5. Trälsysslor.
De gröfsta och tyngsta sysslorna voro trälens och trälkvinnans.
— — — »I afton,
när du svinen ger föda
och hundarna edra
till afskrädet lockar»,
lyder en smädestrof, i hvilken en person föraktligt tilltalas, som om han vore »en simpel träl». Och en nordisk viking skall en gång till sin fiende smädefullt ha ropat:
»Förr må du, Gudmund,
getter vakta
och klättra i branta
bergskrefvor,
hållande i handen
hasselkäppen» —
än bruka svärd.
Trälens enda egendom var knifven i bältet. Men som vapen var honom ofta närmare till hands dynggrepen.
Trälkvinnornas vanligaste sysslor nämner västgötarnas gamla lag. Om en trälkvinna får barn, till hvilket en fri bonde är fader, skall enligt västgötalagen barnafadern hålla trälinnans ägare skadeslös för dagsvärksförlusten vid barnsbörden, tills trälinnan
— — — »gitter (= orkar)
kvarn draga
och ko mjölka».
Att draga handkvarnen omtalas ofta som trälinne-syssla.
»Medan du vid kvarnen
kysste trälinnor»,
fällde en tapprare kämpe sina fiender, sägs det till en person i en gammal visa.
Trälinnans var också tvättkvinnans slitsamma arbete.
Trälinnan var husmoderns hjälpkvinna och fick taga det värsta af arbetet inomhus likasom trälen förrättade det tyngsta arbetet utomhus. Men husbondfolket arbetade jämte sina trälar och trälinnor. Och i hvardagslifvet var afståndet mindre kännbart mellan bonden, som själf plöjde sin åker, och trälen, som vaktade hans svin.
När hanen gol, började arbetsdagen. Den räckte, tills solen gick ned, eller längre. »Bonden Arnkell,» heter det i en isländsk saga, »var en riktig gåpåare och lät sina trälar arbeta från morgon till kväll. På vintern körde han hem hö på nätterna i månljuset, ty om dagarna hade trälarna annat att göra.» En husbonde, som hade många trälar, inskränkte sitt eget arbete till att hålla uppsikt öfver trälarna. En träl anförtroddes också stundom förmanskap öfver andra trälar. Det förekom till och med någon gång, att en storbonde, som hade flera gårdar, lämnade skötseln af en hel gård helt och hållet åt en träl. Denne träl blef då ett slags torpare eller arrendator. Ansedda höfdingar höllo ofta trälar till uppassare eller betjänter. En sådan betjänt, eller s. k. skosven var ofta sin herres ständige följesman och förhållandet mellan honom och husbonden blef ofta ganska förtroligt.
Som hushållerska eller ladugårdsförestånderska kunde äfven trälinnan erhålla en ganska betydande plats i det landtliga hushållet.
Lättare syssla fann mången trälinna som husbondens frilla. Såsom sådan fick trälinnan dock ofta umgälla husbondens ynnest med husmoderns hat och förföljelse.
Som amma och vårdarinna åt husbondens barn vann trälinnan någon gång en lyckligare ställning i familjen. Sagorna bevara många exempel på fosterbarnens tillgifvenhet för sådana trotjänarinnor. Det berättas till exempel att skalden Egil, som lefde på 900-talet, var varmt fäst vid sin amma. En gång lekte hans far boll med honom och en af hans lekkamrater. Fadern redde sig illa mot pojkarna i leken. Då blef karlen vid dåligt humör. Han tog Egils lekkamrat i sina starka armar och slog honom till marken, så att han dog på fläcken. I ilskan grep han sedan efter sin son. »Låt bli ditt barn», ropade då Egils fostermor, som stod och såg på. Fadern släppte då sin son oskadd, men tystade i stället munnen på trälinnan med en sten, som blef hennes bane. Vid kvällsvarden saknades Egil. Han kom in något senare. Han hade varit ute i ladan och dräpt faderns mäst omtyckte träl för att hämnas på fadern sin ammas död.