III.
En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.
Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.
— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför vilken bilen stannat.
Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek, Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde apoteket i Helsingfors".
— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde, han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad natur.
Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande konsekvens.
Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse, konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.
Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.
— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr…
— … herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för mig! Jag är Eva Lindblad.
Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är… vad ni är skicklig.
Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad var förtjusande!
— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.
— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten? fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni gått i land med bismutsalvan?
Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen till ett längre förhör.
— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa spörsmål.
Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.
— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.
— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad för bagateller, småsaker existera inte för mig.
Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.
— Fortsätt! sade han.
— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är vem som varit framme.
— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.
Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:
— Hur såg flaskan ut?
— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra grams flaska.
— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua distillata-förråd?
— Det har jag inte observerat.
— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt lager?
— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett graderat käril.
— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt taget är nödvändigt. Men…
Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt, där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla, betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och granskade mätaren på kärlet.
— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt rum. Det fattas jämt 465 gram.
— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.
— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta förekommer mig bekant! Besynnerligt…
Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad, denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.
— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.
— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.
— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.
— Nej. Snarare tvärtom.
— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina recept påtecknade av läkarna och därför…
— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.
Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.
Det var en högst vanlig receptblankett. Det som ifyllts på den, tedde sig i stället så mycket mindre vanligt. Det var nämligen inte gjort för hand, eller rättare sagt: inte med bläck, utan med tryckta bokstäver, tydligen klippta ur en tidning.
— Kvällens Pust, fastställde herr Corpwieth efter en granskning av typerna och papperet. Har ni det exemplar av tidningen, som den okände använt?
— Här är det, sade herr Malm sedan han bökat något i apotekets välförsedda papperskorg.
— Bra. Jag skall strax ta och kasta en blick på tidningen. Till en början skola vi emellertid hålla oss till receptet.
Dettas text hade, med de av den okände tillagda partierna, följande lydelse. På frånsidan lästes:
"Coc. 35,0
Cerebr. corpw. excell. ad lib."
På framsidan åter lästes: "Omröres väl. Ord.: Ego. Pris: erl. av d. förlor".
— "Kokain trettiofem gram", interfolierade apotekaren herr Corpwieths lektyr, "av den utmärkte Corpwieths hjärna efter behag".
— "Omröres väl!" fortsatte herr Corpwieth. "Ordinerat av mig. Priset erlägges av den förlorande".
— Ja, det är väl jag det, sade herr Malm. Eller vad skall det betyda?
— Vad det betyder? Det är ju ganska klart. Det är en utmaning. En utmaning riktad mot mig!
— Jag, men…
— … men vem kan väl ha tillåtit sig något dylikt, menar ni. Var god och ge mig tidningen.
Det var en vacker syn att iakttaga den spänstighet som lifvade herr Corpwieth, han fick med ens något av en ädel jakthunds samlade energi i hela sitt väsen. Hans ögon glimmade, läpparna pressades hårt mot varandra, det var styrka i det grepp varmed han fattade tidningen. Till och med den robuste apotekare Malm erfor något som liknade respekt inför dessa uttryck för vilja och intellektuell kraft.
Vem var den okände, som vågat detta oerhörda? se där den tanke, som besjälade herr Corpwieth. Av Nässellövet, Söderholmen och Melónen kunde man i sanning vänta sig vilket vänskapsfullt bovstreck som helst. Teoretiskt taget nämligen, gällde det däremot utförandet, så var det nog deras obenägenhet för "bråk" som tog överhand. Och dessutom, förelåg inte här något som helt enkelt gick over evne för dem? Här dolde sig, i denna affär, ett visst något… Här anades något som… Kort sagt, bakom händelserna i trettonde apoteket stod en personlighet, det var tydligt, och inte tre herrar!
Läsaren har redan kunnat se med vilken snabbhet den Corpwiethiska tanken arbetar. Inom betydligt kortare tid än vi behövt för att nedskriva hans reflexioner, hade han kommit på dem, tänkt dem och avfärdat dem. Herr Malm observerade intet avbrott i hans tidningsstudium.
Detta räckte på sin höjd ett par minuter. En lätt skugga tycktes redan på väg att lägga sig över herr Corpwieths i allmänhet så outgrundliga, man är nästan frestad att säga: så känslolösa drag. Dock, nu kom det åter eld i blicken! På sista sidan stod något att iakttaga. Det var en blyertsanteckning, gjord i marginalen vid Finlands Banks vexelkurser.
Anteckningen hade följande lydelse:
26: 40 15
13200 26400
39: 600
— Det var väl en crownslant och ett halvpundsstycke, som fanns i kassan i dag? frågade herr Corpwieth. Eller fanns det kanske småmynt?
— En crown och ett halvt pund, svarade apotekaren. Femton shillings således.
— Där ser ni, var herr Corpwieths anmärkning.
— Ja, någon engelsman har väl passat på och växlat, sade herr Malm.
Engelskt silver och guld accepteras naturligtvis.
— Ni har rätt, instämde herr Corpwieth. Han har passat på och växlat sig till finskt mynt, han hade tydligen försummat att ta reda på vår banktid och ville inte lämna sig utan mynt till följande dag. Herr Corpwieth grep sin ulster, det var tydligt att han beredde sig till avfärd.
— Vad för något? protesterade herr Malm och det låg ogillande i tonen.
Skall ni ge er av redan? Innan saken är klar!
— Den är klar, var herr Corpwieths lakoniska svar.
— ?
— Just så.
— Vem är således mannen?
— Det är "den okände". Nej, någon annan kan det inte vara, sade herr Corpwieth halvt för sig själv. Skicka räkningen till honom! fortfor han och fattade sin hatt.
— Herr Corpwieth! Nu får det vara nog. Vart är det ni egentligen vill komma? Vem i fridens namn är då den okända?
— Se efter i Storstadstidningens morgondagsnummer. Under rubriken "notabelt besök" finner ni namnet.
Herr Malm föreföll alls icke tillfredställd med dessa upplysningar, och han antog åter, föreföll det herr Corpwieth, en oroväckande likhet med jätten Bumburrifex.
Herr Corpwieth räddade sig genom en hastig flykt.