39.
Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.
När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn, hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de sågo hans ännu kraftiga gestalt.
Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig. Stolt var han också öfver dem.
»Att mina barn artat sig så väl är då inte min förtjänst, det kommer allt af deras kära mors välsignelse», sade han rörd och torkade bort en tår för att nästa ögonblick skämta igen på sitt godmodiga, gladlynta sätt.
Och barnen hedrade honom verkligen.
Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta underverk hade åstadkommits af små, späda barnahänder, som väckt slumrande krafter till lif och lockat fram fadersömhet ur ett hjärta, hvilket just ej nött ut sin kärleksförmåga förut. För människor i allmänhet hade han förblifvit ganska likgiltig, sina föräldrar och syskon hade han omfattat med en passiv kärlek, i sin hustru hade han först varit mycket förälskad, numera nöjde han sig med att lyda henne, men sina barn dyrkade han. För dem lefde han. Tanken att han själf en gång skulle ärfva Elghyttan hade ej gifvit honom hälften af den arbetskraft han började utveckla, så snart han i fädernegodset såg sin äldste lille sons blifvande arf. Arbetets välsignelse röjde sig ej blott i de yttre förhållandena, utan äfven i Christians egen karaktär och personlighet på det fördelaktigaste.
Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är, välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså. Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och dotter varit nog starka att åtfölja honom.
Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga, icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening, utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom, att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar. Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande, skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde påräkna en stor läsekrets.
Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in att fara och därför måste han med.
Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter alla barnens förklarade favoritonkel.
På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett extrarim.
Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.
Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.
»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu lyfta och bära och rädda eder. Esaias 46:4.
Gud välsigne älskade Morfar
ber lille Sven.»
Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.