29.
Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen brefväxlade med. De två stodo hvarandra närmast.
Gustaf Adolf skref om, hur stort han kände det att inför massorna få tala ut hvad han bar i hjärtat.
— — — »Jag känner som Paulus», skref han en gång, »att jag vore förbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder på så mycket annat, som visst kan vara godt och bra, men räck vetenskaplig forsknings bästa resultat eller konstnärssnillets ädlaste blomma åt en, som ropar i sina synders natt, så får du se hvad det är värdt inför evigheten. Jag räknar det allt för skada mot den öfversvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap.
Jag kommer just från en dödsbädd, där en man, som vaknat upp öfver sina synder, förtviflad stred mot döden. Du må tro det kändes härligt att få komma med Jesu Kristi evangelium, och ännu större var det att stå bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var ingen grof syndare utan i allt rättskaffens. Han hade haft andliga intressen och hyllat Kristus som en idealmänniska. Men nu kunde ej idealmänniskan hjälpa honom, han behöfde det slaktade Guds Lamm. Jesus på korset, döende för syndens skull, och hans ord till röfvaren var det enda, som kunde ge min döende tröst.
Det är trosstärkande att se sådant.
Åh Elisa, i en tid som vår, då ej blott det låga och usla, utan många bland mänsklighetens yppersta, ja till och med några bland dem, som bekänna Gud, löpa till storms mot mänsklighetens enda räddning: Kristus, Guds Son, offrad för oss, hur viktigt är det ej att lyfta korsets fana högt! O detta föraktade kors hvad jag älskar det, detta motsagda tecken på Guds kärlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, så länge jag lefver. Min enda fruktan är att falla ifrån, ty världen lockar och synd bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han är den starkare. Elisa, bed för mig att jag må blifva honom trogen intill döden! …»
Detta bref läste Elisa högt i familjen. Majoren blef rörd, Christian också, fast han försökte dölja det. På Torvald gjorde det föga intryck. Han hade länge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par dagar senare bad hon Elisa att få låna brefvet. När hon fått det, gick hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Där läste hon det långsamt och noga och föll sedan i djupa tankar.
På kvällen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.
»Stör jag dig?»
Irene böjde knä vid bädden.
»Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill ägna mig åt, när jag blir stark nog», sade hon.
Hennes ögon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och rullgardinen uppe.
»En tid har jag gått och tänkt på detta», fortfor Irene, »och inte vetat om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestämt mig. Är det förmätet af mig att vilja gå ut till hedningarne? De äro som barn, till dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Här hemma är det svårare, här veta alla så mycket, jag kan ej lära någon. Säg, Elisa, tror du det är Guds kallelse jag känner?»
Irene sade detta så enkelt och så lugnt, att hennes ord gjorde ett mäktigt intryck.
»Jag tror det», svarade Elisa djupt gripen.
Nog ryggade hon tillbaka för tanken på den lilla veka systern som en hedendomens bekämpare, men denna hjärtats invändning, hvad var den annat än själfviskhet och misstro?
»Då är det Guds vilja», sade Irene med andakt, »ty jag tänkte mig som ett tecken, att du genast skulle svara ja.»
»Har du talat vid pappa?»
»Nej, jag ville först höra, hvad du skulle säga.»
»Jag tror du bör taga hans svar som ett tecken snarare än mitt», sade Elisa.
Några dagar därefter framlade Irene sin plan för fadern. Först tog han hennes förslag som skämt, men då han insåg, att hon menade allvar, blef det storm. Den häftighet hvarmed han sade nej visade, hur föga han väntade att blifva åtlydd. Kännande sin svaghet, ville han förekomma all öfvertalning och utgöt sig därför på ett dundrande sätt öfver dåraktigheten af detta påhitt. Elisa försökte lägga in ett godt ord för Irenes önskan, men då gick stormen lös öfver henne med.
»Du är bortskämd, du, med att alltid få din vilja fram, men den som inte tänker dansa den här dansen efter din pipa, min nådiga, det är pappa din. Ni hålla jämt ihop mot er gamle far, ni, men den här gången skall han veta att säga stopp.»
Elisa, som såg hur detta ordsvall plågade Irene, gaf denna en vink att lämna rummet, men stannade själf kvar att rida ut stormen.
Irene gick ned i trädgården. Att fadern ej skulle gilla hennes förslag var endast naturligt; han saknade ju de egentliga förutsättningarna för att förstå missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgöras på detta sätt, hade hon icke tänkt sig; hon hade väntat någon sorts underverk af Gud.
Nu inför möjligheten att nödgas afstå från sitt tilltänkta kall, föreföll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt tilltalade henne, och att komma långt bort i en alldeles ny omgifning till en stor verksamhet föreföll henne nästan som ett lifsvillkor. Men nu stod hon där och såg allt stranda på faderns motstånd.
Fick hon låta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot hennes önskan, skulle hon förr trott sig se Guds vink i det uppkomna hindret än då det, som nu, utgick från fadern. Hon liksom de andra syskonen älskade honom innerligt, men mera som man älskar ett rart barn än en far. Någon vördnad eller respekt fanns ej i kärleken, och tanken att i lifvets viktigare angelägenheter låta leda sig af fadern var henne alldeles främmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarför skulle hon det då? Hvad hade Elisa egentligen tänkt på, då hon satt upp faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?
Då Elisa omsider visade sig, anförtrodde Irene henne sina tankar om saken.
»Jag tyckte mig ha fått något att lefva för. Måste jag nu gå tillbaka till detta lif för ingenting? Åh, jag kan det inte», slutade hon.
»Jag tror ändå du måste ta hänsyn till pappa; det vore bestämdt orätt att gå mot hans vilja», sade Elisa. »Han är ju din far. Vet du, Irene», tillade hon och drog förtroligt systerns arm under sin, där de gingo framåt gången, »jag vaknade nyss upp öfver att vi, fast vi älska pappa så varmt och alltid visa honom det, så ringakta vi honom. Ha vi rättighet till det?»
»Inte är pappa precis en far att se upp till», invände Irene.
»Och hvarför inte?» utbrast Elisa. »Hvar finner du en älskligare och mera godhjärtad varelse än han? Hur vill han inte alla väl till och med på bekostnad af sitt eget! Och man får leta efter någon, som har lägre tankar om sig själf. Jag tror inte det faller honom in annat än att sätta oss alla, sina egna barn, framför sig själf. Är inte sådant att se upp till?»
Elisa talade till Irene, men det var sig själf hon bestraffade. Det var för henne en stund, då hon på högre befallning fick stiga ned för att låta en annan, som hon placerat nedanför sig, komma framför i stället.
Irene greps af hennes ord.
»Är pappa ännu mycket upprörd?» frågade hon och stannade.
»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond längre.»
»Hvad sade du åt honom?»
»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»
»Ja.»
Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.
»Var det det, som lugnade honom?»
»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»
»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.
»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»
»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.
Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång! Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.
Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.
Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.
»Älskade lilla pappa!»
»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig att tala om den här saken mer.»
»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot din vilja.»
»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han halft öm, halft förargad.
»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag bad honom svara mig genom dig.»
»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig, älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»
»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot hans.
Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.
»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i öfvertalande ton.
Irene smålog litet.
»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»
Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och omyndiga sidan.
»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn, men fråga inte mig.»
»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.
»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte, förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den rollen.»
Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande, och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.
Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid, och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte det.
»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid några år och mycket kan hända under den tiden.»
»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra alltsammans.»
Lugn och belåten igen började han plocka i ordning alla de kuddar, schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett allvar, som om det gällt att hinna med tåget.
Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.