II.
Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke skjuta bland bokhyllorna.
Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel: cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11 telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.
Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta. Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under gallerierna, så att han ej kunde ses.
Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande: För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen delvis i nummerföljd, men från höger till vänster och icke som det skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande. Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i sin iver.
Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment. Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den visat sig absolut omöjlig.
Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han vänta till tre och sedan gå hem.
Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var ej så lätt att klättra upp den vägen! Nu hörde han mannen där uppe tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret. Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa. Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.
Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.
Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna. "Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette". En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes. "Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket. En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter. Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri. Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall. Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter. Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.