27.
Ett par dagar senare lämnade doktor Hessel Elghyttan och reste till Stockholm.
Det kostade på honom mer än någon visste att så här på äldre dagar börja studera igen. Men hans energi var väckt och visade snart hvad den dugde till.
Det gick raskt undan med studierna. Från flera ämnen hade han begärt och fått dispens. Grundlig brydde han sig icke om att vara och sträfvade ej efter höga betyg. Hvad han ville var blott att blifva legitimerad svensk läkare.
Det var något annat han studerade samtidigt, något han sökte, och det var lifvet, som Elisa talat om. Ibland tyckte han sig skönja det, men då han grep efter det, gled det undan eller upplöste sig till bara luft.
En afton satt han på anatomisalen bland unga, lefnadsglada kandidater och sönderskurna lik. Ljusskenet föll skarpt på en ung man, som satt böjd öfver en uppsprättad död och var så inbegripen i sitt studium af dennes hals, att han ej hade en tanke på, hvad det han skar i en gång varit. Doktor Hessel jämförde de båda profilerna, den lefvande och den döda, så nära hvarandra och dock så olika. Den lefvandes ansikte präglades af intelligens och intresse, själen röjde sig i hvarje drag. Den dödes låg där kallt, och trots den vanvördiga behandlingen bibehållande sin stela oåtkomlighet.
Hvem är människa af de två? Om båda äro det, hvad berättigar då den ene att behandla den andre som ett ting? Är det lifvet, som ger öfvertaget? Är lifvet människan och den döde således ej för mer än bordet, som han ligger på?
Doktor Hessel skulle velat fråga den lefvande, hvad han mödade sig för. Om några snabbt försvinnande år ligger du där som ett dödt ting; använd, medan du är människa, dina mänskliga krafter till sådant, som ger dig åtminstone någon valuta: ät, drick och njut, ty i morgon skall du dö!
En af de andra kandidaterna kom fram till den unge man, hvars profil doktor Hessel studerade.
»Jaså, Påhlman ligger här nu», sade den andre och pekade på liket; »det var gruff om honom. Han sålde sig i lifstiden hit, men när han sedan dog, höll hans gumma på att begrafva honom; hon visste inte om, att han sålt sig och supit upp pengarna.»
»Tig med ditt råa skämt», sade den förste kandidaten obehagligt berörd; »det angår inte mig, hvad han här varit och gjort i lifstiden.»
Och så fördjupade han sig åter i sitt anatomiska studium.
Detta afbrott gaf ett nytt uppslag åt doktor Hessels tankegång. Hvad han i lifstiden gjort och varit, det var nu den mannens människa, och ej det sönderskurna liket. Men hvar funnos nu dessa handlingar och det inre väsen de varit uttryck för? Månne blott i de efterlefvandes minne? Eller fortlefde de i evigheten, följdriktigt utvecklande sig? Ja, hvem kan svara mig på det? tänkte doktor Hessel.
Hvar gång någon af mänsklighetens djupare frågor framställde sig för honom, ville den taga en riktning, som ej var honom fullt behaglig; den vände sig mot honom själf, och då blef den uddvass. Så skedde äfven nu.
»Hvad har du gjort under din lifstid, hvad har du blifvit? Hurudant är ditt innersta väsen, åt hvad håll skulle det utveckla sig, om det nu försattes in i evigheten?»
Besvärliga frågor! Doktor Hessel undvek dem och tystade den aning, som sade honom, att det var inom sin egen barm han måste lära känna mänskligheten och dess hemligheter. Han envisades att söka hos andra och därför vek det sökta ständigt undan.
Det bullrande världslifvet kände han till, dess nöjesbägare hade han tömt nog djupt för att hafva fått smaka bitterheten däri. Väl visste han, att det han sökte icke fanns där, ty han sökte någon, som ej skriar eller ropar, hvars röst ej höres på gatan. Han mindes ett uttryck »invärtes i eder». Därför ville han pejla människohjärtats inre. I sitt eget kunde han ju ej vänta att finna Andens lif, väl vetande att han icke lefde det. Att studera Elisa var lönlöst, hennes närhet förvirrade hans sunda förnuft och vände upp och ned på hans kritik. Nej, opartisk och klartänkt måste han kunna vara i sitt sökande, så vida detta ej skulle blifva endast humbug.
På lasaretten gjorde han patienterna många frågor utom de nödvändiga, intresserande sig för allt, som rörde dem. Härigenom vann han deras förtroende och fick höra mycket om deras sjukdomar, motgångar och lefnadsförhållanden, men aldrig såg han något af det Andens lif han sökte, och sällan spårade han ens intresset för något högre. Af sina patienter fick han det intrycket, att detta jordiska är lifvet och dess nödtorft det enda nödvändiga.
Vid flera dödsbäddar kom han att stå, men märkte ingen dödsfruktan hos patienterna, hörde ej en tanke uttalas om lifvet efter detta. De döende han såg gingo mot döden, utan att vara medvetna därom, eller längtade efter den som en befriare från den kroppsliga våndan.
I stället för att finna hvad han sökte, började han allt mer tvifla på att det fanns. Materien är gud och säger till de lefvande, till människan, detta väsen af sekunder: »Af stoft är du kommen, till stoft skall du åter varda.» Något föregående eller efterföljande finnes icke. Hur dåraktigt då att ej göra det mesta möjliga af nuet, att ej utan samvetsbetänkligheter taga allt hvad tagas kan!
Doktor Hessel kände sig allt oftare böjd att öfvergifva detta fruktlösa sökande efter något, som icke fanns, men tanken på Elisa manade honom till uthållighet. Det hon, som var så klok och sund, trodde så fast på, måste väl ändå vara något. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en fantasi, som gaf honom denna glada ifver att ägna hela sitt lif åt vinnandet af andra människor för den tro, hvaraf han själf besjälades? För att utröna detta sökte doktor Hessel Gustaf Adolfs sällskap. Denne hade kort efter sin prästvigning fått anställning vid en af hufvudstadens församlingar. När han predikade var templet packadt med folk. Hessel gick dit och trängdes med de andra, men han hade svårt att i predikanten se och höra något annat än Elisas broder. Såg han omkring sig på massan, kom lätt den kalla satiren i hans blick. Småsinnad egoism tycktes honom trifvas godt med suckar och tårar af andlig rörelse. Hans sinne var misstroget mot företeelserna, som kunnat tydas till det goda, men däremot var hans syn skarp, när det gällde att upptäcka fel.
»Du talar för mycket om nåd, åtskilliga af dina åhörare kunna behöfva höra lagen läsas», sade han en dag till Gustaf Adolf.
»Hur så?»
»I söndags i din kyrka såg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram på gången till en fullproppad bänk, där hon trängde sig in och satte sig så godt som i knä på ett par stackare och bökade sig ned med den påföljd, att en af dem måste stiga upp och stå för att hon prompt skulle sitta där. Hon gaf honom inte så mycket som en blick till tack, utan tog det helt naturligt. Sedan hörde hon med synbar rörelse och uppbyggelse på din predikan om Guds oförtjänta nåd mot syndare. Du gaf henne full absolution för hennes egoism.»
»Jag kan ej tala annat än det hvaraf mitt hjärta är fullt», sade han. »Om än ordet missförstås af en, kan det falla i god jord hos en annan, det är mitt hopp.»
Doktor Hessel iakttog skarpt den unge läraren och ansatte honom stundom hårdt. Han ville dissekera detta hjärta, som klappade så varmt och oförskräckt för Gud och människor. Och det var intet svårt företag, ty allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med hans fel lågo i öppen dag, han sökte aldrig dölja dem för att vinna ett falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, därför dugde de ej till vapen mot hans kristendom.
Men fastän doktor Hessel kände sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs bekännelse, tyckte han sig dock kunna förklara den som något naturligt för den unge mannens ädla personlighet och i bästa mening barnsliga sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla och söka utan framgång.
»Du kritiserar mig jämt och klandrar allt hvad jag gör», sade Gustaf Adolf en dag halft otåligt, halft sorgset till doktor Hessel.
»Tag det ej så djupt, jag menar inte illa.»
»Hvad menar du då?»
Gustaf Adolf såg upp med sin ärliga, blåa blick. Hvar gång Hessel mötte den tyckte han sig skymta återglansen af det, som han sökte.
»Hvad jag menar?» upprepade han tankspridt. »Jag menar ingenting, jag har för mycken galla och måste utgjuta den öfver någon, och som jag tycker du är stark nog att tåla duschen, får du den, det är allt. Den kanske gör dig godt midt uppe i all den beundrans rökelse, som tänds omkring dig.»
»Det är ej af beundran för mig utan af törst efter evangelium, som folk kommer till kyrkan», svarade Gustaf Adolf.
»Det ser verkligen ut, som om du trodde det», anmärkte Hessel, »ty du förefaller märkvärdigt litet stursk.»
Fast Gustaf Adolf ej förstod sig på doktor Hessel, hyste han godt hopp om honom och såg i honom en uppriktig sanningssökare, och när han från predikstolen märkte honom bland sina åhörare, uppsände han en tyst bön för denne man och blygdes ej att inför kritikern fulltonigt uttala det enkla evangelium, som är de vise en galenskap.
Snart nog hade doktor Hessel kompletterat sin examen. Stark längtan drog honom till Elghyttan, men han motstod den till en tid. När han lämnat Elisa hade han, mäktigt påverkad af hennes personlighet, beslutat ej återvända utan den tro, som var hennes lif. Men nu hade han sökt sig trött utan att finna. Behöfde han därför afstå från henne, det enda goda, som fanns för honom i lifvet? Utan henne skulle det aldrig blifva något af honom, trots det försök han gjort att rycka upp sig. Det var ju hon, som drifvit honom till denna kraftansträngning, och endast hon kunde uppehålla den påbegynta förbättringen. Skulle han då omintetgöra det lilla goda, som fanns hos honom, blott därför att det af vissa andra ej ansågs som det högsta goda? Elisa var hans gudom, att dyrka henne gjorde honom till en bättre människa, skulle han då ej få hålla på därmed så länge han ingen annan Gud kände?
Han beslöt lägga afgörandet i Elisas händer samt tvinga henne svara som han ville.
Omständigheterna gynnade honom. Den gamle provincialläkaren på Elghyttan dog, och hans plats anslogs ledig. Doktor Hessel lade in sin ansökan. Blefve han utnämnd, då skulle han komma att bo i Elisas grannskap och ofta träffa henne. Om hon än i början af samvetsskäl droge sig undan honom, skulle han allt göra det svårt för henne i längden. Han visste, att hon älskade honom, och han trodde på kärlekens allmakt.