40.
Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket tyckte ej mindre om att höra honom.
Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog dessutom att gå.
Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart, »liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.
Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som stod och väntade för att få hans sällskap hem.
De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.
»Hvilken väg ska’ vi gå?» frågade Elisa.
»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem», svarade han.
De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.
För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.
De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.
»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och faller med honom, det är trygghet.»
Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.
Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit öfver.
»Hvad är det?» frågade han mildt.
Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett henne modlös förr.
»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste», svarade hon sakta.
Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma, ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.
»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin lifsuppgift?»
»Strängast?» upprepade han dröjande. »Jag vet inte, men det är ju förstås i dess utöfvande, som troheten skall visa sig, det är pundens förvaltning.»
Hon höjde hufvudet och såg honom rakt in i ögonen.
»Jag har förvaltat mitt pund så illa, att det ej inbringat det ringaste, snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens är han, som gifvit mig den», tillade hon och sänkte blicken; »ibland fruktar jag, att jag kanske tog mig den själf.»
De sista orden uttalades med knappt hörbar röst.
Han förstod hvad hon syftade på, och tryckte henne fastare intill sig.
»Du vet hvem som vill bära dina bekymmer, stilla din oro, förlåta dina misstag så väl som synder», sade han.
Hon såg bort mot sitt hem.
»Det gäller ett förfeladt lif», hviskade hon.
»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du dömer hos dig, förlåter Gud.»
»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han frågar mig efter Alfred?»
»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du, som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke din.»
»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»
»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när Herrens tid kommer.»
»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»
»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans likgiltighet och slå ned hans motstånd.»
»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»
»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»
»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka hans ord frammanade.
»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter detta ord?»
»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»
»Gud kan väcka dessa begär.»
»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»
»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»
»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min inverkan, min ovishet?»
Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.
»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte så?»
»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.
»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt, utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»
»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt rysning.
Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå vidare med hennes arm under sin.
Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och kyrkoherdens.
Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.