30.
En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet. Han hade fått ett bref med en stor nyhet, som måste gissas ut, i fall man skulle få veta den.
»Är Gustaf Adolf ärkebiskop?» drog Torvald till med.
»Inte ännu», svarade majoren.
»Är Christian general då?» frågade Irene.
»Bättre opp», sade majoren.
»Är han förlofvad?» frågade Torvald.
»Du skall inte drumla på så där burdust. Småningom skall det gå. Först från hvem brefvet är, sedan om hvad eller hvem det handlar», undervisade majoren.
»Hvem är det ifrån?» frågade Elisa.
»Jag svarar bara ja och nej», upplyste majoren.
»Det har pappa då inte gjort hittills», inföll Torvald.
»Tig, näbbjäbb!» sade majoren godlynt.
»Är brefvet från Gustaf Adolf?» frågade Irene.
»Hvarför skulle det vara från honom?»
»Är det där bara ja och nej?» frågade Torvald skrattande.
»Det var nej», förklarade majoren med värdighet.
»Jaså. Är brefvet från doktor Hessel?» frågade Torvald med en skälmaktig blick på Elisa.
Majoren skakade hufvudet. Hans belåtenhet steg för hvarje felaktig gissning.
»Från Christian?» frågade Elisa.
»Du hittade det», sade majoren.
»Handlar det om hvem eller hvad?»
»Båda delarna.»
»Om hvem?»
»Jag svarar bara ja eller nej.»
»Jo, det tycker jag just!»
»Tala vördnadsfullt till far din, pojkvask!»
»Brefvet handlar naturligtvis först och främst om Christian själf», sade Torvald.
»Hvarför naturligtvis?» frågade Irene.
»Åh, somligt folk skrifva alltid om sig själfva, hvad de än skrifva om.»
»Det var också filosofi! Men gissa nu i stället för att filosofera», sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.
»Brefvet handlar om honom själf och någon annan?» framkastade Elisa.
Majoren smålog och såg mystisk ut. Nu hade han fått intresset och nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.
»Hvem är hon, hvem?» ropades i korus omkring honom.
»Lugna er, lugna er, barn!» sade han med värdighet och tog upp ett bref ur fickan.
Den omständlighet hvarmed han vecklade ut det var ägnad att ytterligare stegra nyfikenheten. Sedan började han föredraga det med stor patos. Men som han hade svårt att läsa stilen, stakade han sig, läste orätt och kom af sig, hvilket icke gick bra ihop med högtidligheten. Auditoriet började skratta.
»Läs det du», sade majoren och uppgaf försöket, slängande skrifvelsen till Elisa.
Af brefvet framgick att Christian förlofvat sig med en ung, söt och förmögen flicka, som enligt hans påstående förvridit hufvudet på minst ett halft dussin löjtnanter förutom honom. Hvarför han blifvit den utvalde bland så många åtog han sig ej att förklara, kunde blott konstatera det som ett faktum. Den lilla fästmön var 21 år och hette Edith. Hennes far var bruksägare och bodde nära regementets mötesplats. Af Ediths föräldrar inbjöds Christians hela familj att i nästa vecka komma och fira trolofningen.
Nu blef det ett ordande om hvilka som skulle hörsamma inbjudningen. Torvald förklarade genast, att om än ingen annan fore, så nog skulle han resa. Han hade alltid roligt i sällskap, ty liflig och gladlynt, som han var, och med sitt lediga sätt och sitt vackra utseende blef han omtyckt af alla. Själfsvåld och lätt sinne voro egenskaper, af hvilka han fått en stor portion, men i förening med hjärtats godhet och naturlig takt verkade dessa fel snarare till hans fördel i sällskapslifvet.
Hufvudfrågan i diskussionen var dock, huruvida majoren skulle resa eller ej. Han ville tydligen gärna, men ändå tycktes det vara något, som kom honom att tveka.
»Det vore riktigt ovänligt om pappa uteblef», sade Irene.
»Du tycker det?» frågade han tacksam för detta kraftiga argument för. Han kastade dock genast en tveksam blick på Elisa. »Hvad säger du?» frågade han.
»Att pappa skall fara, naturligtvis, om pappa vill», svarade hon.
»Du säger också det? Ja, ser du, det är ju stor skillnad på det här tillfället och Gustaf Adolfs prästvigning. Till Upsala var så långt, det här är bara några timmar, och så passar jag bättre vid ett gladt lag än vid högtidliga ceremonier. I våras var jag också särskildt klen, då behöfde jag daglig läkarvård, nu är jag mycket bättre.»
»Var inte rädd för att Gustaf Adolf skall tro, att du tycker mer om Christian än honom», sade Elisa leende, ty nu begrep hon orsaken till faderns tvekan.
Majoren såg litet generad ut åt att ha blifvit genomskådad.
»Nej, det trodde jag inte han skulle göra, inte han, inte, men det kunde ju se så ut», sade han.
»Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behöfver någon alls göra det?» frågade Torvald.
»Ja, naturligtvis. Jag skall göra det», svarade Elisa.
»Nej, jag», sade Irene.
»Du skall fara, om någon. En titt ut i den glada världen kan du behöfva, innan du går i kloster», sade Torvald, som icke alls gillade sin systers framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada på henne.
Men Irene stod fast vid sin föresats att stanna hemma. Hon ansåg det som en bättre förberedelse än festligheten till den kommande vinterns själfförsakelser. Det var nämligen bestämdt att hon skulle gå igenom en sjukvårdskurs, då det på missionsfältet en gång kunde vara bra att känna till grunderna i sjukvård.
Alltså blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.
Då majoren kom hem igen var han alldeles i extas öfver sin blifvande sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock osäkert hvilket som hänförde honom mest. Torvald delade hans förtjusning, men Elisa var mera lugn.
Under de följande dagarna var hon särskildt tankfull, då hon gick och styrde på Elghyttan, där hvarje vrå var henne så välbekant och kär sedan barndomen. Såg hon ut genom fönstret, möttes ögat af idel kända föremål. Hon såg dem för sig, då hon blundade, och hon skulle kunnat utantill rita upp skogens vågiga rand mot horisonten, troget återgifvande hvarje bukt. Med åns brus var hon förtrogen som med en älskad stämma. I stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.
Väl hade hon alltid vetat att hon någon gång skulle lämna allt detta, men först nu hade denna vetskap framstått för henne som verklighet, sedan hon sett Elghyttans blifvande härskarinna. Uppbrottets stund syntes ej längre aflägsen i dimmigt fjärran. Hur skulle det kännas när den kom?