34.
Det var en bitande frisk dag i advent. Solen stod som ett glödande klot bakom ett disigt morgontöcken. Ett svagt rödaktigt sken spred sig långsamt öfver Elghyttans frosthvita skogar och snöbetäckta gärden.
I skogsbrynet låg en liten stuga, hvars gamla fönsterrutor glänste svagt violetta i ljuset. Där innanför väntade döden gamle Anders Örn, som låg flämtande på sitt läger.
Doktor Hessel, som dagen förut tillträdt sin nya befattning, lutade sig öfver den sjuke och kände på pulsen. Hans första tjänsteåliggande tycktes blifva att stå overksam vid en dödsbädd.
»Bed!» hviskade Anders med en matt stämma och knäppte för sista gången sina händer.
Grannhustrun, som var inne för att se till gubben, fick en vink af doktorn, men förstod den ej.
Doktor Hessel hade aftonen förut återsett Elisa och läst i hennes ögon något, som gjort honom vek och god. Därför bad han nu Fader vår med andakt. Om där än ej var tro i bönen, så var det känsla. Ej nekar man gärna en döende hans sista önskan, och när man älskar, gör man hvad man vet, att den älskade skulle vilja.
Då doktor Hessel efter slutad bön såg upp, stod Elisa där. Så ljudlöst hade hon kommit in, att han ej hört henne. Af hennes blick anade han, att hon lade mer i hans gärning än han. Tigande tryckte de hvarandras händer och vände sig samtidigt mot den sjuke. Han hade slutat.
Solen bröt igenom morgontöcknet och lyste in i stugan. En bred flod af ljus föll öfver golfvet och strålarna smekte den gamles glesa hår och hvita skägg. Dödens blekhet framträdde bjärt i solskenet, men de slutna ögonlocken och ansiktets frid talade om hvila efter ett sträfsamt lif.
»Kära gamle Anders», sade Elisa sakta, »i enfald förstod han Guds rikes hemlighet.»
Doktor Hessel svarade ingenting, höll blott Elisas hand fast sluten i sin, glad så länge hon i ovetenhet lät honom behålla den.
Hon såg sig omkring i rummet med en rörd blick.
»Hur ofta jag varit här, så gick jag aldrig härifrån utan att ha fått något», sade hon. »Gamle Anders Örn var rik i sin fattigdom.»
»Förmodligen kom ni sällan hit tomhändt», anmärkte doktor Hessel med en blick på den lilla korg hon medfört, men hvars innehåll nu ej behöfdes här.
»Ja, sådant. Men hvad är det jämfördt med hvad jag fick i utbyte? Han hade icke lärdom, men han hade hvad mera är, erfarenhet, och af den gaf han mig.»
Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den döde. Varsamt smekte hon den fårade pannan. Så gärna hade hon velat be den döde taga en hälsning hem; kanske var det ej för sent ännu.
Efter detta tysta afsked lämnade hon stugan följd af doktor Hessel.
De gingo sida vid sida som i en ljus dröm. Den död de gemensamt bevittnat hade ej haft något afskräckande med sig, den hade blott stämt dem till allvar och slutit dem närmare tillsammans.
Solen strålade nu utan hinder, dess sken föll klart öfver deras väg. Luften var så stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.
Doktor Hessel kunde ej tala om något annat än det, som låg hans hjärta närmast. Därför stannade han och frågade Elisa, om hon ville bli hans. Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde han gå förlorad.
Han stod framför henne allvarlig, genomträngd af ädel känsla och rent uppsåt. Intet ämnade han dölja för henne, och han var beredd att svara uppriktigt på allt, som hon kunde finna för godt att fråga.
Men hon räckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hört honom bedja, och för hennes ögon stod han nu i verkligheten sådan, som hon alltid sett honom i sin aning och förhoppning. Hon trodde på honom utan en skymt af tvifvel.
»Du gör mig inga frågor?» sade han.
»Det behöfver jag ej», svarade hon; »vi veta hvar vi ha hvarandra.»
Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig af hennes goda tro.
Men om hon inga farhågor hyste, hvarför skulle han väcka dem? En narr är den, som icke griper sin lycka, tänkte han och grep den. Att hon ingenting skulle förlora genom sin tillit, det ämnade han bli man för.
På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det, som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes himmelske brudgum.
»Två mig att jag må snöhvit varda, två oss!» bad hon innerligt.