»OLD SEABURG»
Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»? Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.
Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.
Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik, dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt. Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän, som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är säkert det.
Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord — om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.
Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån, som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.
Jag gick genast i däck förstås.
»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»
»Uselt!»
Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till kabyssen — och bad honom berätta.
»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»
»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas — törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»
Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade blivit förd till sjukhuset samma dag.
»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber dig om ett handtag.»
Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill Blue’s krog.
Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten med några liknande busfrön i rännstenen.
»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»
Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade »varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito isländare av mig och min kamrat på cribbage.
I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.
En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött, överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.