I VÅRTIDER
Jag vaknar vid ett hojtande nere i förstugan, en dundrande trumvirvel på vindsdörren och springer upp samt får eld på ljuset.
Vad är klockan? Två på slaget. Då är det Alfred, kamraten, som purrat som han lovat.
Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.
»Hurdant är vädret?»
»Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och friskar nog fram åt soluppgången.»
»Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.
En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom den sovande byn.
Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen, som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.
Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland farvattnets många småholmar och skär.
Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten, och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut på morgonsträcket.
Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag, sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.
Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna, som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.
Holmarna och småskären ligga mörka och dystra härute i den långsamt ljusnande morgonen, en fyrs skarpa blänkar skära fram som blixtar ur ett kanongap strax till höger om motsatta sidans skogiga udde, men icke ett ljus, icke någon glimmande lanterna synes där ute på vidderna. Allt verkar öde och tomt.
Utan att behöva se sig om väjer Alfred av gammal vana för de otaliga småhällar och grund, som ligga i vår väg, och av vilka många, på grund av det låga vattenståndet, visa sina kullriga, slipade hjässor ovan vattenbrynet. Här ute blåser en svag kåre av västan och krusar lätt det mörka vattnet, men över skogen, på andra sidan innerfjärden, hänger en gråvit dimbank, som icke bådar gott, om den labra vinden skulle dö ut.
Nu ha vi nått det smala sundet mellan berguddarna vid Klubben, och Alfred blir tvungen att draga in vänsteråran och låta båten stryka tätt intill den högra bergväggen för att vi skola flyta, så lågt vatten är det. Men nu äro vi också ute på friare och djupare farled och ställa kosan bort till Storholmen, vars mörka konturer med knapp nöd kunna skiljas från den tätt framför liggande Alvarsön, där det enda trädet, en knotig rönn, sträcker sina nakna, spretande grenar mot den allt mer och mer ljusnande himlen.
Båten stryker under kraftiga årtag förbi Alvarsöns sydvästra udde, där en till hälften nedrasad stenkoja långt upp på land påminner om föregående vårs skyttedagar med högt vattenstånd och dåligt väder, och efter en stunds rodd kör Alfred upp ekan i en av de långsmala remnorna i Storholmens östra strand.
Nattfrosten ligger som ett gråvitt lager på hällar och stenar och foten slinter esomoftast under vägen till skjutplatsen, den gamla skrevan, som ligger strax bredvid på en av de utskjutande små låga uddarna. Den har tydligen varit använd förr i vår, ty här ligga stenar huller om buller och dessutom en hel mängd enruskor, som, att döma av den friska, gröna färgen, för ej så länge sedan blivit fällda.
Medan jag sätter kojan i stånd igen av det tillgängliga rikliga materialet och ordnar en bekväm sittplats av kamratens tjocka fårskinnsfäll samt ställer upp patronlådan och diverse andra grejor i en naturlig liten nisch i berget till vänster, lägger Alfred ut mina vättar, fem knipor och två skrakar, och kommer sedan i land med båten.
»Skulle det smaka med en tår kaffe, måntro? Vi har god tid, för det blir inte ljust än på en stund.»
»Ja tack, men skall inte Alfred sitta med vättarna själv någonstans? På Norråsen till exempel?»
»Nej, jag sitter inte i dag. Jag skall ro och skrämma i stället, för som det ser ut, så blir det inte mycket vind och då behövs det att någon far omkring och motar upp de stackare, som finns. Det är ont om fågel ännu. Men jag skall ro ned åt isstaden till inne i innerfjärden, där de brukar hålla till och mata sig, och då blir det nog tillfälle att få skjuta någon smäll här ute på udden.»
Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.
»Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»
Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där framför mig.
Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.
Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot storfjärdens tångklädda undervattensgrund.
Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.
En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och fälla.
Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu är hon ur skottlinjen — pang! —
Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.
Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna fåglarna och säger:
»Det går ju galant det här. Nu tar jag en tur bort förbi Norråsen och småskärena där, mens han skjuter sig några fåglar till, så får jag se, om jag kan komma åt en aling eller par.» Och med det doppar han de långa, sviktande årorna och svänger om udden till vänster.
Nu är det full dager. Solen har så gott som genast trollat fram vårstämningen över nejden och nattfrosten smälter bort i små rinnande, droppande floder från grenar och gräs under det att berget omkring mig blir nästan svart av vätan. Dimbanken där borta över innerfjärdens is kommer böljande fram i stora trasiga, slöjliknande band och driver till havs samt försvinner och samtidigt färgas vattenytan omkring mig mörk av den begynnande morgonbrisen från västan, som sätter småträdens och buskarnas grenar i rörelse och träffar mig med ett svalt drag i nacken.
Hör! Nu visslar det ånyo i luften.
Jag kryper ihop som en igelkott i min skreva och skjuter instinktmässigt fram geväret bättre.
Som en hop stora, vita och brungrå fjärilar kommer en flock knipor susande över Alvaröns udde med sin rasade stenkoja, kastar sig nästan handlöst ned emot vattenytan mitt framför mig och fäller.
Pang — pang! — Där ligga tvenne hanar och driva så sakta utåt för vinden, under det att en tredje, som fått vänsterpipan just som han nådde gränsen till gevärets skottvidd, gungar som en blänkande skumboll därute i sundet mellan holmarna.
Pang — pang! Det var Alfreds tolva, som dundrade där borta öster om Norråsen. Nu får hans gumma färsk stek så säkert som aldrig det, ty den karlen skjuter ej gärna bom.
Solen stiger allt högre och högre och värmer gott ned i min kalla skreva. Alfågelflockarna singla och fara än hit, än dit under full musik där ute i gattet och esomoftast hör jag på avstånd ljudet av flygande knipor, som draga fram över fjärdarna.
Schy—y. Plask! Jag tittar hastigt ut genom öppningen i kojan. — Vad är det för en gynnare, som gör mina knipvettar sällskap? Jaså, en vigg. En liten blånäbb med sin blå-grönskimrande nacktofs och sina pigga, gula ögon. Ja, dig vill jag gärna ha stoppad — och strax därefter har även han vandrat till de sällare markernas lockande vikar och fiskrika vatten.
En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa eller skrak.
På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.
Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna bakom mig.
Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika gott. Det räcker med dem jag har.
Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter skrapar hans båt mot strandstenarna.
»Nåå, vad fick Alfred?»
»Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»
»Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag har nog med fågel förresten.»
Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.
Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.
»Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill fälla. Det slår aldrig fel.»
Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.
»Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in årorna.
»Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.
»Skall det inte vara mera socker?»
»Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»
»Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han sa dä då?»
»Nej, det har jag aldrig hört.»
»Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. — Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett enda drag.
»Nu gol göken!» sa han.