II.
Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.
Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan Bumburra, då den okände tog till ordet.
— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos mig sitt behov av den utmärkta crême pour le rhume de cerveau, ett klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.
Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.
— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav som kristet blod.
Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga säkerhet.
— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.
— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.
— Corpwieth.
— Mycket angenämt!
— Charmerad! Var god och tag plats…
— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.
Herr Olander, som denna afton verkade ute i stora salen, ilade till.
— Betala! mullrade herr Malm. Hur många whisky?
— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning: enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej. Enochsjuttio.
— Var så god! sade herr Malm. Myntet föll ned på bordsduken.
— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.
Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet, måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som kanske ingenting betydde men måhända kunde komma att erhålla sin betydelse.
Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang. Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning att tänka på Högholmen.
— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!
Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på vapensköldarna, medan Orleanska Jungfruns tretton akter utspelade sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.
Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet. Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa — en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och förklara.
Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster. En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg, stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet, vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och släpades ut genom dörren och nedför trappan.
På nedersta trappsteget hejdade herr Malm framryckningen.
— Jag är apotekare, tillkännagav han.
— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.
En bil surrade vid trottoarkanten.
— Det är vår bil, sade apotekare Malm.
Var så god och stig på!
Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.
— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport övertygande.
— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.
— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.
Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet satte sig pustande i gång.