MONSIEUR BOBOCHE
I.
Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot rampljuset. Föreställningen kunde begynna.
Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns. Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.
Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade betecknats såsom stående under all kritik.
Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.
Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.
Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter. Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.
Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick, så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt, rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.
Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.
Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?
Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.