41.
Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina eftermiddagscigarrer ute på terrassen.
Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början. Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken. Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig till en anmärkning.
»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna, att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom människors bemedling.»
»Ja, men ’de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande’.»
»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens uppgift.»
»Och det tror du kritiken förmår? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den nog, men den rycker upp hvete för ogräs.»
»Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln», inföll Helmer.
»För min del har jag icke sett det», sade Gustaf Adolf. »Att Gud vid nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af människor, har för mig intet störande, och om de olika böckerna bära de olika personligheternas prägel, så är det dock en sådan innerlig samklang mellan dem, att de måste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man än må säga om bibeln, så ha vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vilja finna vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora bref till mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med kritik. Den Helige Ande och icke förnuftet är den ende rätte bibeltolkaren.»
»Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord strider mot allt förnuft. Är det så?» frågade doktor Hessel.
»Nej, Guds ord öfvergår allt förnuft», svarade Gustaf Adolf med eftertryck.
Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg.
»Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde», sade Helmer Bro.
»Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de enfaldiga», sade Gustaf Adolf.
»Då ha de stackars visa intet annat val än att tänka ut en egen religion åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld», inföll doktor Hessel.
»De ha ett annat val, och det är att omvända sig och varda såsom barn», sade Gustaf Adolf.
»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.
»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde kyrkoherden.
»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans initialer.
»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»
Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är, att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans nit mer af kärlekens eld än af harmens.
»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.
»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»
Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans förnäma likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.
»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.
»Hvad synes eder om Kristus?»
»Och har du gifvit rätta svaret?»
»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick. Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds barns härliga frihet.»
»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.
Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för mycket eller för litet.
»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt, tills han fullbordat sitt verk med mig.»
»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.
»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.
Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af kyrkoherden.
»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt. »Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod. Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat Jesu lif och dödt hans död.»
»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf Adolf förtjust.
»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog, med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat som du, att det står långt under tron och måste underordna sig densamma.»
»Ja, se det.»
»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»
»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»
»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom årslångt mörker.»
»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en Guds gåfva.»
»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.
»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag då sannerligen aldrig kommit till Gud.»
»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.
»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.
»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.
»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.
»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och retas.
»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd; då går det som med Judas», sade kyrkoherden.
»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.
»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden intresserad.
»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans trofasthet har bevarat mig.»
»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.
»Sven Rise.»
En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till verkligheten af doktor Hessels röst.
»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet. Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte behöfs det någon Frälsare.»
Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den riktning han tycktes prisa.
»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och djäfvulen», sade Helmer Bro.
»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars blir han snart afsatt.»
»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af och an på terrassen.
Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom ur jämvikten.
»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är tron på Gud och det goda ännu stark.»
»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft, och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten beslutar.»
Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom förbryllad och forskande.
»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du egentligen?»
Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.
»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.
42.
Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.
»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par dar», slutade doktorn.
»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.
»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»
Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille grep skrattande efter den.
»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.
»Hvarför skulle jag inte resa?»
»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade hon.
»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner honom ju inte alls.»
»Du ville ju inte ha honom hit.»
»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära att han är en usling?»
»Hvad ska’ ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.
Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.
»Vi ska’ upplifva gamla minnen», svarade han kort.
»Vid glaset?»
»Naturligtvis.»
Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.
»Alfred, för min skull res inte!»
Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för att offra något för hennes skull?
Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.
»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han bestämdt.
Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.
»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra för mycket vinner du ingenting.»
Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till afresan.
Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.
»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma igen.»
Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.
Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.
»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får väl säga så många fler vid hemkomsten.»
»Mamma gråter!»
Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.
Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.
»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.
Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.
»Hvarför är mamma ledsen?»
Själf glad, älskade han se andra glada.
»Pappa har rest bort», svarade hon.
»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.
»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som drog henne ned till stranden.
Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte sig på en sten.
Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit. Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga hjässa.
Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.
»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»
»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»
»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»
»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»
Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett frånvarande sätt.
Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för mycket vinner du ingenting».
På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur tumultet.
Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.
Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre. Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att han någonsin skulle läsa det.
»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det gäller allt för dig?
En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron hvilar vid honom, som säger: ’Jag är vägen, sanningen och lifvet, ingen kommer till Fadern utan genom mig’, då kan ingen eftergift göras.
Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär dig det för din frälsnings skull!
Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta ord af världsförsonaren och världsdomaren: ’Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom.’
Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!
Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande utbrister: ’Hur ofta har jag ej velat — — men I villen icke!’»
Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så sena att se uppåt in i den?
En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.
Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka och väcka de sofvande.
Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.
O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme ditt rike!
Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden. Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse och striden seger.