THOMAS MELÓNS ÄVENTYR
En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.
Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna hade inga ovanliga nyheter att berätta.
Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på lapparna energiskt och metodiskt.
En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka stämma i Nybygget.
Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr utan att invänta svar.
— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled över Corpwieths beslutsamma läppar.
I detsamma ringde telefonen. Corpwieth tog luren.
— Är det möjligt att träffa amanuensen Thomas Melón, frågade en röst.
— Han har inte kommit ännu, svarade Corpwieth. En stund därpå kom amanuensen Guttelin stegande och blickade allvarligt på Corpwieth över sin eleganta pince-nez.
— Vad är det med Melón, frågade han, har han inte kommit i dag?
— Du kan ju se efter själv, svarade Corpwieth kort.
— Men där är en pojke i tamburen från "Kvällens Pust" som frågar efter honom. Han säger att Melón lovat en längre artikel till dagens nummer och att Melón måste vara här.
— Jag vet inte var Melón finns. Men du kan ju anställa efterforskningar. Du tycker ju om att ställa till bråk för småsaker.
— Nå, nå, vet du Corpwieth, inte skall du vara så sarkastisk. Du tycker ju mer än andra om att forska i dunkla frågor. Du är ju detektiv!
— Ser du, ser du, du är ju riktigt hånfull! Men för att taga reda på
Melón kan en springpojke vara tillräcklig. Du kan ju åtaga dig saken.
— Du är på dåligt humör i dag, Corpwieth, jag går hellre och pratar med någon annan.
— Gör det, sade Corpwieth och återgick till bokstaven F.
Telefonen ringde åter. Man frågade ännu en gång efter Melón. Corpwieth höll på att förlora tålamodet. Han sade kort att Melón icke var på biblioteket. Men rösten fortsatte:
— Det är från redaktionen av "Kvällens Pust". Vi måste nödvändigt få tag i Melón och han är varken i sitt hem eller på någon annan lämplig vistelseort. Kanske vågar jag bedja Er höra efter på biblioteket om någon av tjänstemännen där sett honom i dag.
Corpwieth lovade taga reda på saken. Han frågade alla, men ingen hade sett Melón.
Han underrättade "Kvällens Pust" om saken. Där var man förtvivlad.
— Vi få bryta om hela numret och det blir försenat. Vi hade lämnat två spalter tomma för Melóns artikel och nu är hela Melón försvunnen!
— Kanske han äter frukost hos någon av sina vänner?
— Nej, vi ha förfrågat oss överallt. Han är icke hos någon människa och varken på det i litteraturen så berömda Catani eller på Alphyddan. Inte ens på Åggelby societetshus.
— Det är ju märkvärdigt.
— Högst besynnerligt! Vi börja bli oroliga för honom. Det är inte bara dagens artikel som bekymrar oss utan hela mannen, hela Melónen! Var är han?
— Här på biblioteket är han åtminstone inte.
— Men vi ha tänkt på en sak. Är amanuensen Corpwieth där?
— Det är han som talar.
— Verkligen, det är ett nöje för mig att få göra herr detektivens bekantskap.
— Förlåt, gentleman-detektiv!
— Hur Ni behagar! Men, emellertid, vi hade tänkt bedja Er anställa efterforskningar. Thomas Melón är inte den som utan vidare försvinner från jordens yta. Något måste ha hänt honom. Vi ha frågat polisen, telefonerat till alla sjukhus, men utan resultat. Och vårt sista hopp står till Er. Tidningen skall med nöje utanordna alla nödiga medel och om Ni har lust att skildra Edra äventyr — om det blir några sådana — i våra spalter, så kan Ni naturligtvis räckna på ett mycket rundligt, för våra förhållanden ovanligt rundligt honorat.
— Tack, sade Corpwieth. Ännu är det möjligt att Melón dyker upp här i dag. Dessutom — i fall det verkligen är något mystiskt i hans försvinnande — betraktar jag det som min plikt i egenskap av Melóns kollega och vän att göra vad jag kan för att få tag på honom. Och följer jag i mina undersökningar vissa detektiva metoder, så beror detta uteslutande på min varma och uppriktiga beundran för detektivismen såsom konst.
— För all del, herr Corpwieth, för all del. Missförstå mig blott ej. En skildring av Edra upplevelser vore naturligtvis högintressant för våra läsare. Thomas Melón är ju en synnerligen uppskattad medarbetare i vårt blad och…
— Nåväl, jag önskar icke på något sätt förhärliga mina upplevelser i tryck. Sorgligt nog tyckas vissa av mina vänner icke hysa dylika hänsyn, men det är en annan sak. Jag skall oförtövat begynna utforska denna sak, men som sagt, endast i egenskap av Melóns vän och arbetskamrat.
— Jag ber att få tacka Er för Ert intresse. I bättre händer kunde Melón aldrig falla.
— Tack, jag vågar hoppas att Melón snart är återfunnen. Men nu skall jag börja. Farväl! — Farväl och tack!
Corpwieth gick till Sjefman och relaterade saken. Han fick genast tjänstledighet på obestämd tid. Han gick ut i tamburen och fann där Guttelin livligt diskuterande »fallet Melón» med en ny »snabbare» som tidningen sänt med order att vänta på Melón tills han kom.
Corpwieth vandrade den långa vägen ut mot Melóns bostad. Han tänkte över alla de orsaker till Melóns försvinnande som voro möjliga och försökte leta ut den mest sannolika. Ett olycksfall var icke troligt. Melón lät nog inte köra över sig. Och då hade polisen haft reda på saken. Ett plötsligt insjuknande på gatan? Lika osannolikt och lika litet tilltalande för alla detektivinstinkter. Ett frivilligt försvinnande? Absolut omöjligt. Nej, om det icke endast var en tillfällighet, något fullkomligt vardagligt som uppehållit Melón, så kunde det dölja sig ett ytterst invecklat problem under detta mystiska försvinnande. Det gällde dock att först förhöra Melóns närmaste omgivning; kanske kunde en upplysning i Melóns hem leda Corpwieth på det rätta spåret.
Corpwieth var dock lika blottad på utgångspunkter då han trädde ut från Melóns trevna hem. Ingen hade haft något av intresse att förmäla. Melón hade gjort sin artikel färdig på morgonen, han hade icke mottagit något brev den dagen han hade varit munter och glad som alltid, hade ätit frukost och vid 1/2 12-tiden begivit sig ut förnöjd och blossande på en cigarr. Såvitt man visste var han på väg till "Kvällens Pust" redaktion för att därifrån bege sig till biblioteket. Absolut intet ovanligt hade kunnat förmärkas vid hans uppträdande. Melóns närmaste vore mycket upprörda. De hade telefonerat till höger och vänster men icke erhållit några som helst upplysningar.
Corpwieth vandrade till närmaste spårvägshaltpunkt. I denna affär fanns det icke antydan till något spår och han fann att alla litteraturens detektiver hade en ovanlig tur, ty de hade ju alltid massor av ledtrådar att gå efter.
Spårvagnen dröjde. Corpwieth stirrade in i en liten bagarbutiks fönster och betraktade ett stort program från »Levande bilders teatern Imatra". Han började tro att affären Melón dolde något skämt, något ursinnigt skoj — med »Kvällens Pust" var man aldrig säker. Tänk om det var hans detektivintresse man ville driva med?! Han gick in i butiken och viskade med en ohyggligt hes stämma åt försäljerskan:
— Vill frun vara så snäll och ringa upp för mig nummer 5806, jag kan inte tala själv, jag är så förskräckligt förkyld.
Bagarfrun ringde.
— Frun skall fråga om herr Melón kan träffas, hväste Corpwieth.
Frun frågade och Corpwieth ryckte luren av henne för att höra svaret.
Det lydde:
— Herr Melón har inte varit här i dag. Ingen vet var han är.
— Tack, Guttelin, röt Corpwieth och hängde upp luren.
— Herr Melón for i en så fin automobil i dag, sade plötsligt bagarfrun.
— Känner Ni herr Melón? utropade Corpwieth häpen och glömde att vara hes.
— Hur kan herrn skoja och säga att herrn är förkyld. Herrn är ju inte alls hes mera.
— Det gick om, men hur känner Ni herr Melón?
— Hur skulle inte jag känna herr Melón! Var dag står han här med sin cigarr och väntar på spårvagnen. Har ser så snäll ut.
— Vad var det Ni sade om en automobil?
— Jo, i dag for herr Melón i en automobil, men mer säger jag inte för herrn vill honom kanske illa, herrn är just inte att lita på.
— Får jag för två mark pepparkakor.
Bagarfrun radade in 80 pepparkakor i en enorm påse och blev meddelsam.
— Jo, jag stod och tittade på herr Melón när han kom. Han tittade efter spårvagnen, men den kom inte och så kom med ens en fin och underlig automobil som stannade bakom hörnet. Jag gick och tittade ut genom andra fönstret och då såg jag en stor herre i päls med håren utåt och stora brillor som steg ut och gick fram till herr Melón. Han såg rysligt förvånad ut och tappade sin cigarr och de voro förfärligt artiga mot varandra och så steg herr Melón i automobilen och pälsherrn for bort med honom. Jag tänkte som så, att nu har herr Melón fått fina bekanta.
— Hur såg bilen ut?
— Den var underlig.
— På vilket sätt underlig?
— Det är inte så gott att säga. Men underlig var den.
— Vilken färg hade den?
— Grå var den visst eller brun. Inte var det något underligt med färgen.
— Men vad i Herrans namn var det som var underligt?
— Jo, om jag riktigt skall säga, så liknade den Gulti.
— Vad är Gulti för slag?
— Min hund vet jag! Gulti-pojken! Kom fram så får herrn se dig!
Gulti hoppade upp på disken och snusade på några sandbakelser. Det var en tax.
— Såg bilen ut så där?
— Jo, den hade liksom en så lång kropp. Det var allt runt framtill och hjulen voro så långt ifrån varandra, alldeles som Guttis ben.
Corpwieth gav Gulti en pepparkaka, men Gulti stirrade likgiltigt åt sidan.
— Jo, Gulti är en stolt gosse. Gulti äter inte vad andra ger åt Gulti, bara det som matmor ger. Titta Gulti vad du får!
Gulti slukade pepparkakan i ett par nafsanden.
— Se, egentligen äter Gulti inte bagarbröd. Men när matmor ger så…
— Jo, sade Corpwieth, Gulti ser ut att vara både klok och stolt. Gulti är ett präktigt djur. Men huru var det med bilen? Den var lång framtill så här — Corpwieth tecknade några streck på en papperslapp — och sedan? var satt herrn med pälsen?
— Jo, det var liksom ett djupt hål som han satt i. Framdelen var högre än vad herrn har ritat och så var det ett hål och i det satt båda herrarna och herr Melón syntes nästan inte alls över kanten.
Corpwieth förstod att det var en äkta kapplöpningsbil bagarfrun beskrev.
— Och baktill, frågade han, huru såg den ut baktill?
— Ja se, där var den allra underligast, hi, hi, hi…
— Var den spetsig?
— Det var just vad den var. Först var den liksom rund och som ett ägg och så var det som en spets. Men underlig var den!
En kapplöpningsbil! Sådana fanns det inte många i landet. Nu hade Corpwieth en ledtråd och en som icke var dålig! Han köpte ännu några sandbakelser och skänkte dem ädelmodigt åt Gulti. Därpå gick han ut och reste med första spårvagn till stadens förnämsta automobilaffär.
I den stora salen med de glänsande vagnarna kände sig Corpwieth väl till mods. Allt detta komplicerade, starka, ändamålsenliga ännu kom till synes i varje vagn tilltalade hans logiska sinne.
Av en tillskyndande ung man förfrågade han sig om möjligheterna för leverans av en förstklassig kapplöpningsbil. Mannen ryckte på axlarna. Han kunde leverera huru många som helst, men det var ju huvudlöst att skaffa sig en sådan maskin i detta land. Vägarna voro omöjliga o.s.v.
— Har ni då aldrig tagit in dylika biler? frågade Corpwieth.
— Aldrig.
— Finns det överhuvud någon kapplöpningsbil i landet?
— Det bör nog finnas en eller två, men de äro inte levererade av vår firma. Sådana affärer göra vi inte.
— Vem tror ni har skaffat dem?
— Det kan jag inte säga. Det existerar ju inte så få agenturer här i landet.
Corpwieth gick till nästa affär. Här fick han veta, att en person i Åbo ägde en sådan maskin och att en annan funnits i Helsingfors. Dennas ägare hade dock blivit förbjuden att föra den, då han ideligen kört för fort och några gånger åstadkommit olyckor. Men man visste icke vad han sedan gjort av bilen.
Corpwieth beslöt lämna Åbo-bilen ur räkningen. Det föreföll ju mest sannolikt att det var Helsingforsbilen som varit ute och rövat bort herr Melón. Han gick till den forna ägaren, men fick höra att denne vistades utomlands. Om bilen visste man dock något. Den hade lämnats till en agentur i staden i och för försäljning. Corpwieth besökte agenturen i fråga. Jo, bilen hade stått där för ett år sedan, men ingen köpare hade anmält sig. Den hade då blivit sänd till Stockholm i hopp om att någon vansinnig person där skulle köpa den.
Det återstod ej annat för Corpwieth än att ka taga reda på den andra bilen, den i Åbo. Kanske detta hade skett bäst genom polisen, men Corpwieth ville, i motsats till sin kollega Sherlock Holmes, arbeta utan polisens medverkan. Han gick därför hem, åt middag med utsökt aptit och telefonerade därpå till Åbo, till stadens förnämsta bilfirma. På sin fråga om det var bekant huruvida en kapplöpningsbil förefanns i staden erhöll han svaret, att en sådan icke existerade. Men en godsägare i närheten av Åbo ägde ett underdjur till bil. Corpwieth ringde till godsägaren, som var hemma. Corpwieth sade:
— Mitt namn är Corpwieth och jag är tyvärr tvungen att besvära Er med en fråga. Er bil sågs i dag i Helsingfors och jag slog vad med ett par av mina vänner om huru snabbt den kommit hit från Åbo…
— Min bil!!! avbröt godsägaren hätskt. Det där helvetiska odjuret! Det har jag sålt. Och gudskelov för det! Den tusan höll på att taga livet av hela min familj. Nej, lycka till om ni ha fått den pjäsen till huvudstaden. Men akta er, säger jag, akta er! Den tar nog livet av många innan den är slut! Jag skall säga, att den maskinen är nästan omöjlig att styra!
— Vågar jag fråga, insköt Corpwieth, vem det är som nu handskas med ratten?
— Om jag bara visste det! Något skoj är det med köpet. Jag fick kontant betalning och förtjänade till och med på saken. Och det var en himla hast med leveransen. Något tjuvknep var det, men sedlarna är äkta och annat bryr jag mig inte om. Jag tackar Gud för att ha blivit kvitt den där elefanten.
Corpwieth fortsatte samtalet länge och väl för att erhålla någon upplysning, men godsägaren visste tydligen ingenting själv. En person, som sagt sig vara chaufför i privattjänst, hade en morgon för några dagar sedan anlänt till godset och slagit pengarna i bordet. Därpå hade han kört sin väg med bilen. Han hade uppgivit, att han hette Lindholm, men sin husbondes namn hade han icke nämnt.
Vad skulle Corpwieth nu göra? Jaga efter chaufför Lindholm? Det kunde gå dagar innan han spårades och här gällde det att skynda sig. Det var ju fullkomligt outrannsakligt, detta Melóns försvinnande och det var absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt komma honom på spåren. Men bilen? Den var Corpwieths enda hållpunkt och det var utomordentligt förargligt att ägaren var så svårfunnen. Saken blev ej klarare genom att bilens nya ägare varit så hemlighetsfull då köpet uppgjordes. Då måste ju Melóns försvinnande bero på en komplott, en tidigare uppgjord plan. Det såg ut som om Melón blivit avsiktligt enleverad.
Thomas Melón enleverad!
Corpwieths tanke svindlade. Men det gällde att handla. Han stod hela eftermiddagen vid telefonen och frågade alla sina och alla Melóns bekanta om de sett en märkvärdig bil. Men ingen hade sett den.
Sent på kvällen ringde en av Melóns anförvanter upp Corpwieth. Hon hade träffat en väninna, som tio minuter före tolv sett en motorbåt passera Skatuddskanalen. I den hade befunnit sig två personer och den ene av dessa hade liknat Melón. Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.
Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.
En ung dam som sett en herre, vilken liknat en annan herre — det lät ej vidare troligt. Dessutom blev Melón enleverad vid 1/2 12-tiden i andra ändan av staden — 20 minuter senare skulle han ha passerat kanalen i motorbåt — det var omöjligt.
Ytterligt förargad och modstulen gick Corpwieth till sängs. Han hade icke uppnått mycket under dagens lopp. Men han beslöt att sova gott för att nästa morgon taga upp saken med friska krafter. Och som beslut och handling voro ett hos honom sov han djupt till nästa morgon klockan 8. Han beslöt då att genast gå till polisen. Bilen måste vara inregistrerad och ha sitt nummer.
Hos polisen var man ytterst artig. Men en bil med det beskrivna utseendet fanns ej i Helsingfors. Man trodde dock att det existerade en sådan maskin i Åbo. Ett telegram avsändes till Åbo-polisen. Corpwieth väntade otålig på svaret. Det anlände först vid två-tiden. Bilen var ännu inregistrerad på godsägarens namn!
Nu svor Corpwieth. Detta var dock en alltför stor otur. Oviss om vad han skulle göra gick han upp till biblioteket. Kanske hans vän Nässellöf hade en idé! Men innan han träffade Nässellöf överfölls han av Guttelin.
— Hör du Corpwieth, sade Guttelin, Melóns vän doktor Qvast var just här och sade all han tänker vända sig till polisen. Du lär inte kunna hitta Melón!
Corpwieth fick en idé. Guttelin brukade ha reda på allt som inte angick honom.
— Guttelin, sade han därför, har du sett en kapplöpningsbil här i stan?
— Menar du direktör Limburgs?
— Direktör Limburg!? Äger han den?
— Jo, åtminstone åkte han i den i går morgse vid elva-tiden.
— En stor grå eller brun historie, som liknar en tax eller en elefant?
— Något dylikt är det just.
— Var såg du den?
— På chaussén. Jag hälsade på Limburg. Jag har sett honom på
Föreningsbankens bolagsstämma. Men han besvarade inte min hälsning.
— Tack Guttelin, tack! Du är en hedersman. Nu går jag.
Corpwieth störtade ut. Direktör Limburg! Vad fanns det för ett samband mellan honom och Melón? Intet, absolut intet. Men det gällde att genast tala med Limburg. Kanske hade han lånat ut sitt odjur åt någon? Men han hade själv åkt i bilen klockan elva och en halvtimme senare reste bilen i väg med Melón. Det var högst besynnerligt. Men Limburg var ju en i allo aktad man, känd för sin häftighet, men annars oförvitlig. Och vad hade han att göra med Melón?
Limburg bodde vid Norra Kajen. Corpwieth steg upp för den breda trappan och ringde på dörren — en vacker, snidad ekdörr. En tjänarinna öppnade.
— Träffas direktören?
— Nej, han är bortrest.
— Är det en längre resa?
— Nej, han for ut med sina nya automobil i går på förmiddagen. Han sade inte när han tänkte komma tillbaka.
— Är fröken Limburg hemma?
— Fröken är också borta. Hon for ut till landsvillan i dag för att taga ned äppel. Men hon kommer med 5-båten.
— När är den i staden?
— Vid 1/2 7 tiden.
— Vill Ni lämna henne detta kort.
Corpwieth skrev på sitt kort: "i en ytterst angelägen affär anhåller jag om att få uppsöka Er i afton klockan 7."
Corpwieth beslöt att giva sig ro till klockan 7 och under tiden samla alla tillgängliga upplysningar om direktör Limburg. Han fick dock ej veta mycket. Limburg ägde en magnifik sommarvilla i den närmaste skärgården och en lika magnifik yacht. Det visste Corpwieth förut. Limburgs enda dotter, Elsa, var mycket vacker och mycket bortskämd, men samtidigt en klok och hurtig flicka. Hon seglade, spelade tennis och hade nu senast begynt dyrka motorbåtar. Hon ägde en liten, ytterst snabbgående mahognimotor, som hon själv skötte. — Den hade ju Corpwieth sett dagen förut. Om Limburg berättade man dock ett och annat märkligt. Hans lynne var ytterst vanskligt och sedan våren hade det blivit värre och värre. Limburgs stora passion var att i dagar kryssa allena i skärgården med sin yacht. Dessa enstöringsvanor hade under de sista månaderna blivit mycket starka. Det var svårt att förmå honom att komma på direktionsmöten, där hans närvaro dock var absolut nödvändig. Och kom han, så satt han och teg, eller också brusade han upp för något alldeles obetydligt och höll strafftal, som nästan doftade svavel.
En person som Corpwieth talade med påstod till och med att Limburg inte var riktigt normal.
Där fanns ju dock vissa möjligheter till en lösning av problemet.
Kanske Limburg plötsligt förlorat förståndet och begått en vansinnig
handling. Men Melón? Varför hade han bjudit Melón plats i sin bil?
Varför just Melón? Och varför hade Melón åkt bort med honom?
Corpwieth grubblade förgäves. Han var tankspridd och orolig ända tills klockan slog sju. Då stod han utanför Limburgs dörr.
Fröken Limburg mötte honom i tamburen. Hon var blek och en stark spänning präglade hennes drag. Hon räckte Corpwieth handen och sade med ett svårmodigt leende:
— Jag hoppas att Ni icke kommer med sorgliga nyheter. Hur underligt att
Ni söker upp mig i samma stund jag beslutit att gå till Er!
— Ni vet således någonting?
— Nej tvärtom, allt är så dunkelt och mystiskt och jag hoppades att Ni skulle kunna hjälpa mig.
— Men förlåt mig fröken, jag förstår Er inte. Vad önskade Ni att jag skulle hjälpa Er med?
— Med att leta efter min far.
— Er far? Är han försvunnen?
— Visste Ni inte det?
— Nej, det visste jag inte. Men jag kunde kanske ha tänkt mig det.
— Men varför ville Ni tala med mig?
— Jag ville fråga Er var Er far befann sig.
— Och detsamma ville jag be Er taga reda på. Men Ni visste alltså att han var borta?
— Jag visste ej annat än vad jag hörde här i dag om förmiddagen — att direktör Limburg är bortrest.
— Ja men vart har han farit, var är han? Jag är så rädd, så rädd!
— Berätta mig allt, fröken. Kanske vi kunna lösa problemet med förenade krafter.
— Gud give det, Gud give det, mumlade fröken Elsa. Men jag skall berätta Er allt vad jag vet så som jag hade tänkt berätta det om jag sökt upp Er. Jag hade så säkert litat på Er, Ni lär ju vara en underbar detektiv.
— Bästa fröken, berätta mig allt fort. Jag är rädd för att varje minut är oändligt värdefull just nu.
— Vänta, låt mig tänka efter. Jo, i april i år fick min far en svår knäck. Sedan dess har han inte varit sig lik. Hans lynne var svårt förut, de sista tiderna har det varit förskräckligt. I sommar var han alldeles från sina sinnen. Han seglade ut med yachten och blev borta i dagar. Jag skaffade en snabb liten motorbåt för att kunna leta rätt på honom. Jag fann honom ibland ute på sjön i en underlig sinnesstämning. Han kunde sitta alldeles slö i båten, styra mekaniskt och inte veta huru länge han seglat eller var han var. Och blåste det friskt stod han i båten och deklamerade stora dikter med väldig röst ut över havet. Ingen annan än jag kunde få bukt med honom. Nu var han igen lugnare. Det enda underliga var, att han inte ville låta lägga upp yachten för vintern. Men annars hur hösten varit lugn. Jag har tiggt och bett att han skulle gå till en läkare, men han har vägrat på det bestämdaste.
Så kom krachen för en vecka sedan. Plötsligt en dag vid middagsbordet fick han ett förfärligt raserianfall. Han kastade alla tallrikar i väggen, överöste mig med de förfärligaste ord och ropade oupphörligt: jag skall hämnas, jag skall hämnas!
— Kan Ni säga på vem han ville hämnas?
— Nej, absolut inte. Jag tror knappast att han ens avsåg någon bestämd person. Men han var alldeles utom sig. Hela eftermiddagen höll han sig instängd, men nästa morgon var han på ett strålande humör. Jag hörde att han lät kalla till sig vår kusk från den tiden min mor levde. Han är nu chaufför.
— Hvad heter mannen?
— Lindholm. Kan han spela någon roll i detta?
— Ingen betydande. Men fortsätt, fröken.
— Jo, två dar därpå kom Lindholm körande med en besynnerlig automobil. Det var mycket tidigt en morgon. Och sedan dess åkte min far omkring med bilen varje morgon vid femtiden. Han tog motion, sade han. Så kom gårdagen. Min far tog motorbåten, som ligger vid båtbron här nedanför och for ut med den vid tiotiden. Det var ett härligt väder som Ni ju minns. Han skulle föra båten till varvet i Tölöviken, sade han. Och samtidigt bad han Lindholm föra bilen till Djurgårdsstranden, på andra sidan Långa bron, vid Broholmen. En timme senare kom Lindholm hit med ett brev. Min far hade kommit med motorbåten ända till Djurgården — alltså icke fört den till varvet. Därpå hade han stigit i bilen och bett Lindholm föra brevet till mig.
— Vad stod det i brevet?
— Endast några ord. "Bliv inte orolig, min flicka", lydde det, "huru länge jag än blir borta. Jag har det i alla fall bättre än under de sista helvetiska månaderna". Jag begav mig genast till Djurgården och tog Lindholm med mig. Motorbåten var borta, men bilen stod på vägen omgiven av en svärm gatpojkar.
Jag förhörde pojkarna, men de visste inte unnat, än att bilen hade stått en stund på vägen. Ingen hade sett den komma. Lindholm körde mig hem. Jag förstod ingenting, men tänkte att min far rest ut med motorbåten — vart visste jag inte.
— Men yachten, segelbåten, "Gitanjali", avbröt Corpwieth häftigt.
— Det var ju spegellugnt i går. Min far föraktar motorbåtar och jag antog att han betjänat sig av den endast därför, att man i går ej kunde segla.
— Men varför tror Ni han ville bort, vart tänker Ni han begav sig?
— Ser Ni, det är de frågorna som äro så tunga för mig. Jag är rädd för att han helt enkelt inte orkat mera, att han kände sig pinad och plågad och endast längtade bort, bort för att inte kvävas. Ni har väl nog förstått, att jag tror, att min far förlorat sitt förstånd.
Den unga flickan brast i gråt. Corpwieth vandrade av och an i rummet. Allt vad han hört bekräftade, att Limburg bortfört Melón. Men varför? varför? Någon orsak måste det finnas, även om Limburg var sjuk och icke visste vad han gjorde. Vad fanns det för ett samband mellan Melón och Limburg? Om den gåtan löstes kunde man kanske utreda vart Limburg — och med honom Melón — tagit vägen.
Fröken Limburg hade lugnat sig.
— Jag reste ut till sommarvillan i dag för att se om min far varit där. Men vakten hade icke sett honom och lika litet hade motorbåten varit synlig. På hemvägen beslöt jag att vända mig till Er. Men, fortsatte hon med ett sorgset leende, Ni har ännu inte berättat vad som fört Er hit. Vet Ni någonting?
— Jag vet något som blott ytterligare komplicerar saken. Vi skola därför tillsvidare lämna det och försöka reda ut alla motiv till Er fars försvinnande. Det var två punkter i Er berättelse, om vilka jag gärna ville höra litet mera. Ni sade, att han sedan våren varit sämre och lidit svårt och att han för en vecka sedan fått ett mycket starkt anfall. Kan Ni säga om det fanns några yttre orsaker till dessa två händelser?
— Till den första, d.v.s. till att han förändrades så starkt i vår fanns det nog på sätt och vis en yttre orsak. Raseriskovet nu nyligen föreföll fullkomligt omotiverat.
— Vad var det då som hände i vår?
— Det kan jag tyvärr inte säga. Jag har lovat min far att hålla saken hemlig. Men det kan inte betyda något nu. Det var bara en motgång, inte ens en stor motgång, men den var ändå tillräcklig att bringa honom ur jämvikten. Han har säkert varit sjuk längre än någon anat.
— Jag vill inte tvinga Er att yppa något, som ni inte önskar berätta. Kanske denna motgång ändå kunde ha en viss betydelse. Men vi kunna ju gå över till raseriskovet. Vad sade Er far vid det tillfället? Mot vem vände sig hans ursinne?
— Mot mig. Och orsaken förstår jag inte. Han skrek åt mig att jag var en djävul som inte ville annat än pina honom, att jag på det mest infernaliska sätt ville förödmjuka honom o.s.v.
— Och det kom plötsligt vid middagsbordet medan han åt?
— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom det… Det var förfärligt.
— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner?
Skrattade hon åt honom?
— Nej, nej, han såg egentligen inte på henne utan på fatet hon bar in.
— Vad var det på fatet?
— Frukt.
— Frukt, frukt, nästan skrek Corpwieth och grep fröken Limburg i armen, vad var det för frukt?
— Vindruvor, tror jag det var och bananer och…
— Var det inte en… en…
— … en melon, jo visst, men vad kan det betyda?
— Herregud, Fröken, nu äro vi gåtan på spåren. Nu måste allt bli klart.
Känner Ni herr Melón, herr Thomas Melón?
— Jag har aldrig hört talas om honom.
— Nu skall jag säga er varför jag kom hit. Er far har rövat bort herr
Melón. Corpwieth berättade i flygande fläng allt vad han visste om herr
Melóns försvinnande.
— Har Ni ingen aning om varför Er far hatade herr Melón?
— Men jag vet ju inte ens vem herr Melón är!
— Han är amanuens på biblioteket och dessutom litteraturkritiker…
— Jag börjar förstå, skrek Elsa Limburg, i vilket blad skriver Melón?
— I "Kvällens Pust".
— Nu förstår jag, nu förstår jag, men det är ju förfärligt, förfärligt. Vi måste få tag i dem, hör Ni, vi måste, vi måste! Annars blir min far mördare, ja, jag vet det, han kommer att mörda Melón!
— Men varför, varför?
— Jag skall förklara det med några ord. Min far har sedan han var liten velat blott ett: dikta. Svåra förhållanden gjorde det omöjligt och man skrattade åt den unga sjömannen som klev in på tidningsredaktionerna med stora häften fyllda av dikter. Men nu, när han blivit rik och hans själ blivit sjuk ha diktardrömmarna alldeles tagit överhand. Han trodde sig vara världens störste skald. Och i vår gav han ut ett band dikter.
— Jag förstår vilka det var. Det var säkert det stora bandet i kvartformat med guldsirater. Och han kallade sig "Goethe II".
— Så var det. Och sedan han läst kritiken i "Kvällens Pust" har han inte haft en fredlig stund.
— Jag minns kritiken. Den var av Melón och den var ypperlig — men förkrossande.
— Vet Ni varför den grep min far så starkt? Jo, han förstod att den var sann. Men han hade inte krafter att motarbeta den villa, i vilken han levat så länge. Han ville tro, att han var en ouppnådd diktare, men han förstod innerst inne att kritiken var riktig — att han blott var en usel klåpare. Och sålunda blev kritiken orsaken till förfärliga själsstrider och de utmynnade i ett gränslöst hat till Melón — det förstår jag nu.
— Vi måste genast börja jakten på dem innan det är för sent.
— Var tror Ni de äro?
— Jag vet inte, suckade Corpwieth. Men så bröt han ut: — Jag vet det ju, visst vet jag det! Jag har varit en fruktansvärd idiot, jag såg ju motorbåten med egna ögon. Hör nu:
Klockan halv tolv steg Melón i Er fars bil, varför veta vi ej. De foro till Djurgårdsstranden och stego i motorbåten. Klockan tio minuter före tolv passerade båten Skatuddskanalen. Det stämmer ju precis. Och fem minuter före tolv såg jag själv motorbåten lägga till vid "Gitanjalis" sida. Er far har tagit Melón till fånga — kanske vill han hålla honom gömd en tid — man kan ju inte beräkna vad Er far vill, han är otillräknelig. Vi måste genast ut till Jaktklubbens båthamn.
— Men det är storm nu, sade fröken Limburg, det är i storm min far tycker om att segla.
De lyssnade och hörde huru blåsten i tunga stötar prässade mot fönsterrutorna.
— Vi telefonera till vakten på Blekholmen. Gud give att "Gitanjali" låg där ännu!
Corpwieth sprang till telefonen. Vakten svarade att Gitanjali gått ut för en timme sedan. Motorbåten låg vid båtbron på Blekholmen.
— Kom genast med den in till Södra hamnen! sade Corpwieth.
— Ni kan ju sköta motorn? frågade han fröken Limburg.
— Jo visst. Nu gå vi.
De sprungo ut i höstmörkret. Regnet piskade deras ansikten, stormen tjöt om husknutarna. Våta blad klistrade sig fast vid deras kläder. De sprungo längs hamnen och hörde vågorna sucka och dåna mot kajen. Vid lyftkranen funno de båten och vakten.
— Skall herrskapet ut efter "Gitanjali"?
— Ja, vartåt seglade den?
— Österut, mot Hästnässund. Jag varnade direktören, men han ville ut i detta Herrans väder ändå.
Var han ensam?
— Ensam skötte han båten. Men jag tyckte där fanns någon i kajutan.
— När kom direktören ombord?
— Redan i går, han sade att han ville bo några dagar på båten för att få vara i fred. I kajutan har han suttit sedan dess. Någon måste han ha haft med sig för jag har hört att han talat högt och deklamerat.
— Det är bra. Låt gå!
Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade, båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr stadigt och stilla. De stannade motorn.
— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta. Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.
— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu ser man skenet igen.
Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud.
Han hörde ett segel smälla i vinden.
— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde seglen leva. Det smällde som pistolskott.
— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en skugga framför ljuset från fyren.
De satte motorn i gång. Med sakta maskin kryssade de ut i den höga sjön.
Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.
Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.
En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör
Limburg som stod vid rodret.
— Tag ratten vid maskinen, skrek Corpwieth åt Elsa, och styr akterom båten, snett nedåt, så hugger jag tag i bommen och kommer ombord.
De voro i lovart och Elsa lydde order. Som en pil körde motorbåten förbi seglarens akter, under bommen, och Corpwieth klängde sig vig som en katt fast vid den. Han fick tag i levangen och plötsligt stod han i sittlådan öga mot öga med direktör Limburg.
Det var som om denne nu först vaknat upp. Han hade stått och stirrat ut i rymden och nu ryckte han till.
— Låt mig taga rodret! skrek Corpwieth.
— Vem är Ni? kanske Fan själv som kommer flygande genom luften.
— Giv mig rodret!
— Nej!
— Men vart styr Ni?
— Mot döden.
— Vad menar Ni?
— Han där skall dö!
— Vem?
— Han i kajutan. Han och jag skall dö tillsamman.
— Nej, nej, vi skall alla leva. Giv mig rodret!
— Ser Ni inte redan klippan där förut? Mot den styr jag och där skall vi dö, vi två, och vill Ni vara med och taga vara på våra själar så står det Er fritt.
— Nej, hör på mig, vi skall alla leva!
— Tig, röt plötsligt Limburg, här befaller jag.
Då slog Corpwieth blixtsnabbt till Limburgs arm som höll rodret, och samtidigt sparkade han Limburg på benen. Den vansinnige föll raklång i vattnet på den sluttande sittlådans botten. Corpwieth grep rodret och styrde upp i vinden.
— Far, far, ljöd en röst genom stormen.
— Vem ropar? Limburg satte sig. Var är Elsa? Vem är Ni?
— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra hemåt nu.
Limburg sprang upp.
— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall också Ni följa med!
Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!
— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths strupe blev allt fastare.
Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke. Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.
— Är far död, frågade Elsa sakta.
— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.
— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det sättet får han snabbast hjälp.
— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö kanal? Den vägen är bäst.
— Jag känner farleden fullkomligt.
De flyttade den avsvimmade direktören i motorbåten. Elsa satte maskin i gång och i detsamma var båten försvunnen i mörkret.
Nu först hann Corpwieth tänka på Melón. Han tog i kajutdörren. Den var öppen. Med en ficklampa lyste han ned i kajutan. Där fanns ingen. Han steg ned och ropade. Ingen svarade. Han sökte bakom ett förhänge och fann där en koj. I kojen låg Melón orörlig.
Corpwieth ryste av fasa. Hade Limburg mördat Melón?
Han rörde vid vännens arm och då genomfors Melóns kropp av en ryckning.
Corpwieth skrek till av glädje. Melón satte sig plötsligt upp.
Han hade sovit!
Corpwieths spänning löste sig i ett gapskratt. Melón var yrvaken. Men så snart han känt igen Corpwieth blev han mycket glad.
— Var är galningen? frågade han.
— Borta.
— Är det du som räddat mig?
— På sätt och vis.
— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men först och främst: var äro vi?
— Vid en ångbåtsbrygga på Villinge.
— Och i säkerhet för den vansinnige?
— Fullkomligt.
— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan i snart två dygn och lärt mig hata den.
De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.
— Nu är det din tur, sade Corpwieth. Vad har du upplevat?
— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde. Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort sagt, jag förstod att karlen var tokig.
Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott: "Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett ruskigt äventyr.
I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón sov.
På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.
— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog lugnt och det var nog en stor lycka för honom.
Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen nu.
— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni hålla Er hand över mig?
— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag är mycket tacksam för Ert förtroende.
— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er — också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det finnas flere.
— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.
— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se den mer.
— Jag säger inte nej. En bättre gåva kunde jag aldrig ha fått.
Elsa steg i motorbåten. Corpwieth såg efter henne när båten försvann in i Norra hamnen. Snart förtöjde han Gitanjali vid dess koj och väckte Melón. De båda vännerna ropade an en båt och blevo satta i land vid kajen. Corpwieth berättade om Limburgs död. Med ett varmt handslag skildes de och gingo var sin väg.