1. Inledning.
De gamla svenska landskapslagarna innehålla ett och annat om trälar och trälkvinnor. Först skall det därför sägas något om dessa gamla landskapslagar.
Innan Sverge blef ett rike under en konung, bildade hvarje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sverges öfriga provinser mer eller mindre själfständiga småstater. Hvarje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och hvarje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarne sin Östgötalag. Det fanns en Upplandslag, en Södermannalag o. s. v. Men dessa landskapslagar voro ej skrifna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem af sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arf, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåfvo bönder rätt att konung taka (= taga eller välja) oc konung vraka (= rata eller afsätta.[1])
Först sedan kristendomen blifvit införd, och den latinska bokstafsskriften med den, blefvo landskapslagarna upptecknade af boklärde män. Sådana handskrifter — de flästa från 1300-talet — finnas bevarade till vår tid. I våra dagar har man tydt och tolkat handskrifterna och låtit trycka dem i vanlig bokform. Nu äro sålunda de gamla landskapslagarna lätt tillgängliga. Hvar och en som förstår »fornsvenska» kan ur dem hämta upplysningar om vårt älsta svenska rättsväsen och våra älsta svenska samhällsförhållanden.
Vid upptecknandet hafva visserligen de gamla rättsbestämmelserna förändrats i mångt och mycket genom kristet inflytande. Ofta är det dock lätt att skilja mellan de kristna tilläggen och de ursprungliga hedniska lagbuden.
Vid samma tid som landskapslagarna upptecknades i Sverge, nedskrefvos nordiska sagor och sånger i mängd på Island.
Den där ensliga ön ute i Atlanten hade upptäckts af en viking strax före år 900 efter Kristi födelse.[2] Dit ut flydde i slutet af 800-talet många norska stormän och landskapsdrottar, som ej ville underkasta sig Harald Hårfager, skaparen af konungariket Norge, — han som svurit att ej låta klippa hår eller skägg, förr än han lagt alla Norges landskap under sitt välde. De stormodiga norska landsflyktingar, som sålunda valde det karga Island till sitt nya fosterland, gjorde ön till ett nordiskt vikinganäste. Vikingaskepp från Island hemsökte på 900-talet hvarje sommar Irlands, Englands och Frankrikes kuster, oftast i förbund med vikingaflottor från Norge och Danmark.
Svenskarna ställde i allmänhet sina färder österut öfver Östersjön. Den gamle ryske historieskrifvaren Nestor berättar (omkring år 1100), att svenska vikingar år 859 »kommo öfver hafvet och kräfde skatt af slaverna». Och enligt samme författare var det några bland dessa »roddarlags-män», »roddsbyggare» eller »rospiggar», som blefvo Rysslands och de slaviska stammarnas förste behärskare. Finnarna kallade dem med någon förvrängning af det nordiska namnet »ruotsi». Grekerna kallade dem »ryssar».
När kristendomen tamde de nordiska vikingalynnena, och vikingafärderna upphörde, bevarade isländarna sina vikingaminnen trognare än svenskar, norrmän och danskar. Under de mörka och ödsliga vintrarna på Island roade de forne vikingarnas söner och döttrar sig med att »förtälja» sina fäders sjöfärder och äfventyr för lyssnande barnaskaror. Berättelserna gingo på 1100- och 1200-talen från släktled till släktled. Mycket »glömdes ute». Mycket »lade man till» ur egen fantasi, när man berättade. Man blandade samman personer och händelser. Berättelserna hade sålunda blifvit ganska romantiserade verklighetsskildringar, då de på 1200- och 1300-talen upptecknades i den form, uti hvilken de bevarats till vår tid.[3]
Nu är det ju så med mången roman i vår tid, att den ej skildrar händelser, som verkligen tilldragit sig, eller personer, som verkligen upplefvat allt, hvad romanen förtäljer. Ofta skildras däremot händelserna sådana de kunde ha tilldragit sig. Och på så sätt ger mången roman med diktade personer och händelser en trogen bild af det värkliga lifvet.
Så är det ock med de nordiska sagorna. Mycket i dem är ren »dikt». Och likaväl innehålla de många värklighetstrogna drag ur lifvet i Norden på 1200-talet och under århundrandena närmast förut.
Några sådana drag ur nordiska sagor upptecknade på Island sammanställas i det följande med bestämmelser som innehållas i gamla svenska landskapslagar, för att ge en bild af trälars och trälkvinnors lif och ställning i Norden vid vikingatidens slut och den kristna tidens början.