33.
Sedan Irene genomgått sjukvårdskursen kom hon hem till Elghyttan för en tid. De förflutna månaderna hade förändrat henne ganska betydligt. Vistelsen bland sjukdom och död hade bibringat henne ett visst stilla allvar och en lugn säkerhet, som varit alldeles främmande för den forna, veka Irene. Nödvändigheten att besluta sig för framtiden gjorde den förr så barnsliga unga flickan tankfull. Det gällde nu, om hon skulle förverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som trodde att denna tvekan blott härrörde af låga tankar om den egna förmågan, uppmuntrade henne. Alla andra afrådde. Irenes ovisshet blef allt större. Till sist beslöt hon resa till Stockholm. Där bland missionens vänner kanske det skulle klarna för henne, hur hon borde göra. Och så for hon.
På aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett ärende till kyrkbyn och gick hemåt, då hon fick se Christian och Edith framför sig. De inväntade henne.
»Vi gå just och tala om Irene», sade Edith. »Det är märkvärdigt hvad hon har vuxit till sig på sista tiden.»
»Ja, själen sätter sin prägel på det yttre», sade Elisa.
»Inte vet jag precis om det är själen, som lagat att hon blifvit fylligare och fått hållning», sade Christian, »men säkert är att det klär henne.»
»Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionär», sade Edith förhoppningsfullt.
»Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig?» frågade Elisa.
»Någon kommer att hålla henne kvar i Sverige. Pappa behöfver nog inte förgäfves hoppas på sitt hinder», svarade Edith.
»Du tycks ha glömt Helmer Bro.»
»Det är just honom jag tänker på», svarade Edith muntert. »Vet du inte, att han är i Stockholm?»
»Jo. Men hvad har det med saken att göra?»
»Mycket, i all synnerhet som Irene nu också är där.»
»De komma ej att råkas.»
»Jo alldeles säkert, och han kommer att ångra sig, när han får se hur Irene utvecklat sig sedan de sist träffades.»
»Och du tror, att Irene skulle hålla till godo med en man, som en gång förskjutit henne? Det är hon för stolt till!»
»Irene är icke stolt», inföll Christian på sitt makliga sätt.
Elisa såg öfverraskad på honom, men svarade ingenting.
»Hvad är han egentligen, denne Helmer Bro, och hvad gör han?» frågade Edith.
»Han är filosofie doktor, undervisar i skolor, håller föredrag och författar», svarade Elisa.
»Det var en hel hop», anmärkte Christian.
»Jag tror det går bra för honom; han lär vara mycket populär», tillade Elisa.
»Inte tycks han vara i din smak, att döma af din ton», sade Edith skrattande. »Men jag säger dig, tag skeden i vackra handen, ty du får honom till svåger.»
Och Edith blef sannspådd. I början skref Irene mest om missionen; hon hade kommit tillsammans med för tillfället hemmavarande missionärer och blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig för inflytande som hon var. Men så kom ett privat bref till Elisa, där Irene talade om att hon träffat Helmer och känt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom igen, det hade hon beslutat. Hon måste bort, långt bort och i träget arbete glömma hvad som måste glömmas. Missionen skulle blifva hennes räddningsplanka.
Sedan kom en tid, då hennes bref tycktes ämnade att dölja hvad hon verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och berätta, hur oemotståndligt hon drogs till Helmers föreläsningssal, hur hon trots stolta beslut satt där gång efter gång och lyssnade till klangen i hans röst. Hvad hjälpte det, att hon uppsökte den bortersta vrån? Han såg henne ändå. När hon vid utgången träffade honom och han gick med henne, hvarför skulle hon då neka sig glädjen att tala med honom? Instinktlikt kände hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes sätt, och därför teg hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon kände sig allt mer ovärdig den stora uppgiften och insåg, att missionen var för helig att tillgripas blott som en räddning undan jordisk kärlekssorg. Hon fick rädda sig på annat sätt eller gå under.
Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansåg att lif, kraft och penningar förslösades till ingen nytta för hedningarne. Hvarför skulle man genom evangelii förkunnande ikläda dem ett ansvar, från hvilket de nu genom sin okunnighet äro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu afskedsbud till lärjungaskaran, att gå ut och predika evangelium för alla folk. Hon höll på missionen som en kristenhetens plikt, om hon än för sin del kände, att hon måste draga sig undan den. Han undrade hvarför hon måste det.
»Till den tjänsten får man ej komma med ett deladt hjärta», svarade hon.
Rädd att hafva sagt för mycket vågade hon vid afskedet knappast räcka honom handen och hennes blick blott snuddade förbi hans ansikte, men den uppenbarade tydligt för honom, hur hjälplös hon kände sig. Hans hjärta rördes, och han gick hem i djupa funderingar.
Vid de två följande föreläsningarna uteblef Irene, och Helmer märkte att han saknade henne och ideligen ertappade sig själf med att undra hvarför hon inte kom. Då för tredje gången hennes plats stod tom, beslöt han att gå upp och fråga henne efter orsaken redan följande dag. Han kom också att fråga henne något mera, och efter det besöket skref Irene ett bref till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.
Det blef jubel på Elghyttan.
»Hurra!» ropade majoren. »Hindret har kommit, vi få behålla Irene! Gud välsigne den hederspaschan Bro!»
»Hvad var det jag sade?» frågade Edith med en triumferande blick på Elisa.
Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svärföräldrar i Upsala. Där stannade hon sedan några månader och kom ej hem förr än till våren.
En kväll satt Irene på en bänk nere vid ån och sydde. Våren var långt framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.
»Irene, hvad är det som kommit emellan oss på sista tiden? Du är dig icke lik emot mig.»
Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att träda på nålen. Elisa väntade tills det var gjordt, men då fortfarande intet svar kom, återtog hon:
»Du tror kanske att jag dömer dig, därför att du öfvergaf missionstanken, men det gör jag inte alls. Jag förstår nu, att det ej var din kallelse.»
»Det är inte det», svarade Irene och sydde ifrigt.
»Tror du då, att jag inte ser din förlofning med sympati?» frågade Elisa.
»Du föraktar mig för den. Jag vet att du tycker det var brist på stolthet af mig att ta honom, som en gång …» Irene fullbordade ej meningen.
»Kärlek är bättre än stolthet. Jag föraktar dig inte därför att du förlät honom», svarade Elisa.
»Men du gillar ändå inte hvad jag gjort, du bara tål det.»
Elisa kände sig träffad, ty Irene hade slagit hufvudet på spiken.
»Jag erkänner att jag är orolig för dig, men jag klandrar dig inte och jag undrar inte alls på dig.»
»Hvarför är du orolig?»
Det kom litet utmanande, detta.
»Jag är rädd att du i Helmer icke skall finna det andliga stöd du behöfver.»
»Du tycker jag gått tillbaka, sedan jag blef förlofvad med honom? Men det är bara misstag; i själfva verket har jag gått framåt, ty om jag än ser ut att ha mindre allvar än förut, så är det jag nu har kvar mitt eget.»
»Är du säker på, att det icke är Helmers?» framkastade Elisa.
»Om så vore, är det ju ett bevis på att han har allvar, fast du vill frånkänna honom det», sade Irene sårad på sin älskades vägnar.
»Det gör jag visst inte», försvarade sig Elisa.
»Åh, jag vet mycket väl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans åsikter.»
»Det kan väl hända, men ingen af oss åtar sig att döma honom.»
Båda sutto tysta en stund, Irene djupt böjd öfver sitt arbete. Plötsligt såg hon upp på Elisa.
»Säg, menar du att jag borde slå upp med Helmer därför att han inte kan vara för mig det stöd du tycker att jag behöfver?»
»Nej.»
»Hvarför oroar du mig då?»
»Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans konstiga funderingar.»
»Du behöfver inte vara ängslig för det; han talar inte så mycket med mig om dem, och för resten tror han ju på det mesta, det är bara i ett och annat han tviflar. Du har fått en skef uppfattning af honom.»
»Irene, du får inte tro, att jag ej tycker om Helmer, och du får inte gå och inbilla dig, att jag föraktar dig för hvad du gjort», sade Elisa och drog systern till sig.
Denna lät det ske halft motvilligt.
»Är det riktigt sant hvad du säger?» frågade hon och såg skarpt på Elisa. »Jag har hela tiden känt att du föraktar mig; det är inte möjligt annat, sådan som du är.»
»Kanske jag gjorde det till att börja med», erkände Elisa, »men jag gör det icke längre. Det är bättre att vara sann och ödmjuk än stolt. Det hade varit osant handladt om du stått kvar i missionen, sedan ditt intresse var slut, och det var ödmjukt af dig att hålla till godo med Helmers kärlek. Jag inser allt detta nu. Vill du förlåta mig om jag först tänkt litet förklenande om dig?»
Irene var alltid lätt vunnen, så äfven nu. Hon slog armarna om systerns hals.
Den stumma omfamningen blef en tillfredsställande förlikning. Båda kände att det, som stått emellan dem, var borta.
Irene började åter sy under tystnad, men hennes rörelse lade sig snart och då bytte hon om samtalsämne.
»Har du hört att doktor Hessel lär söka provincial-läkartjänsten här efter gamle Borgsten?» frågade hon.
»Nej, det visste jag inte.»
»Han lägger snart in sin ansökan, om han inte redan gjort det. Då bli vi nära grannar.»
»Träffade du honom i Stockholm?»
»Ja, en gång. Han frågade mycket efter dig. Han såg så bra ut, kraftigare och manligare, än när han gick här och drog. Gustaf Adolf håller mycket på honom och Helmer också.»
Efter en stund lade Irene ihop sitt arbete och reste sig.
»Går du med in?»
»Icke ännu.»
Elisa satt lutad mot en trädstam. Händerna hvilade för ovanlighetens skull sysslolösa i knäet. Några solstrålar föllo genom löfverket på hennes obetäckta hufvud. De lyste genom skuggande fransar in i ögonen, hvilka därigenom blefvo glänsande klara som djupt och stilla hafsvatten. När munnen var sluten och i hvila som nu, framträdde dess uttrycksfulla linier tydligt, det var som om outtalade tankar röjt sig i hvarje böjning. Den vackra näsan med sin fina höjning på midten bidrog i ej ringa mån till det drag af själsadel och karaktär, som var utmärkande för detta ansikte.
Irene kom i förbigående att kasta en blick på Elisa, som satt där försjunken i tankar, alldeles glömsk af sig själf och sin omgifning, och hon stannade. Drifven af en ingifvelse, som hon ej själf fullt förstod, föll hon på knä bredvid Elisa.
»Det är så mycket jag skulle vilja lära af dig», sade hon.
Elisas själ kom långsamt tillbaka från sin utflykt ut i rymderna.
»Och jag af dig», blef det för Irene oväntade svaret.
Man beundrar ofta mest hos andra de egenskaper man själf saknar. Elisa skattade oändligt högt den lilla systerns ödmjukhet, ty själf hade hon ofta svårt att icke tycka sig något vara.