36.
Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska. Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin förtjusning.
Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne; hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.
Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas med i naturens stämning som hon ville.
Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit, och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte sig i aktern.
»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han. »Tur hade du också att träffa på mig.»
Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.
»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»
»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.
»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»
Hon tvekade.
»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»
Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre, djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord. I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne ej.
»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.
De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram med aftagande fart öfver vattenspegeln.
Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna bota det?
»Känner du också den?» frågade hon.
»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker jag.»
Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick växte till ömhet, då han fortfor:
»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»
Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke alls så farlig, som hon trodde.
»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än visshet.»
»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.
»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf, med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»
»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle önska.»
Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes uppfattning af honom alltmer tryckande.
»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din tro, icke lefver Andens lif som du?»
Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han hafva hycklat för henne.
Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat, men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.
När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn, doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon rörde sig ej.
»Elisa, kommer du inte?»
Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick, som bad: väck mig ur min onda dröm!
Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om ofattbara ting, tänkte han.
Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.
»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och stannade.
Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett att hon verkligen led.
»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.
»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.
»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.
Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:
»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»
Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.
»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin svåra och ansvarsfulla uppgift.
Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt tilltag hvilar den väl icke?
»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone något?»
Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes af tårar.
»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att ej bli förstådd.
Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.
»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag annars kanske kunnat?»
»Tala ej så», bad hon.
Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!
»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»
»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.
»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så länge jag har dig.»
Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden skulle komma att störtas?
Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.