EN MAJAFTON
Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.
I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande, lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna sänka sig över markerna en doftande majkväll.
Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.
Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket, där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga caltablommor.
Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen, som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande, blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket, och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne gärdesgårdar på åsens södra sluttning.
Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar skymma.
Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade, silverblänkande strömmingen.
Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln, som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla morkullpass.
Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna, blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga, av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.
Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle tvärs över sin flata topp.
Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och fågelsången en skymmande majkväll.
Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.
Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens sänkor, mellan buskar och snår.
Men full musik är det ännu i skogen.
Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren, och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.
Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:
Tjuvskytt! Tjuvskytt!
Är du där? Är du där?
Fick du nå’t? Fick du nå’t?
Joo pytt! Joo pytt! — — —
Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten. De tyckas komma sent i kväll.
Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av tätningen.
Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.
Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare. Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —
Ett frasande i luften! Ett vin!
Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den rovriddaren! — — — —
Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.
Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —
Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.
Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma majkvällen.
Se! Där kommer hon!
I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes skyddande förklädnad smält samman med markens färger.
Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför berget.
En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner — men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner. Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —
Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.
Den kullan kommer också åt mitt håll.
Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.
Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.
Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över ungskogsbältets toppar.
Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.
Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och konturerna smälta samman och försvinna.
Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.