GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR
Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér. Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats, och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.
Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman, Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att där tillbringa midsommarafton.
Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts Häger komma framklivande.
»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»
»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när jag också —»
»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»
Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.
Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä ä dans dä här, va?»
»Ja visst.»
»Ja, dä ä va jag kallar för riktig dans. Sånt som dä ska vara. För tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej, vetja. Tvi för hundan.»
»Ja, det är aldrig för vackert.»
»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana. Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när en kommer i land på sina platser där sydpå.»
»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»
»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten. Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»
»Det var väl längesedan, Häger?»
»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike. Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus, där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave, en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja, vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero — Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket. — Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten, hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»
»Och trevligt fick ni?»
»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur. Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses. — Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset, Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog. Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. — Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!» Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja», sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä. Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran å en bleckback, så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa gammalvals’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv, å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken. — Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en rekorderlig Wäddövals.»
»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»
»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt. Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som ett åskmoln mellan träna, å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten mä Potimor ... Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. — Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»
»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»
»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.