28.
Samma vår, som doktor Hessel lämnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit prästvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om den högtidliga akten. Sedan följde Gustaf Adolf med dem hem för att stanna några veckor, innan han tillträdde sin nya plats i Stockholm.
Han lade märke till en förändring hos Elisa. Hon såg ut att bära inom sig en fond af lycka, som omöjligt kunde döljas, utan strålade fram och röjde sig i gång och hållning, i röst och blick. Men ibland fördunklades detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ändrade färg.
»Gustaf Adolf», sade hon i en sådan stund, »bed att ingenting på jorden blir oss så kärt att vi glömma himmelen.»
»Hvad tänker du särskildt på nu?» frågade han.
»Jag vet knappt», svarade hon drömmande och såg långt ut. »Kanske hör det ej endast jorden till. Det är en dröm om att vara ett ljus, som lyser till Kristus.»
»Den drömmen bör bli mer än en dröm, Elisa.»
»Gud gifve att den må blifva det!» utbrast hon ur djupet af sitt hjärta.
Men strax därpå trängde en suck sig fram.
»Hvarför är det alltid stoft på vingen?»
»Det kan tvättas bort.»
»Men så kommer det nytt.»
»För att tvättas bort igen.»
»Hvarför få vi ej ha en enda tanke fullkomligt ren?»
»Vi skola få ha hvar enda tanke fullkomligt ren en gång, då Gud fullbordat sitt verk med oss, så som han fullkomnat det för oss.»
»Men till dess?»
»Till dess få vi strida i hans segerrika namn och i hans vapenrustning.»
»Då man möter något, som man ej vet om det är vän eller fiende, hvad skall man då göra?» frågade hon efter några ögonblicks tystnad.
»Guds Ande skall säga oss det. Bed om den Helige Ande!»
»Det är bestämdt något du ej är på det klara med, Elisa?» tillade han.
»Kanske», svarade hon.
»Säg hvad det är.»
Hon skakade sakta på hufvudet.
»Har du aldrig känt inom dig något, som ej tål vid ord?» frågade hon tvekande.
»Nej», svarade han med en bestämdhet, som kom henne att småle.
»Men det gör jag nu», förklarade hon.
»Det är inte bra. Om du ej vill ge det ord inför mig, så gör det inför Gud.»
»Gud vet hvad det är bättre än jag, och jag lämnar åt honom att ensam veta det tills vidare», svarade hon med en förtroendefull trygghet, som han uppskattade, fast han hvarken förstod eller gillade hennes ord i öfrigt.
I detta ögonblick kom Irene in. Hon var nu så bra, att hon kunde vistas uppe.
»Hur mår liten i dag?» frågade Gustaf Adolf vänligt och drog henne ned bredvid sig i soffan.
Han tog sig särskildt af den yngsta systern under detta sitt besök i hemmet. Det gjorde honom så ondt om henne, och han försökte på allt sätt uppmuntra och förströ henne dock utan att vidröra själfva ämnet för hennes sorg. Han lyckades också ofta få henne att le, ja till och med att skratta nästan lika sorglöst som förr i världen, ty han ägde en synnerligt stor förmåga att trösta och lifva. Hans blotta närvaro ingaf mod och hopp, det låg något oemotståndligt i hans friska väsen och ljusa syn på lifvet. Irene tog lätt intryck, och broderns umgänge verkade därför på henne som det bästa läkemedel. Men om det, som låg hennes hjärta närmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon nämnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.
En kväll, då skumrasket föll på och Elisa var sysselsatt med att krusa band, fann Irene ett lämpligt tillfälle att fråga om något, som hon allt sedan Elisas hemkomst från prästvigningen längtat att få veta, men ej vågat fram med.
»Elisa», frågade hon skyggt, »träffade du Helmer i Upsala?»
»Nej, jag såg honom bara på afstånd.»
»Är Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?»
Irenes röst förrådde stark hjärtklappning.
»Icke så mycket som förr, tror jag», svarade Elisa utan att se upp från sina band, hvilket ingaf den nervöst känsliga Irene mod.
»Är det för min skull?» frågade hon knappt hörbart.
»Till en del kanske», svarade Elisa mildt, »men de ha också blifvit hvarandra så olika på sista tiden.»
»Hur kommer det till?»
Det hade blifvit så skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon höll på med, därför lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.
»Olikheten i deras karaktärer har väl framträdt skarpare, ju mera utvecklade dessa blifvit», sade hon.
»Det måtte då vara Helmer, som förändrat sig, ty Gustaf Adolf är sig lik, tycker jag», framkastade Irene.
»Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gått framåt i fasthet och klarhet.»
»Än Helmer då?» frågade Irene.
»Ja han», svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala på minsta sätt nedsättande om någon, »han har inte den fastheten och inte heller det starka intresset för det eviga, han är lika intresserad af en mängd andra saker.»
»Det är väl ändå bara mänskligt», sade Irene urskuldande.
»Ja, tyvärr, det är mycket mänskligt att fastna med sitt lifsintresse i denna världen.»
Irene teg och tillämpade på sig själf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes håg stod till denna världen mer än till den eviga. Hon kände nog, att det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog henne så uteslutande, var blott en hopplös längtan.
»Åh Elisa, om jag visste något att lefva för! Hvad skall jag hitta på?» utbrast hon.
»Ännu så länge är du för svag att orka med något.»
»Det må så vara, men om jag hade en uppgift att fylla så snart jag blefve frisk, skulle jag förr bli det. Då droges mina tankar i en annan riktning; nu gå de ständigt tillbaka, och det är så utpinande. Ibland tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall taga mig till. Åh, om jag kunde älska Gud lika lidelsefullt i stället!»
»Den heliga kärleken är lidelsefri», svarade Elisa och tog Irenes händer i sina på ett lugnande sätt.
Irene började sakta gråta och tårarna voro välgörande. Elisas ord dämpade oron i hennes själ och lyfte blicken. Hon borde inte göra sin egen hjärtesorg till centrum i universum; det skulle kännas som en befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet ädlare sorger än hennes och högre fröjder än dem hon efterträdde. Hon längtade att växa upp ur sin litenhet till att känna dessa stora känslor, de heliga, lidelsefria.