26.
Mot sin egen vilja blef Irene småningom bättre. Sjukdomen hade länge gått fram och tillbaka, men slutligen upphörde febern på allvar. Då kom en tid af stor svaghet och mycket missmod. Elisa uppbjöd all sin förmåga för att inge sin syster en smula lefnadslust, men det såg mörkt ut.
»Hvarför fick jag inte dö, då jag ej har något i världen att lefva för?» klagade Irene en dag.
»Tror du Gud skulle återgifvit dig lifvet, om han ej haft sin särskilda mening med det?» frågade Elisa.
»Jag kan ingenting göra, jag duger ej till något», vidhöll Irene.
»Ingen människa går spårlös genom världen», sade Elisa; »också dig väntar en uppgift, som just du är ämnad att fylla.»
»Jag ser den icke.»
»Bed Gud visa dig den.»
»Jag har ingen kraft.»
»Gud skall vara din styrka.»
I detta ögonblick knackade det på dörren, och doktor Hessel steg in. Han kom för att ordinera sömn åt Irene och en promenad åt Elisa, som ej unnat sig tid att gå ut på hela dagen. Båda voro villiga att lyda honom.
Sedan Irene blifvit ensam, låg hon i vårskymningen och drömde vaken en stund, innan hon somnade. Rosenfärgade voro ej hennes drömmar som förr, på jorden hade de föga rum.
En liknelse, som hon för länge sedan hört af Sven Rise, föll henne i minnet. Hon kom ihåg huru han berättat om fågeln, som gungade på vasstrået, och flög uppåt, när detta brast. Hvarför hade hon ej vingar, så att hon kunnat göra som fågeln? På Guds kärlek tviflade hon ej; Sven Rise hade så ofta sagt, att den ej kunde mätas med människomått, men hvarför förmådde den ej trösta henne? Under sjukdomens långa dagar hade ord, som hon hört i sin barndom, utan att egentligen då fästa sig vid, dykt upp det ena efter det andra och lyft hennes blick. Men nu under konvalescensen tycktes dessa ord ha förlorat sin kraft, de förmådde ej stanna hennes hopplösa tankars enformiga kretsgång. Hon blef trött, lifvet tyngde. Hvarför ägde hon ej vingar?
Hvad Elisa nyss sagt om en väntande uppgift hade dock fäst sig i hennes sinne och åstadkommit ett afbrott i den dystra tankegången. Om hon kunde finna något särskildt, som just hon måste göra, kanske lifsintresset skulle tändas igen.
Ack om hon döge till något riktigt och finge visa Helmer Bro, att hon ej var den lilla intetsägande stackare han trodde!
Denna tanke kände hon dock genast som ovärdig och dref bort den, men den gömde sig kvar.
Så småningom somnade Irene.
Medan hon låg och drömde, gick Elisa vid doktor Hessels sida landsvägen framåt. Skogsstigar valde de ej, där var det oundvikligt att klifva ned sig i djup smältande snö. Tillräckligt sörpigt var det nog på landsvägen, men man behöfde ändå icke blifva våt upp till knäet. De gingo ej åt kyrkan, ty där stod skogen på ömse sidor om vägen och gjorde den skuggig. Uppåt backarna bakom Elghyttans gård däremot var det stenigt och öppet, där lyste solen, så länge den var uppe, och där »bar marken», som doktor Hessel uttryckte sig. Han njöt icke af våren och kunde ej begripa, hvarför skalder med sådan förkärlek besjunga islossningsperioden. Hvar ligger poesien i att få sin hatt bortblåst af de fyra väderstreckens alla hvirfvelvindar? Och intet blir man högstämd af att drunkna i snösörja och möta porlande bäckar midt på kronans landsväg!
Elisa skrattade åt hans förtret och tog vårens parti.
»Förstår ni icke, att det är lifvet, som sjuder? Det arbetar sig fram rundt omkring er och vill ha er med sig.»
»Alldeles som stormen», ifyllde han och böjde sig tvärt åt sidan för att stångas med en vindil, som slet och drog i kläderna.
De stretade tysta framåt, tills blåsten lugnade af något för en stund.
»Hå!» sade han långdraget och stannade för att pusta. »Hvad är lifvet egentligen?» frågade han vidare.
Frågan intresserade henne genast. Hon kände svaret inom sig, men visste ej hur hon skulle ge uttryck åt det.
»Är lifvet något alls?» fortfor han. »Är det en helhet? Består det inte snarare af en massa små obetydligheter utan värde? Är det inte, när allt kommer omkring, bara en vana?»
»Käns det blott som en vana, då håller det på att slockna», svarade hon.
»För mig ter det sig så, men jag är alls icke döende.»
»Det lekamliga lifvet är icke lifvet», sade hon. »Lifvet är det, som aldrig dör.»
Det var ibland något af sibylla öfver Elisa, och sådan stod hon framför honom nu. Men han lät sig ej förbrylla. Han gjorde med armen en vid rörelse, visande på hela nejden omkring dem.
»Nyss kallade ni lif det, som sjuder i våren, men i höst skall det dö, och nu påstår ni att lifvet icke dör. Hur går det ihop?» frågade han.
»Inte för jag vet om någon tänker som jag», svarade hon dröjande, »men jag ser naturens lif som en symbol af det verkliga. Och en människas jordelif förefaller mig vara puppan, i hvilken hennes sanna lif skall utveckla sig under sitt första skede.»
»Ni sätter inte jordelifvet högt, tycks det», anmärkte han.
»Jo, det är just hvad jag gör, mycket högre än den, som tycker att det är allt. Vore det allt i sig själft, då vore det ändamålslöst, men nu har det evighetsvärde. Förstår ni inte det?»
»Bryr ni er då inte alls om det här stackars jordelifvet för dess egen skull?» frågade han.
Hon smålog åt hans bevekande ton.
»Jo, det gör jag visst, mer än jag vill.»
»Nå, det gläder mig», sade han lättad.
De fortsatte under tystnad en stund på hvar sin sida af vägen, ty kanterna voro skapligare än midten. Doktor Hessel höll sig något efter för att lättare kunna iakttaga Elisa och beundra hennes figur och gång. Hon hade en naturlig fallenhet att göra allting vackert utan att alls tänka på det. Till och med nu, där hon klädd i ruskkläder stretade mot blåsten på den smörjiga landsvägen tog hon sig bra ut. Han sammanställde henne själf med de ord hon nyss yttrat och tänkte, att puppan allt var bra mycket för mer än fjärilslifvet, som enligt hennes påstående utvecklade sig därinom.
Oförmodadt kom hon att vända sig om och såg, att han smålog. Hon frågade efter orsaken.
»Det förvånar mig, att ni, som förefaller så frisk och naturlig, kan ha sådan håg för det mystiska», svarade han, utan att upplysa henne om hvad han tänkt.
»Det mystiska?»
»Ja, det där verkliga lifvet, som ni talade om, är allt bra overkligt. Hvem kan fatta det?»
»Den, som lefver det», svarade hon.
»Hur skall en stackare, som icke lefver det, då komma därhän?»
»På samma sätt som till det lekamliga lifvet, födas till det», svarade hon. »Ni har väl läst Jesu samtal med Nicodemus?»
»Det har jag. ’Vinden blåser hvart han vill och du hör hans röst, men du vet icke, hvarifrån han kommer och hvart han far.’ Det tycks mig som ett sant ord.»
»Så är hvar och en, som är född af Anden», ifyllde Elisa.
»Må tro de af Anden födda alltid själfva veta hvarifrån de komma eller hvart de fara?» sade doktorn. »De förefalla bra nog vettvilla ibland.»
»Lefva de ett verkligt Andens lif, så veta de det nog», svarade Elisa. »De komma från Gud och gå till Gud.»
Han stannade.
»Hur kan ni vara så viss på det?» frågade han. »Hur vet ni, att Andens lif verkligen hinner fram till Gud och icke dör i döden? Ingen af de döda har uppstått för att säga oss det.»
»Jo, en har uppstått och sagt oss det», svarade Elisa, »Jesus Kristus. Och den, som tror, får lifvet af honom och skall aldrig se döden.»
Hon hade stannat på höjden af en backe. Han blef stående några steg ifrån för att se hennes gestalt afteckna sig mot den af vårliga regnskyar rentvättade himlen.
»Kom ända upp, så att ni sett öfver på andra sidan, innan vi vända om hem,» sade hon, som ej kunde finna sig i något oafslutadt.
Han lydde, och när han stod vid hennes sida på höjden, seende bort mot solnedgången, föreföll honom det hela som ett godt omen.
Elisa kunde aldrig se en strålande solnedgång utan att minnas en vinterdag för några år sedan, då hon tillsammans med Gustaf Adolf och Irene sökt tyda något af naturens rika bildspråk.
»Har ni sett en kristen dö, doktor Hessel?» frågade hon.
»Nej.»
»Det har jag gjort en gång, och det glömmer jag aldrig.»
Doktor Hessel tänkte, att äfven om han stått vid samma dödsbädd, skulle han ej sett hvad hon såg.
»Dödsstunden var Sven Rises lyckligaste stund på jorden. För honom hade också lifvet här haft det värde, som evigheten gaf det.»
Det var första gången Elisa nämnde Sven Rises namn inför doktor Hessel. Han var lifligt medveten härom och undrade, hvad det hade att betyda. För henne föll det sig naturligt, hon tycktes ej tänka på det.
De vände åter mot hemmet. Doktor Hessel släppte ej det ämne hon börjat, han fick henne att tala mer om Sven Rise. Aldrig hade hon varit så förtroendefull mot honom förr. Han höll sig icke på den andra vägkanten, utan gick bredvid henne, obekymrad om snösörjan, som steg honom långt upp på benen.
Vinden lugnade. Den grå skymningen efter solnedgången tycktes blott sluta dem närmare tillsammans, under det den kastade sin hemlighetsfulla slöja öfver alla föremål.
Inom doktor Hessel mognade ett beslut. Han måste gå upp till Elisa på backens höjd, kosta hvad det ville.
Den kvällen var han sig så olik, att både majoren och Christian frågade, hvad som stod på. Att hans lynne växlade voro de vana vid, men aldrig brukade han vara så allvarligt tankfull som nu; det måste betyda något särskildt. Doktor Hessel behagade dock icke tillfredsställa deras nyfikenhet.
Följande dag, då Elisa som vanligt vid 7-tiden gick till sina morgonsysslor, mötte hon i nedre förstugan doktor Hessel, som kom utifrån, och hon blef mycket förvånad åt att se honom så tidigt.
»Vet ni hvad, fröken Elisa», började han tvärt, »i min tanke är det föga pedagogiskt att draga fram en annans utmärkthet för att göra en usling skamsen öfver sig själf, men jag får erkänna, att icke dess mindre tog det skruf, det, som ni i går berättade mig om denne Rises arbetsenergi.»
»Jag sade det icke i afsikt att göra er skamsen, doktor Hessel.»
»Det kände jag, och just därför skämdes jag. Det är inte första gången ni fått mig därhän. Hur kommer det till?»
»Jag vet verkligen inte», svarade hon oskyldigt, undrande på hans egendomliga sätt. Tydligen var det något han ville komma till.
»Ni får mig att skämmas öfver mig själf mindre kanske genom hvad ni säger och gör än genom hvad ni är», sade han. »Emellertid har jag nu varit ute och tänkt.»
»Och har ni kommit till något resultat?»
»Icke riktigt, det står och väger. Men ert ord kan få den ena vågskålen att sänka sig», svarade han.
Hon såg frågande på honom, och hennes hjärta började klappa, ty något i hans ansiktsuttryck sade henne, att en afgörandets stund var kommen.
»Frågan är den, om jag, för att det skall bli något af mig, bör lämna Elghyttan eller stanna», sade han.
Hennes öga fick ökad glans.
»Ni bör resa», svarade hon.
»Längtar ni då så mycket att bli af med mig?» frågade han med en sorgsenhet mera låtsad än verklig, ty han förstod hennes mening.
»Jag längtar att se er bli den man ni kunde vara», svarade hon med något på en gång vekt och uppfordrande i blick och tonfall.
Under den senaste tidens dagliga samvaro med denne man hade Elisa känt, hur han blifvit mer och mer för henne, trots det att han sjunkit i hennes ögon. Detta förhållande hade oroat henne, konflikter och lidanden hotade som en nödvändig följd. Men nu, då hon såg honom själf försöka resa sig ur denna omanliga dåsighet, som sänkt honom, genomströmmades hon af glädje och af ifver att hjälpa honom med alla medel för att slippa se honom sjunka igen.
»Och om jag blir det?» frågade han med en intensiv blick, som lät henne känna, att allt för honom berodde af hennes svar.
Hon bäfvade för sitt ansvar, men det jublade inom henne.
»Då …» svarade hon, men tystnade. Tiden var ej inne för mer. Hon stod kvar några ögonblick, sedan gick hon bort utan att fullborda meningen.
Han förblef stilla där hon lämnat honom.
Liksom förklarad af sin egen inneboende känsla hade hon stått framför honom, då hon uttalat det enda lilla, så villkorligt löftesrika ordet. Det föreföll honom som hade han i den stunden sett hennes själ.
Han strök sig öfver ögon och panna, det låg något af hopplöshet i denna åtbörd. Skulle han väl någonsin blifva den man hon älskade, blifva hvad hon hoppades och trodde?
Redan samma dag förkunnade doktor Hessel, att han ämnade resa till Stockholm för att komplettera sina studier och bli svensk läkare. Denna underrättelse vållade stor bestörtning. Majoren tog illa vid sig och kom med otaliga invändningar, och Christians motstånd var ovanligt lifligt, men allt strandade på doktorns beslutsamhet.
»Elisa, du säger ingenting. Öfvertala honom att stanna, försök om inte du lyckas bättre än vi», bad majoren.
»En manlig man står fast vid ett godt beslut trots alla öfvertalningar», svarade hon och böjde sig ned för att klappa Christians tax.
Christian såg först på henne, så på doktor Hessel, höjde lätt ögonbrynen, och slutade med sina öfvertalningsförsök. I stället hvisslade han en melodi och gnolade sedan: »Jag far till Kalifornien och hämtar guld åt dig …»