38.
Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär. Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då hon höll ett eget litet barn i sina armar.
Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem, hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att han försökte göra sig skadeslös.
Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.
Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne; det fick ej ske.
Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.
»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.
»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.
»Hvarför inte?»
»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där; de se ej åt oss då de ha korten.»
»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.
De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet, satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.
Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak, ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara oemotståndlig, när hon ville.
»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.
»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden», svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»
»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»
»Tycker du?»
Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.
»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för glopar sådana som de där kontorsherrarne.»
»Det var icke dem jag tänkte på.»
»Hvem då? Mig kanske?»
»Ja, endast dig.»
Han skrattade litet misstroget.
»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din älskvärdhet mot mig?»
Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen, studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock, att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot henne om honom.
Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.
För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick något inåtvändt, men icke därför slutet.