Där stod hans namn och adress, men ej med Irenes stil.
Hade Elisa läst hans bref? Dömde hon honom hårdt för hvad han ej kunde hjälpa?
Hvarför hade ingen af systrarna skrifvit en rad till honom? Ansågo de honom icke värd det, kanhända? Om Irene verkligen älskat honom, så skulle hon väl ej velat skiljas från honom på detta tyst fientliga sätt, tänkte han. Och Elisa med sin stora själ borde hafva förstått honom, förstått, att han framför allt måste vara sann. Det var han ju skyldig både sig själf och andra. Men i stället hade hon bemött honom, som om han gjort något mycket orätt.
Han kände ett obetvingligt behof att rättfärdiga sig särskildt inför Elisa, och satte sig därför ned och skref ett långt bref till henne. Brefvet andades en värme, som dock icke omfattade Irene, fast brefskrifvaren erbjöd sig att stå vid sitt en gång gifna löfte till denna, i fall Elisa ansåge, att han borde det. Han lämnade sitt öde i hennes händer, hon fick afgöra, hur han skulle handla.
Sedan brefvet var färdigt, gick han ut och lade det i postlådan.
Då han vände sig om, mötte han Gustaf Adolf, den siste han velat träffa just nu.
»Jaså, ett bref till Irene?» sade denne, men blef hastigt allvarsam, då han såg närmare på sin vän.
»Hvad är det? Har något ledsamt händt?»
»Något som kanske kommer att kosta mig din vänskap», svarade Helmer.
Gustaf Adolf gaf honom en forskande blick.
»Hvem var brefvet till?» frågade han hastigt.
»Till Elisa.»
»Hvarför skrifver du till henne? Är Irene sjuk?»
»Nej», svarade Helmer och tillade, att han ogärna ville förklara sig på gatan.
»Kom upp till mig då?»
Tysta gingo de vägen fram till Gustaf Adolfs studentrum. Han bodde i en dublett tillsammans med Torvald, som för tillfället var ute.
»Är det något på tok mellan Irene och dig?» frågade Gustaf Adolf och tände lampan.
Helmer svarade med en lång förklaring, som hotade att aldrig komma till saken.
»Säg rent ut hvad som har skett», afbröt Gustaf Adolf, hvilken icke älskade dröjsmål och omvägar.
Helmer kände sig stucken, men efterkom uppmaningen.
Gustaf Adolf teg några ögonblick.
»Skurk!» var allt hvad han sedan sade, men det sades med kläm.
Helmer tålde aldrig att blifva dömd af människor, ej ens då han dömde sig själf. Kände han sig än så stukad i sitt innersta, lät han aldrig märka det. I detta fall ansåg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt, snarare rätt, och därför kände han sig som martyr. Dock brusade han ej upp, utan såg Gustaf Adolfs häftighet med öfverseende. Försvara sig ville han i alla fall och började i saktmodig ton sina ursäkter. Men Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem.
»Ditt handlingssätt är oursäktligt», förklarade han.
»När du lugnat dig, skall du nog döma mig rättvisare», sade Helmer med kränkt värdighet; »jag bröt ej förlofningen, det var Irene som gjorde det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att återknyta förbindelsen, om hon anser det bäst.»
»Hvem?»
»Elisa.»
»Hvad har hon med saken att göra? Det är väl med Irene ensam du skall göra upp den.»
Helmer rodnade.
»Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lät Elisa skicka ringen», urskuldade han sig.
Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en följd af öfverväldigande smärta. Den tanken gaf ny eld åt hans vrede.
»Har du betänkt ditt ansvar?» utbrast han. »Hon blir sjuk, så känslig som hon är.»
Helmer våndades invärtes, men bibehöll sitt yttre lugn.
»Hvad vill du, att jag skall göra?» frågade han. »Icke kan jag väl lefva i en lögn?»
»Åh strunt!» svarade Gustaf Adolf, då han ej fann någon bättre invändning mot den andres patetiska ord.
»Du vet inte hvad du fordrar af mig», fortfor Helmer. »Ett äktenskap utan kärlek skulle demoralisera mig, det skulle hindra min utveckling.»
»Jaså, du sätter din utveckling framför allt annat och frågar inte efter, om den kostar ett krossadt hjärta mer eller mindre!» utbrast Gustaf Adolf med ovilja.
Helmer reste sig. Han var blek och kände sig söndersliten i sitt inre.
»Du anar inte, hur bittert din hårda dom drabbar mig. Jag lider i sanning tillräckligt förut. Omöjligt kan jag hafva handlat annorlunda. Är det så fördömligt, att jag sagt Irene sanningen?»
Det sorgsna i tonen mildrade något Gustaf Adolfs vrede, som ändå aldrig kunde vara långvarig.
»Det orätta ligger egentligen däri, att du skall ha en sådan sanning att säga henne», sade han efter några ögonblick.
»Kan jag hjälpa, att mina känslor svalnat?»
»Kanske inte. Men du kunde åtminstone erkänna, att du är en vankelmodig stackare, i stället för att som nu yfvas öfver din sanningsenlighet», utbrast Gustaf Adolf åter retad. »Om man handlar som ett kräk, är det därför att man är ett kräk.»
Helmer svarade ej, och Gustaf Adolf tyckte, att tystnaden återkastade hans egna ord. Vreden dämpades allt mera, och han började ångra sig. Den, som blott förstod att vara lugn, fick alltid öfvertaget i en tvist med Gustaf Adolf, hvars hetsighet just var motståndarens bästa bundsförvant. Ty, så snart Gustaf Adolf kom till insikt om att han förifrat sig, gjorde han medgifvanden, större ju häftigare han varit. Detta gällde dock endast i de fall, där tvisten varit föranledd af personliga skäl och icke af trossaker.
»Jag skulle nog dömt dig mindre strängt, om det gällt någon annan än min egen lilla syster», sade han efter en stund, böjd att försonas. »I min egoism och häftighet är jag ej bättre än du i ditt vankelmod. Förlåt mig!»
Rörd tog Helmer den till förlikning framräckta handen. Först nu hade Gustaf Adolf fått honom att känna sina ursäkters svaghet.
»Kan du efter detta vara min vän som förr?» frågade Helmer vemodigt och ödmjukt.
»Icke alldeles som förr kanske, åtminstone ej genast», erkände Gustaf Adolf uppriktigt, »men vänner kunna vi alltid vara. Jag tviflar inte på, att Irene skall komma öfver detta. Kanske äro också hennes känslor svalare, sådant är väl alltid ömsesidigt, och i så fall har ingen skada skett. Ni hafva bara båda lärt er och andra, att man inte bör förhasta sig.»
I sin sangvinism trodde han, att verkligheten nog skulle motsvara hans förhoppningar, och det hjälpte honom att förlåta.
Några dagar efter detta samtal kom Elisas svar på Helmers bref. Det var mycket kort och innehöll blott den underrättelsen, att Irene icke önskade förlofningens återknytande.
Helmer kände sig upprörd och besviken på flera sätt. Nog kunde han haft skäl att hoppas på mera förstående af Elisa. Hennes tydliga ogillande både smärtade och harmade honom. Hade han ej misstagit sig på henne? Hon var hvarken så storslagen, ädel eller varmhjärtad, som han trott.
Och Irene! Ja, den lilla hängifna, veka varelsen hade tydligen låtit inverka på sig, ty själf hade hon aldrig haft kraft att framhärda i denna stolta, afvisande stumhet, det visste han. Tanken på henne vållade honom samvetskval och besynnerligt nog äfven saknad. Han borde ju varit nöjd med sin frihet, men den smakade väl mycket af tomhet. Den beundran han föraktat och den kärlek han funnit efterhängsen, visade sig nu hafva behagat honom mer, än han vetat om. Han visste ej hvad han ville och började undra, om Gustaf Adolf haft rätt i att kalla honom en vankelmodig stackare. Nej, det ville han icke vara och uppbjöd därför all sin energi för att bibehålla den ställning han nu en gång intagit.
25.
En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.
Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma mån som kroppskrafterna aftogo.
Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.
Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i den allmänna bestörtningen.
Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.
»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som sade att nu ville han ha sin vilja fram.
Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa hennes önskan, innan han svarade.
»Det vore så lugnande för oss alla, om doktor Hessel ville göra det», sade hon med tanke på den gamle, afsigkomne provincialläkaren och det långa afståndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadsläkaren så svåråtkomlig.
Doktor Hessel, som först kommit till Bergsjö på en fjorton dagar, men stannat ungefär lika många månader, flyttade nu därifrån till Elghyttan på en tid.
»Kanske det blir ett litet besök på några år», sade Christian, då han af Elisa fick höra om uppgörelsen.
Den följande tiden blef ej så sorglig, som den hotat blifva. Irenes sjukdom ingaf inga allvarsamma farhågor. Själf trodde hon, att hon skulle dö, men just detta gjorde henne så lugn och nöjd, att sjukdomen fick mindre fart.
Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade tillfrisknandet. Hon förblef delvis lam och behöfde ständig vård, alldeles hjälplös som hon var, hvarför en särskild sköterska anskaffades för hennes räkning.
Lifvet på Elghyttan gled åter in i bestämda vanor.
Doktor Hessel trifdes förträffligt och kände sig från första stunden hemmastadd.
Majoren blef snart beroende af honom i alla möjliga småsaker.
»Hur har jag kunnat reda mig utan läkare så länge?» undrade han och tillade bekymrad: »men det gick nog, som det kunde.»
Doktor Hessels tjänsteåligganden på Elghyttan voro ej mycket besvärliga. Dagligen aflade han sina besök i sjukrummen, men där var just ej mycket för honom att göra. Skötseln, som tog tid och krafter, förrättades af kvinnohänder, doktorn hade endast att ordinera, och sedan det var gjordt, återstod i dessa båda fall för honom egentligen blott att iakttaga hur sjukdomarna gingo sin gång.
Trots bristen på arbete kände han sig ej som en odåga, åtminstone icke i så hög grad att han skämdes, ty han hade goda kamrater i att göra ingenting. Både majoren och Christian togo lifvet lätt och ålade sig inga tunga plikter. Sedan han varit på mötet om sommaren ansåg Christian att han uppfyllt allt, som kunde begäras af honom. Det hettes visserligen, att han skulle hjälpa fadern med egendomens skötsel, men båda litade på hvarandra, så att ingendera kom att göra något. Inspektoren var i själfva verket den, som skötte Elghyttan.
Fullkomligt ärlig var han icke, och det visste både majoren och Christian. Därpå hade de fått svart på hvitt en gång, då de tillsammans kommit promenerande och fått se inspektoren låta föra in i egen visthusbod hvad han ej hade rättighet till. Som af en tyst öfverenskommelse hade far och son ögonblickligen vändt om, innan tjufvarne hunnit märka dem. Annars hade där ju för skams skull måst hållas räfst, och att göra det ville hvarken den blödigt godhjärtade majoren eller den late Christian åtaga sig. De sade ingenting till hvarandra om den besvärliga upptäckten och nämnde ej heller ett ord om den till någon annan, instinktlikt anande att de i så fall kanske nödgats ingripa för att ej blifva utskrattade. Åt hvarandra skrattade de ej, då de kände sig ungefär lika goda båda två.
Doktor Hessel fann sig väl med far och son. De roade honom omedvetet genom sin originalitet, och han roade dem medvetet med pikanta historier från sitt på äfventyr rika lif.
»Ledighets-triumviratet», som Elisa på skämt kallade de tre herrarne, lefde tillsammans i ostörd endräkt och inrättade så småningom åt sig ett på sätt och vis regelbundet och i sitt eget tycke ytterst angenämt lif. De långa aftnarna förkortades alltid med kortspel. Protokoll fördes, och det man förlorade ena kvällen vanns tillbaka den andra. Man spelade så lågt, att egentligen blott äran stod på spel, förklarade majoren. Ruskiga förmiddagar smeto herrarne ned i majorens rum och korten togos fram. Litet hvar kände sig skyldig, och ingen af dem längtade vid sådana tillfällen efter att få se Elisa inträda, hur mycket de än älskade henne. En gång kom hon verkligen och öfverraskade dem. Doktor Hessel reste sig genast, som han alltid brukade göra vid hennes inträde, han gjorde det utan att väcka något besvärande uppseende. Det låg alltid en fin hyllning i hans sätt mot Elisa.
Christian, som blef en smula bragt ur fattningen vid systerns olämpliga ankomst, följde alldeles ofrivilligt doktorns exempel och reste sig bullrande, men satte sig ögonblickligen igen, förargad åt sin löjliga artighet.
»Ser du, det yr så fasligt ute i dag», upplyste majoren och fortfor i samma andedrag: »Hur är det med Cilla och Irene? Behöfver du någon hjälp? Vi äro genast färdiga då, förstår du.»
Elisa märkte den verkan hennes plötsliga uppträdande åstadkom, och kunde ej låta bli att draga på munnen. Någon hjälp behöfde hon icke, hade blott kommit för att hämta en liten sak, som Irene bedt om, och hvilken skulle finnas i faderns rum. Med stor beredvillighet tog majoren fram det begärda.
»Ett godt tecken, att hon längtar efter något», sade han; »är det icke, Hessel? Nu blir hon snart bra. Ser du, Elisa, vi ska’ inte hålla på länge med det här, inte. Det är ett sådant fasligt väder, så. Vi ska’ strax sluta nu.»
»Hvarför ursäktar pappa sig så ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord?» sade Elisa leende.
»Nej, det har du visst inte, min älskling», medgaf majoren, som ej visste hur han skulle förklara sig. »Men jag tänkte du kunde tycka, att vi ingenting göra …»
Christian brast i skratt.
»Det skulle hon då egentligen ha rasande rätt i», sade han.
Alla instämde i munterheten, Elisa med.
Sedan hon gått, satt doktor Hessel tyst och spelade så illa, att Christian frågade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn på. Så snart partiet var slut, slängde han korten i bordet och förklarade, att nu ämnade han gå ut på en långpromenad.
»I detta hundväder?» utbrast Christian.
»Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja gå mot stormen och känna snöflingorna som hvassa nålar sticka dig i ansiktet?» frågade doktorn.
»Möjligen när jag varit arg någon gång, men då vill jag helst af allt få piska upp den, som förargat mig», svarade Christian.
»Nå, om du är arg på dig själf då?»
»Det är jag aldrig», förklarade Christian.
»Går du verkligen, Hessel?» frågade majoren och såg med saknad från doktorn till korten.
»Jag måste ha luft», svarade Hessel.
»Hvad skall du med det? Den är alldeles för kall i dag.»
»Icke för mig.»
När doktor Hessel bestämt sig för något, var det aldrig värdt att motsäga honom; han gjorde alltid som han ville, därför gick han också nu.
Han hade sagt till Christian, att han var ond på sig själf, och det var han också på sitt sätt. Förr kunde han ofta vara missnöjd med sina yttre förhållanden eller med andra människor, men nu i en omgifning, där han trifdes med hela sin själ, och bland folk som han höll af — hvilket i allmänhet ej låg för honom —, började han blifva missnöjd med sig själf.
Det var ibland ett visst något i Elisas blick, som kom honom att känna sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framträdt särskildt tydligt. Sökte hon hos honom något, som hon icke fann? Hvarför skulle det annars ligga liksom en omedveten fråga i hennes blick, en tvekande saknad, som om hon känt sig besviken, men ändå ej velat släppa hoppet?
Det rörde honom detta och väckte till lif något af den uppåtsträfvande kraft, som bott också inom hans barm en gång i ungdomens och idealens tid. Hvart hade denna kraft tagit vägen, hvar hade han gjort af den? Nu, när han ville uppkalla den, föreföll den honom lik en vingbruten fågel, som fåfängt försöker flyga uppåt.
»Fröken Elisa», sade han, när han återkom från sin långa vandring i snöstormen, »har ni någon bok att låna mig af den sort, hvarmed ni när ert eget själslif?»
Hon funderade några ögonblick och gaf honom sedan Martensens Etik. Han bläddrade misstroget i den.
»Blir den ej för svårsmält för mig, den här?»
»Jag har förstått den, åtminstone tillräckligt för att ha både njutning och nytta af den», svarade hon.
»Ni är hemma i sådana här ting, men det är icke jag», invände han.
»Den boken skall hjälpa er att bli hemmastadd i dem», svarade hon.
Hon tycktes mån om, att han skulle läsa den.
»Säg mig, kan det, som är dödsskjutet, få lif igen?» frågade han.
»Ja», svarade hon utan tvekan och med något hoppingifvande i tonfallet, ty hon lade märke till ett trött drag kring hans mun och förstod, att han talade om något hos sig själf.
Ej visste hon riktigt hvad han menade med sin fråga, men hon tänkte på det dolda lifvets underbara krafter och erfarenheter och svarade enligt dem.
Hans blick blef sällsynt mild. Skeptikern började få en tro, och det var tron på henne.