IV.
Klockan slog tolv, då herr Corpwieth åter höll sitt intåg på Catani. Även en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth skulle utan svårighet ha observerat, att den gångna timmen fogat vissa nyanser till situationen. Under vanliga förhållanden hade herr Corpwieth helt säkert icke uraktlåtit att göra de psykologiska studier omständigheterna givit anledning till. Nu däremot existerade för honom blott en enda tanke, det var tydligt, och med den förmåga av koncentration, som utmärker honom, hängav han sig helt åt den.
Utan att se till höger eller vänster strävade herr Corpwieth till sina vänners bord i kakelungsvrån.
Hans uppträdande tycktes väcka sensation i denna krets, som han dock vant vid litet av varje.
Han tog emellertid ingen notis om de tre herrarna, han styrde kurs på den fjärde, den av vars person han en timme tidigare sett skymten av en hand.
— Hälsningar från trettonde apoteket, sade herr Corpwieth lugnt.
Den tilltalade vände sig om med orubblig flegma, och lika flegmatiskt svarade han:
— Well. I'm beaten, I think.
— He is beaten! stimmade herrar Nässellöf, Söderholm och Melón i entusiastisk korus. Sherlock Holmes is beaten!
— Yes, dyre sir! fortsatte herr Corpwieth på engelska. You är bet!
Mr Sherlock Holmes, ty det var verkligen denne store man, reste sig långsamt. Han höll ut sin seniga hand mot herr Corpwieth, som fattade den och tryckte den. Där stodo de båda ovanliga personligheterna ansikte mot ansikte, blickande varandra fast i ögat.
Situationen var egendomlig, ja sällsam; till och med journalisten Bergman tycktes observera, att något ovanligt var på färde: han kallade på herr Wagner, tydligen i och för en rådplägning. Av allt att döma skulle Storstadstidningen komma att få den notis — måhända rent av i form av ett sprittande kåseri — som herr Corpwieth ställt i utsikt för herr Malm.
Herr Corpwieth och Mr Holmes fortforo att blicka varandra fast i ögat.
Herr Söderholm bröt förtrollningen.
— Om, sade han vördsamt (vi återgiva från och med nu samtalet i svensk översättning), herrarna skulle sätta sig!
Mr Holmes bjöd herr Corpwieth sin stol och tillegnade sig från närmaste bord en annan, vars innehavare (det var doktor Fjäderlöf) rest sig för att med sin vis-à-vis utföra den i landet populära förbrödringsceremonin. Där sutto således nu de två gentlemännen och de tre herrarna.
Herr Nässellöf, som fann att herr Corpwieths vänner nyss givit sin tillfredsställelse över dennes framgång ett med hänsyn till deras engelska gästs närvaro alltför oförbehållsamt uttryck, sökte ge samtalet en ny vändning genom att leda det in på en jämförelse mellan den finska och den engelska farmakopén. Dock, det kunde inte undvikas, att tankarna gingo till trettonde apoteket och de med detsamma förknippade händelserna.
Det blev Mr Holmes som upptog den fråga, som innerst inne sysselsatte alla, alla utom herr Corpwieth.
— Min käre kollega, sade han, hur kom ni underfund med att det var jag?
Låt oss höra historien ur er synpunkt.
Mr Holmes tömde sitt whiskyglas — det nionde — och fortfor:
— Det är, som min vän Watson någon gång framhållit, främst av misstagen jag lär mig. Jag är övertygad om, att jag har mycket att lära av er verksamhet.
Herr Corpwieth bugade, det lyckades honom inte helt att dölja den naturliga tillfredsställelse han erfor över dessa smickrande ord. Sherlock Holmes var ju dock den äldre i facket!
— Ja, slutade han om en stund sin korta, sakrika resumé av de läsaren redan bekanta fakta, ni ser att det var en mycket enkel historia. Att den engelska crownslanten i kassalådan härrörde från receptets författare gjordes antagligt genom multiplikationen på det sönderklippta tidningsnumret. Trettiofem gram kokain fyrahundra sextiofem gram acqua distillata, det gör en sjuprocentig kokainlösning! Men vilken engelsman, vem i världen, använder en sjuprocentig kokainlösning till fröjd i dagligt bruk om inte… Herr Corpwieth avbröt sig.
— Gå ni på bara, sade Mr Holmes och vederkvickte sig energiskt med halva innehållet i sitt whiskyglas (det tionde i ordningen). Gå på bara! Tack vare vännen Watson tyckes min tillvaro inte ega några hemligheter för samtiden.
— För en beundrande samtid, skyndade sig de tre herrarna att korrigera den illustre mannen.
— Vidare, fortfor herr Corpwieth, och det var inte svårt att se att han kämpade en fruktansvärd kamp med sin blygsamhet, vidare kunde jag inte underlåta att säga mig, att "stölden" var förknippad med en utmaning och att den, av vilken jag fick mottaga en utmaning, endast kunde vara… den största… d.v.s….
— Kort sagt, jag, ifyllde Mr Holmes.
— Ja, sade Corpwieth.
— Javisst, sade de tre herrarna.
— Jaha, mumlade herr Wagner, som under den sista kvartstimmen strövat omkring i trakten av kakelugnsbordet, och nu med en föga yrkesmässig snabbhet ilade tillbaka till journalisten Bergmans bord.
— Er metod, började Mr Holmes.
— Ni har rätt, inföll herr Corpwieth. Jag vet vad ni ämnar säga. Det var nog inte på den strängaste, logiska deduktionens väg jag nådde resultatet. Jag anade att det var ni som varit framme. Jag kände på mig, att det var ni som var den mystiska fjärde mannen vid detta bord.
— Ni har, sporde Mr Holmes, studerat en viss Bergson, så tror jag han heter?
Herr Corpwieth medgav detta, till uppenbart bekymmer för herr
Söderholm, vars drag fördystrades.
— Jag kunde tro det, fortsatte Mr Holmes. Ni opererar delvis med intuitionen. Ni verkar, ni har i varje fall i denna affär till en del verkat med medel, vilka jag icke utan reservation kan tillerkänna vetenskapligt värde!
Herr Söderholms drag upplystes ånyo vid denna öppenhjärtiga kritik.
— Jag kan inte förneka detta, sade herr Corpwieth öppet. Men vad skall man göra? Det kan inte hjälpas att inspirationen ibland kommer på en, och då kan man inte göra annat än ge sig åt den.
— Ert medgivande hedrar er, sade Mr Holmes. Jag skall å min sida göra en bekännelse. Också jag har begått ett fel i denna affär, ett svårt och oförlåtligt fel.
— Är det möjligt! protesterade herr Nässellöf artigt.
— Jag begick det felet, fortfor Mr Holmes, att underskatta er, bäste
Corpwieth!
Herr Nässellöf, herr Söderholm och herr Melón fattade som på kommando sina glas och höjde dem aktningsfullt mot den store mannen, som på detta sätt utan omsvep erkände ett misstag.
— Och nu, sade Mr Holmes och slog whisky i sitt glas (det tolvte) samt göt några droppar vatten därtill, nu skola vi sända den utlovade rapporten till vår gemensamme vän Redgrave, som med otålighet avvaktar utgången.
Ett postkort anskaffades, och en redogörelse för snilletävlingens förlopp och resultat uppsattes i koncentrerad men för specialisten Mr Richard Redgrave M.A. tillräckligt tydlig form.
— Nej, sade Mr Holmes därpå, besvarande ett förslag som, det måste vi till de tre herrarnas berömmelse framhålla, ingen av dem hade haft den ogrannlagenheten att högt uttala, nej jag tror vi inte sända någon rapport till doktor Watson…
Det lyckades herr Corpwieth att undertrycka ett leende. Han hade intet att dölja för sin eventuella hävdatecknare. Med den överlägsnes ro kunde han motse den skildring, som måhända en gång i framtiden komme att egnas den sublima kraftmätningen mellan tidens tvenne största genier i sitt slag, Sherlock Holmes och Frans Corpwieth.