ÄVENTYRET I TRETTONDE APOTEKET
I.
— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand, nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa environer.
Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen, och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.
— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en klunk av den porlande brygden.
Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning, och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.
— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.
Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började anställa sina iakttagelser.
Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet; det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet. Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således klar.
— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.
— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det, det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!
Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var visst redan den tredje sedan mindre än en timme.
Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den grönglaserade kakelugnen.
Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt konverserande herrar.
Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt i salen.
— Ha! idel bekanta!
Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god kanske också var en poet.
— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en diskussion, som rasade i sju månader.
Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin paulun.
Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt — "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk soldatbringa.
— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans, herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla affären.
Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud, och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras uttrycksfulla anleten?
I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit, mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.—pipe.
— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det vara.
Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga vad.
Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet från begreppet främling, representerat av den okända handen med pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.
Denna, åtminstone i stort sett, enkla handling, blev avgörande.
Den förde med sig oväntade händelser.
Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade situationen förändrats.
En okänd person hade trätt fram till hans bord!