III.
Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig, att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord, av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar. Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom, i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om er.
— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.
— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget folk. Därför har jag vakat här i natt.
— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.
— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna märkliga historia.
— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.
Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.
— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag vore värdigt en Sherlock Holmes.
Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade:
— Jag lyssnar.
Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska situationen just nu är ytterst invecklad.
— Intet skämt! avbröt Corpwieth strängt.
— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig. Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara den.
De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det. Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper. Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning. Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst. Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag — däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder. Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land. Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker, men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.
— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru visste spionen var han skulle söka böckerna.
— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens platser.
— Men huru kom han in?
— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes. Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde honom hack i häl.
— Och han såg er ej?
— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.
— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.
— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.
— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?
— År 1885.
— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.
— Ja, sade en fast röst i hissen.
— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?
— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.
Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.
— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin.
Sedan kunna vi gå.
Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.
Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.