35.
Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på, detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde. Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.
»Litet öfver tu», svarade doktorn.
»Hvarför säga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit för en hel kvart sedan. Det var rysligt, men när man kommer in på intressanta saker, glömmer man tiden.»
Och majoren försvann med fart ned i sitt rum för att taga igen så mycket som möjligt af den förlorade tiden. Förr hade han haft som vana att sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rådt honom taga luren före i stället. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och tre till sömn. Men icke dess mindre fortfor han att försvinna ned till sig efter middagen också för att ej uppenbara sig förr än vid kaffedags. Då doktor Hessel anmärkte, att förmiddagslurens förtjänst till stor del bestod i att göra eftermiddagssömn obehöflig, förklarade majoren, att han visst icke sof efter middagen, på sin höjd domnade han af litet. Men ljudet af snarkningar, som trängde ut ur hans rum, förrådde hur pass grundlig domningen var.
Sedan majoren gått och de trolofvade blifvit lämnade allena, lät Elisa arbetet sjunka och såg tvekande på doktor Hessel.
»Hvad är det?» frågade han leende.
»Du har funnit fästet i lifvet, Alfred; är det närgånget att fråga hur?»
Han satte sig vid hennes fötter, så att hon ej kunde se hans ansikte annat än då han särskildt vände det emot henne.
»Närgånget!» upprepade han vekt. »Tala om närgångenhet oss emellan!»
Och efter några ögonblick återtog han i lågmäld, känslig ton:
»Du frågar hur jag funnit fästet. Fråga den i mörkret irrande hur han finner stjärnan, som plötsligt strålar fram öfver hans väg. Fråga den drunknande, som kämpar i vågen, hur han finner fäste för sin fot. Säg mig, Elisa, gör den irrande orätt mot stjärnan, om han vandrar i dess ljus, gör den drunknande orätt, om han behåller sitt fotfäste och ej kastar sig tillbaka i vågen?»
»Hur kan du bara fråga så?» svarade hon, som tydde hans tal efter sitt eget hjärta.
Ej misstänkte hon, att stjärnan, som han talade om, var en annan än himmelens, eller att hans hjärtas fäste icke var Gud.
»Behöfde du söka länge innan du fann?»
»Egentligen har hela mitt lif varit ett sökande, och inte har jag ännu funnit allt.»
Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga förhållandet, det såg han. Behöfde han då vara tydligare? Rådde han för, att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk kärlek eller att hon lade in djupare mening i hans handlingar och ord än där var? Han hade icke ljugit om sig själf, icke med afsikt fört henne bakom ljuset, det var hon som bedrog sig, och då hon tydligen var lycklig i sitt själfbedrägeri, hvarför skulle han ej låta henne förblifva däri? Hon bedrog sig ju blott till lycka, hans kärlek skulle lära henne att det ej endast är andens lif, som är värdt att lefvas.
»Ja, du har rätt, vi ha ej funnit fullheten än; hur skall det ej kännas, när vi hinna den och stå vid målet!» sade hon förtroligt.
Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han höll det bortvändt, men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina heligaste och innersta erfarenheter och känslor uppskattade hon, likaså att han blott ville tala om dem i ett vackert bildspråk, undvikande de fastställda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej skulle han behöfva tala med henne om sitt inre förr än han kunde göra det otvunget.
Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjöd sin fästmö armen. Hon slöt sig intill honom med en känsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid hans sida föreföll henne så löftesrik och ljus.
Han stannade innan de uppnådde matsalsdörren. Hon såg frågande upp. »Elisa», sade han hastigt, »skall din kärlek slockna, om du upptäcker hos mig svarta fel?»
Hon smålog.
»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet hvad du går för.»
»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt; »du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»
»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.
Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet grep ett hårdt tag om honom.
»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes ansikte.
Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande skälmskt och fint känsligt.
»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.
Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.
Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen, men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan, och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta, låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.
Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo, och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat? Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle lefva i hennes hjärta förädlande.
Hon såg sin bröllopsdag gry, dess ljus föll på korset, så att guldbokstäfverna började blänka, först namnet Sven Rise, sedan, allt efter som solen höjde sig och dess strålar nådde längre ned, dödsdagens datum och sist de konungsliga orden: »Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.»
Elisa fick den ro hon önskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes förtrödda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bön Sven Rise en gång bedt för henne, att hon helt skulle få tillhöra Kristus och bli till välsignelse. Hon mindes hur hon önskat få följa honom i döden, men hur han svarat, att hon hade mycket i lifvet än. Han hade kanske haft rätt, och detta myckna koncentrerade sig nu för henne kring Alfred Hessel, vid hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vände hon åter från kyrkogården genom skogen hem.
Om hon icke sökt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga morgonen, hade hon ingen sådan funnit denna dag. Det ena bestyret aflöste det andra hela förmiddagen, och man var så van att vända sig till henne, hon måste taga del i allt.
Klockan två förrättades vigseln af Gustaf Adolf, som i början var så rörd att rösten föreföll beslöjad; men snart blef han herre öfver sina känslor, och stämman återfick sin vanliga vackra malmklang. Han höll ett kort tal öfver språket: »Jag och mitt hus vilja tjäna Herren.»
Elisas hjärta instämde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal värmde henne. Ett par gånger sökte hon sin makes blick, men han tycktes ej märka det.
Efter vigseln tog bröllopsmiddagen vid, och stämningen blef liflig. Festligheterna slutade icke, då man reste sig från bordet, de varade till sena kvällen.
Ingen kunde vara angenämare än doktor Hessel, när han ville, och han ville i dag. Han nöjde sig icke med att göra brudgummens vanliga släta och förälskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gästerna underhållande och intressant. Dock förlorade han ej ett ögonblick Elisa ur sikte. Han såg ofta på henne, stolt i sin eganderätt.
En hand lades på hans skuldra.
»Ett ord, Hessel.»
Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels första impuls var att draga sig undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade sig genast. Hvad hade han att frukta nu, då Elisa oåterkalleligen var hans? De gingo undan från de öfriga.
»Var det något i mitt vigseltal, som stötte dig?» frågade Gustaf Adolf.
»Hvarför skulle det varit det?»
»Det såg så ut.»
»På hvad?»
»Ditt uttryck.»
»Du misstog dig kanske.»
»Det tror jag knappast. Säg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjäna Herren?»
»Visa mig honom och jag skall tjäna honom.»
Gustaf Adolf såg på svågern, undrande om hans öron bedragit honom.
»Jag trodde så säkert, att du var en troende», sade han.
»Och af hvad skäl?»
»Du var alltid så intresserad, i synnerhet de sista åren, och inte skulle du väl annars valt en sådan som Elisa till hustru.»
»Jag har icke valt en sådan som Elisa, jag har valt henne.»
»Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro så ens i det viktigaste, att du funnit fästet? Hur har du lyckats föra henne bakom ljuset så totalt?»
»Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag föll för den frestelse hennes ädla godtrogenhet inledde mig i. Hvarför skulle jag riskera, att hon för några fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgöra både sin och min lycka? Det har nästan förefallit mig, som om hon velat bedragas litet.»
»Visst inte, sådan är ej Elisa», sade Gustaf Adolf häftigt, men kom ofrivilligt i håg ett yttrande af sin syster under ett samtal för länge sedan, då hon sagt, att hon bar inom sig något, som hon ej ville ge ord ens inför Gud, och han tillade: »Åh, hvad man lätt går vilse utan klarhet! Att vara öppen och ärlig inför Gud och människor är ett lifsvillkor.»
»Ämnar du upplysa Elisa om hennes misstag?» frågade doktor Hessel.
»Nej, hvarför skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!»
»Jag lofvar dig, att det inte skall bli så synd om henne», svarade doktor Hessel. »Du har inte alls någon tanke på mig, utan bara på din syster. Är det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det skulle blifvit af mig utan henne.»
»Ingen människa kan frälsa den andra», sade Gustaf Adolf.
»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»
Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att invänta svar.
Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt? Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och få den andra med sig?
Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens skymning.
»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.
Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag. Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.
»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur hans hand!»
»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon tillitsfullt.
Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.