SKEPPAR KRUSES PAPEGOJA
»Hallå! — Hallå, you longshore swab!»
Kapten Jonas Kruse stod i sticktröjsärmarna på barkens halvdäck med de framför munnen kupade händerna som megafon.
»Hallå! Goddag farbror och välkommen hem.»
»Come on board!»
I en handvändning stötte jag ut från båthamnen och var strax därefter långsidan fartyget, vilket, ridande för sitt babords ankare, låg och bugade mjukt och sirligt i den dyning av ostligt, som rullade in från havet.
Gubben mötte själv vid fallrepet och en lättfotad pojke bland gastarna tog emot snipans fånglina.
»Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»
»Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»
»Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»
Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.
Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den — där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern, väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.
»Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»
Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka smärtingsskor.
»Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen, skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»
»Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»
»Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.» Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare över bordet.
Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som gubben kallade dem.
»Bästa kaffet, kapten?»
»Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner du igen dig?»
»Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»
»Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban, min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande vissling.
»Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på pinnen och slog upp den långa gula plymen.
»Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black Eagle skall det vara.»
Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet. En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.
»Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga, brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt att se dig igen, gosse.»
»Skål farbror och välkommen hem. Det är synd, att farbror inte kan lägga upp och stanna över julen. Det är inte långt dit.»
»Nej, dessvärre. Men jag måste ha last i skutan och komma mig ut innan jag fryser fast. Så jula får jag göra i sjön. Och det —»
»Jacko Poppedry, Jacko Poppedry», skränade kakaduan och lutade huvudet mot gallret samt burrade upp halsfjädrarna för att bli kliad i nacken.
»Tyst Jacko, ditt usla djur», hojtade gubben och slog näven i bordet. »Egentligen är det dumt av mig att ha en sådan där skränfock ombord», fortsatte han, vändande sig till mig, »för hon påminner mig alltid om det rejälaste kok stryk kapten Kruse fått i sin dar. Och det var inga falska slängar, må du tro.»
»Kvinnfolk i botten på koppen?»
»Visst! Tacka rackarn för det.»
»Malajtös kanske?»
»Inte den gången. Men engelska. En liten brunett från Peckham Rye, London.»
»Berätta, farbror.»
»Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna. Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då, för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej, tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna, och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås. Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt, för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. — Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar, men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»
»Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»
»Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av, för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av alla de slag.»
»Men hur fick farbror reda på saken?»
»Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan, »sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i Colombo —»
»Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.
»Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du, jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan, som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam, ’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»
»Och hur gick det sedan, farbror?»
»Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden ihop och lade råd.»
»Och det resulterade i?»
»Jo, det resulterade i att när vi kom in med båten till East India Dock ett par dagar före jul, så satt det en ny papegoja i min bur, som var så grann, så djädrans grann, så du har då aldrig sett dess make. Och knappast någon annan heller förresten. För den gojan var en tuppkyckling, som Sam knyckt åt mig ur den där stora hönsburen vi hade akter under halvdäck, och den hade vi målat så fin — ja, det var egentligen understewarden, en japan, som hade gjort det — så in i helsikes fin, du, så han sken som en blank silverdollar på en negernäsa. Röd näbb och röda ben och blå och gul och grön och litet guldbrons här och var förresten.»
»Och den där grannlåten gick farbror upp med till flickan?»
»To be sure. Visst fasen. Jag riggade mig fin som tusan hemma hos min gamla kärring i Poplar — hade flyttat dit igen så fort båten var fast i dockan, ser du — och ramlade i väg ut till Peckham Rye en kväll med buren i näven. — Och du må tro jag blev fägnad utav det där falska spöket, Cissy, som nu hade slutat på Yellow Dog och var hemma. Håll på du, tänkte jag, mig lurar du inte längre. — Tösen vred och vände på buren och tittade på sin fina goja, som glänste som bara fan i gasskenet, men bäst det var så sa hon: ’Jag tycker den här gojan ser litet konstig ut, John’, sa hon. ’Han liknar inte andra papegojor jag har sett. Så höga ben han har och så konstiga fjädrar.’ — ’Jaa’, sa jag, ’det kommer sig av att den är så ung’, sa jag, ’och skall snart till att rugga och få nya fjädrar. Men det är en äkta Singapore rock-parrot’, sa jag, ’som kostade mig två pund i Colombo, och när den blir utväxt, så blir det den finaste gojan i hela London’, sa jag. ’Kluck — kluck’, sa tupparackarn och sprätte med benen i sanden. ’Ja’, sa jag, ’det är allt den kan säga nu, men när du får ha den en tid och får lära upp den, så språkar den snart vad som helst.’»
»Oh, you rascal», lät Jacko däruppe i skylightet.
»Och sedan, farbror?»
»Ja, tösen var förtjust, allrahelst sen jag hade talat om, att jag hade både silkesschalar och andra vackra saker, som hon skulle få sedan, och kärringen, mor hennes, log som en lus i daggryningen och visade sina gula betar. Snygg svärmor det hade blivit. Fy tusan. — Det sköljer vi ned. Skål! — Och innan jag gick så bad de mig komma till dem och fira julen — på juldagen då, Christmas-day — så skulle vi tala vidare om hur vi skulle ha det med giftermålet och bosättningen och sådant. — Bosättningen ja, den skulle jag köpa åt den där prisboxarn. Trodde de. — Och så skulle jag inte få komma tillbaka förrän på själva juldagen, för dagarna till dess skulle de ha storstök.
»Och farbror gick dit?»
»Visst tusan. Jag gick dit för att säga dem mitt hjärtas mening och inte var jag rädd om det så hade funnits en hel kalvhage full med prisboxare i huset. — När jag kom dit, finklädd och grann, kom Cissy och öppnade, men jag såg på hennes min, fast hon smilade, den rackarjäntan, att det var ugglor i mossen. Håhå, tänkte jag, hon har kanske luktat på luntan och fått klart för sig att det är en djädrans tuppkyckling, som går där i buren och inte någon Singapore rock-parrot. Men kyss till, ingen rädder här, håll toppat och brassat och klart till manöver bara, Jonas, tänkte jag, så klarar du dig för grundkänning. Och så klev jag på. — Inne i förmaket var det pyntat och fint som tusan och där satt Cissys bror, som nyss hade kommit hem från Australien, och så en annan kurre, en grov undersätsig rackare, med luggen ner i pannan och lömska ögon. Håhå, tänkte jag, där har vi prisboxaren. Klart att vända och håll spelspakarna i gång. — ’Det här är mister Kruse, Jim’, sa tösen, vänd till prisboxarn och visade med handen på mig. ’Jaså’, sa han då och reste sig upp, ’är det den där sonen av en skabbig hynda, som ger dig målade tuppkycklingar till julklapp?’ — Och sen var det färdigt, må du tro. — Det första jag fick i skallen var buren med tuppkycklingen. — Armar, ben, knytnävar och stolar visslade om i luften, bordet blev liggande som en enda skräphög bort i ett hörn och skänken med glas och porslin gick i däck och gjorde haveri, så glas- och porslinsskärvorna yrde. — Hade jag bara haft prisboxarn ensam emot mig, så hade han fått smörj, det både kände jag och såg jag, men nu hade jag flickans bror i strupen på mig också. Jag slogs för kung och fosterland, må du tro, och satte in slag på de där bägge lymlarna, så blodet skvatt, och trodde ett tag att jag skulle klara mig, men så passade jäntrackarn på — efter ett slag från mig, så prisboxarn gick ner på knä — att ge mig ett nyp över skallen med eldgaffeln. Och då var jag ju såld. — Fram på morgonen sen så hittade en polis mig liggande till hälften avklädd, sönderslagen, blodig och rånad i en rännsten i ett mörkt hål, och sen jag blivit rentvättad och förbunden på polisstationen, blev jag hemforslad till min gamla kärring nere i Poplar.»
»Nåå, träffade farbror aldrig någon av dem senare?»
Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot den brunröda vätskan.
»Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»
»Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.