Sigrid Persdotter Bjurcrona: En släktroman

by Ernst Didring

VII.

Moderns bortgång grep Sigrid djupt. Därmed brast det sista bandet med det förflutna, och Sigrid blev ensam Bjurcrona på Bjurnäs. Till det yttre förändrades förhållandena på gården icke mycket. Hennes nåd hade de senare åren mest vistats inomhus, när hon var hemma på Bjurnäs. Folket märkte knappt, att hon hade gått bort. För Sigrid blev det en stor saknad trots moderns och dotterns olika uppfattningar om mångt och mycket. De stora rummen på Bjurnäs blevo ännu ödsligare och tommare. Hennes nåd hade dock fyllt på sitt vis med sin personlighet och sitt kommenderande. I grund och botten hade hon varit god. Hon var bara icke alldeles som andra människor.

Den frihet, som Sigrid nådde genom att bli allenarådande på Bjurnäs, tillförde henne ingen glädje. Förändringen var endast skenbar. I verkligheten hade Sigrid bestämt allt förut. Friheten kunde icke uppväga sorgen över att vara ensam. Sigrid tyckte, att det hela blev meningslösare. Hon hade uppgivit sin kärlek för att stanna hemma hos modern. Nu, när modern var borta, kunde hon icke återtaga kärleken. Den hade gått förlorad för evigt, även om minnet av Erik ständigt levde kvar. Det kom stunder, då Sigrid undrade, om hon icke skulle göra ett sista försök att uppsöka Erik och säga honom, att nu var hon fri. Hon sköt de tankarna åt sidan snart, ty nu kunde hon minst av allt lämna Bjurnäs.

Sedan den värsta skräcken för kriget dragit förbi, återtog arbetet på Bjurnäs sin jämna gång. Själv hade Sigrid aldrig känt någon ängslan. Hon hade förlorat för mycket redan i livet för att rädas för ett krig, där man allra högst hade ett att riskera, att gården brändes ned och hon själv dödades. Moderns oförmodade bortgång gjorde också, att hennes tankar inriktades åt annat håll än krigshändelserna.

Farbror Gustaf på Alby förebrådde henne ofta, att hon icke intresserade sig för hans på stora ekbordet i hallen på Alby fasthäftade karta, där han flyttade knappnålar med olikfärgade huvuden, alltefter telegrammen i tidningarna förmälde om framstötar och återtåg. Hon kunde icke deltaga i hans utbrott av förtjusning över att nu »fick de smörj igen». Hon var alltför mycket kvinna för att glädjas över att man tog livet av varandra ute i världen, och hon och Greta bildade en obehaglig majoritet på Alby, där Greta ofta framförde deras gemensamma omdöme — vad de är stygga, som slår ihjäl varann.

Meningarna om kriget voro högst delade, när de tre sammanträffade, och när Greta hotade fadern med att han icke fick någon godnattkyss, om han icke var snäll, föll han lumpet till föga och erkände, att de var stygga därute i världen.

Sigrid måste ofta över till Alby. Mobiliseringen hade tagit bort en god del av folket på Bjurnäs, och det var bekymmersamt att få in havren och rotsakerna. Mycket var det icke med någondera delen, men man måste dock rädda vad som räddas kunde. Moderns död hade, ekonomiskt sett, också förorsakat Sigrid extra tråkigheter. Det var ett trassel med att omflytta inteckningar och alla papper på Sigrid. Ny bouppteckning med värdering och inventering skulle upprättas. På sätt och vis var det gott för Sigrid, ty det drog hennes tankar från mycket annat, men hon tyckte ändå det var att börja från början igen. Det var en repetition av förhållandena vid faderns död. När hon fick se slutsiffrorna på bouppteckningen, blev hon lika skrämd som förut.

»Ja, men vad betyder det?» frågade hon häradshövding Torsell, som hjälpte henne. »Det här är mycket sämre än efter pappa.»

»Naturligtvis, det måste det bli. Vi har fått krig. Alla värden ramlar. Jag kan icke ta upp gården och inventarierna till samma pris som förr. Åtminstone kan jag det icke i närvarande stund, och fröken hade bråttom. Hade vi väntat en månad eller två, kanske det hade ljusnat igen. Det är ingen brådska med bouppteckningen. Vi kan gott vänta med att lämna in den.»

Det ville icke Sigrid. Hon uppsökte farbror Gustaf. Han skrattade.

»Ja, varför har du så bråttom?»

»Jag ville se hur jag har det, det förstår farbror. Det här är förfärligt!»

Sigrid var utom sig.

»Lugna dig! Du minns sist, hur Torsell svartmålade. Det är hans specialitet.»

»Tycker farbror jag skall minska på stallet?» frågade hon i sin nöd. »Freja kan jag i värsta fall undv...»

»Du är tokig!» avbröt Gustaf Boström. »Tvärtom! Nu skall du hålla på allt vad du kan. Gnid och snåla så mycket som är möjligt. Fortsätter kriget några månader till, och det ser ut som om det icke skulle ta slut så fort som vi trodde, kommer det att bli en oerhörd efterfrågan på hästar och nötboskap. Sanna mina ord, du kommer att bli rik, min flicka, på det här kriget, om vi icke kommer med i det. Har du icke märkt hur äggen och mjölken stiger i pris? Och köttet! Vänta bara!»

Sigrid gick mycket lugnare från Alby. Hon intalade sig mod. Kanske var det bara en tillfällig storm, ett oväder, som drog fram över henne. Att sätta sig och grubbla över kriget föll henne icke in. Hon hade nog med sina egna bekymmer. Skulle gården kunna räddas ur detta nya elände, så måste hon sätta till krafterna på allvar.

Hon steg upp ännu tidigare på morgnarna och lade sig ännu senare på nätterna. Hon slet värre än en dagsarbetare med piskan över sig. Rättare Gustafsson varnade henne. »Fröken tar livet av sig på det viset!»

Kanske hon ville det. Det såg ofta ut som om hon med vilja sökte spränga sönder sig själv med arbete. Mellan fyra och fem var hon uppe i de mörka novembermorgnarna för att ge hönsen mat. Sedan var hon i fullt arbete till sent in på kvällen, knappt unnande sig tid att äta. Hon slet för två.

En kväll, när hon satt inne på kontoret, fördjupad i siffror och grubblande över hur hon skulle kunna hålla det gående på Bjurnäs och var hon skulle kunna spara ännu mer, kom hon att se på häradshövdingens konto. Det var enormt! Det var sant, där var naturligtvis utredningsarvodet inbegripet och så betalningarna för Johan.

Johan! Det var någonting. Varför skulle hon sitta och betala mer än tusen kronor om året för honom? Det var meningslöst. Hon kunde likaväl ta hem honom till Bjurnäs. Det bleve mycket billigare och dessutom ... Hon måste upp och gå, så glad blev hon, att hon funnit den utvägen. Visst skulle hon ta hem Johan och det med detsamma. Han kunde likaväl hjälpa till i trädgården på Bjurnäs som hos Hanssons i Gränna. Tänk, att hon aldrig kommit att tänka på det förut? Hur skulle hon kunna tagit Johan till Bjurnäs, medan modern levde? Det hade varit omöjligt. Men nu, när hon var ensam. Åh, vad det skulle bli roligt!

Hon skrattade högt av förtjusning.

Nästa dag fick häradshövding Torsell besök av henne på kontoret.

»Nej, är fröken i staden! Det var mer än ovanligt. Om jag icke visste, att fröken vore den sista av ätten Bjurcrona på Bjurnäs, vore jag frestad att tro, att det förestode en ny bouppteckning och att vår gemensamme vän Gustaf Boström åter skulle få ett kärkommet tillfälle att voja sig över advokaternas oblyga arvoden.»

Även inför en så vacker och ung dam som Sigrid kunde han icke låta bli att lägga ut satserna i invecklade perioder med en liten klatsch på slutet.

»Vad är det alltså för krångliga saker vi skall reda ut tillsammans den här gången?» fortsatte han, när Sigrid satt tyst.

»Vill häradshövdingen vara god och upplysa mig om det finns någon uppgörelse med Hanssons i Gränna, att Johan alltid skall stanna hos dem?»

»Uppgörelse?» upprepade advokaten. Han lutade sig tillbaka i stolen, lade händerna på det ställe, där han med ålderns rätt borde haft en ansats till mage, och började sin favoritsysselsättning vid konsultationerna, att rulla tummarna. »Vad skulle det vara för slags uppgörelse?»

»Finns det några papper mellan häradshövdingen och dem?»

»Ja, naturligtvis. Papper, som jag respekterar mer än somliga av de krigförande gjort med sina. Han log sitt sardoniska löje, och de gråa ögonen stucko till. Låt oss hålla på rätten i det längsta, vi individer!»

Han reste sig och gick bort till skåpet och tog fram några papper.

»Här har vi allt, som rör överenskommelsen med Hanssons angående Johan. Kapten Bjurcrona var med på allt, fast han icke tecknat sitt namn under utan låtit mig göra det. Det är mest bestämmelser om det ekonomiska som fröken ser.»

Han bläddrade i dem.

»Det finns ingen bestämmelse om att de har rätt att behålla Johan?» frågade hon.

Han såg på henne. Löjet blev ännu mer sardoniskt. Han förstod vart hon ville komma.

»Absolut inte», sade han och återtog platsen mitt emot henne samt började rulla tummarna på nytt. »Kapten Bjurcrona hade troligen aldrig tänkt sig möjligheten av att beröva Hansson deras en gång anförtrodda gods. Från juridisk synpunkt möta inga hinder att förklara för Hanssons, att all den sympati och kärlek, som de eventuellt kunna ha satsat i företaget Johan, är fullständigt bortkastad samt att tiden är kommen för dem att avstå godset till annan person. I kraft av kapten Bjurcronas fullmakt äger jag att i detta fall handla som jag finner för gott. Anser jag, att Johan på grund av en eller annan omständighet bör anförtros i någon annans vård, kan jag i morgon dag, om det gäller, kräva tillbaka gossen. Den moraliska synpunkten föreskriver måhända ett annat tillvägagående, icke så att jag menar, att makarna Hansson borde tillerkännas något visst belopp för till följd av denna oförmodade skilsmässa möjligen förorsakad själslig sveda och värk, utan att rent mänskliga känslor måhända skulle kunna förbjuda en av etiska hänsyn alltför lidande människa att vidtaga en så brutal åtgärd som att skilja en fjortonårig gosse, som troget vårdats av goda människor, från dessa människor, vilka han i dum oerfarenhet om livets irrvägar hittills kallat far och mor. Det juridiska och det moraliska begreppet stå här som ofta annars i beklagligt motsatsförhållande till varandra, men med min vid domstolar förvärvade vana att lirka med bådadera torde det icke vara alldeles uteslutet att finna en lösning, som tillfredsställer alla parter.»

Den sista satsen påfann han för att mildra intrycket av det föregående. Han såg, hur Sigrids ansikte blev allt mörkare och dystrare under det långa anförandet, och ville ge henne en strimma av rättfärdighetens ljus.

»Fröken vill ta hem Johan till Bjurnäs?» sade han tvärt och stannade tumrörelsen. Det var ett av hans vanliga oratoriska knep att få anklagade att bekänna, när han förr i värden satt ting. Han talade om likgiltiga ting, förledde den anklagade att följa med ut på ett gungfly av motsägelser för att så helt plötsligt ropa till den anklagade några ord eller en mening, som verkade som om fast grund helt hastigt dykt upp. Sigrid Bjurcrona var långt ifrån att likställa med en anklagad, men hennes tvekan, hennes motvilja mot att tala rent irriterade Torsell och hans kroniska magkatarr.

Sigrid kastade sig också upp på den fasta grund han anvisat.

»Ja», sade hon. I nästa ögonblick rodnade hon. Hon var tagen på bar gärning. Det hade aldrig varit hennes mening, att saken skulle utveckla sig så snabbt.

»Hur kunde häradshövdingen gissa, att det var det, att det var jag, som ...?»

»Vem skulle det annars vara? Johan har inga släktingar i världen det vet jag, sedan Per Bjurcrona avlägsnat sig ur den. Era förfrågningar om Hanssons gård voro tillräckliga indicier. Apropå det! Hur fann fröken fosterföräldrarna? Voro de hyggliga?»

Sigrid berättade om besöket i Gränna och prisade Hanssons.

»Alltså fröken vill, att jag skall ta gossen ifrån dem?» Frågan var obehagligt rakt på sak formulerad. Hans grå ögon stucko till riktigt vasst.

Sigrid stammade några förlägna ord om den ekonomiska besparingen och om sin ensamhet. Hon kände sig förfärligt illa till mods. Hon hade icke alls tänkt på förut, att hon genom att taga hem Johan till Bjurnäs skulle komma att kränka någon annans rätt, göra någon sorg.

»Besparingssynpunkten kan jag förstå», sade Torsell. »Den är förklarlig och beaktansvärd. Den har mina fulla sympatier, ehuru jag icke tror, att resultatet av den i verkligheten blir så storartat som fröken tänkt sig. En annan sak är det med ensamheten. Har fröken aldrig tänkt att gifta sig?»

Sigrid tittade till på honom med ett så bestämt, förskräckt frågeuttryck i ansiktet att Torsell genast ingick i svaromål.

»Ja, jag har inte tänkt fria, min bästa fröken!» utropade han. »Men det kanske finns friare på närmare håll?» gäckades han och såg på henne menande.

Sigrid förstod icke. Hennes sinne var rent. Det föll henne aldrig in att tänka på att Torsell syftade på Gustaf Boström. Hon blev därför mer än häpen, när Torsell fortsatte:

»Patron på Alby, till exempel?»

»Nej, vet nu häradshövdingen!» Utan att vilja det, blev hon plötsligt ond. Han uppfångade det och slog om i en annan ton.

»Gott, så kanske jag misstagit mig», sade han torrt. »Alldeles uteslutet är det emellertid icke, att fröken någon gång ...»

»Jo, absolut», sade hon bestämt.

»Vilket?» frågade Torsell försmädligt.

Hon skulle velat slå honom. Där satt han och narrade av henne alla hennes hemligheter med ett stilla grin. Åhnej! Det skulle icke lyckas.

»Det vet jag förrästen icke», återtog hon. »Änse’n? Om jag gifter mig? Vad då?»

»Hur går det då med Johan? Ni säger, att ni vill ta honom till er som tröst i ensamheten. Det är mycket vackert handlat mot er själv. Men om nu fröken något senare, om ett eller annat år — fröken är ung ännu och har många yttre förutsättningar — ja, om fröken då får en annan tröst, hur går det då med Johan? Blir han icke bara ett obehagligt påhäng, som kanske frökens blivande tröst icke ens gillar? Påtager man sig ett ansvar, måste man också vara beredd att ta dess konsekvenser. Pojken har det bra där han är. Han är glad och nöjd och lever i lycklig ovisshet om herrgårdshemligheter. Är det icke bättre, att han får gå sin bana fram, bryta sig själv väg genom livet som så många andra fått göra utan besvärligt påhäng av tacksamhetsförpliktelser? Vad kan fröken egentligen göra för honom? Tänker ni adoptera honom och ge honom Bjurcronornas namn? Vad får pojken för glädje därav nu för tiden? Jag försäkrar fröken, det är tusen gånger bättre att bära namnet Hansson och plocka jordgubbar och skära rosor än att sitta på Bjurnäs och fundera över hur man skall få debet och kredit att gå i hop. Vår tid är en nyttighetstid. Det tjänar ingenting till att försöka göra romantik och återupprätta det, som är dömt att dö. Har ni tänkt på, att pojken behöver skolgång? Skall han gå i skola med bondungarna eller ha guvernant? Allt det där måste jag som ansvarig för pojken ha noggrant reda på. Jag kan icke tillåta, att pojken tas från Hansson utan att jag har garantier för att han får det bättre dit han kommer.»

Torsells röst hade blivit ovanligt hård. Han reste sig liksom han ville påvisa, att samtalet var slut. Sigrid reste sig även. Hon var upprörd i sin själs innersta över misstron, över anklagelsen, att hon icke skulle kunna dra försorg om Johan bättre än Hanssons. Och vad var det, som var dömt att dö? Romantiken? Var det något så oerhört romantiskt att försöka rädda Bjurnäs eller att ta pojken till sig? Hade hon icke rätt som sin fars dotter att hjälpa Johan?

»Häradshövdingen ställer så många frågor till mig, som jag icke är beredd att besvara. Jag trodde icke här skulle bli ett ingående husförhör för en sådan sak.»

Hon hade talat lugnt och säkert. Hon förstod icke varifrån den kom denna underliga förmåga att visa sig kall till det yttre, fast det sjöd inunder skalet varje gång något kritiskt inträdde. Hon kände hur oroligt hjärtat bultade, men över hennes panna drog liksom en sval marmorhand.

Torsell såg också på henne förvånad. Hennes längd gjorde, att han fick se upp till henne något. Det förargade honom. De lysande, blå ögonen gjorde det icke bättre. De talade om både mod och tålamod, två sällsynta egenskaper hos människorna. Han förstod, att hon icke skulle sträcka vapen i första stund. Hon var beredd att kämpa. Det syntes på henne. Gott, hon skulle få känna på hur det var att strida mot honom.

»Jag vet icke vad fröken menar med uttrycket en sådan sak. Är det Johan ni menar därmed, vill jag påpeka för er, att pojken icke är en sak utan en människa, visserligen en liten, men i alla fall en människa.» Torsell lade överlägset armarna i kors över bröstet.

Hugget tog hårt. Sigrid bet sig i läppen, innan hon svarade.

»Visst menar jag Johan. Vem skulle jag annars mena? Det är honom vi har talat om hela tiden, det jag vet. Låt oss inte vara småaktiga nu, häradshövdingen, och hänga upp oss på ord! Vi vill Johan väl båda två. Kanske det är därför vi ha svårt att komma överens.»

Hennes röst, som börjat i kyla, steg till värme. Hon gick Torsell närmare och lade sin hand på hans arm.

»Vad är det häradshövdingen har emot mig?» Hon såg på honom med de underbaraste ögon. Torsell hostade till, löste armarnas Napoleonsställning och gick bort till skrivbordet. Han blev rädd för henne. Hon var en farlig kvinna. Han kände hur han blev vek om hjärtat. Det dög inte. Han måste strida för pojken.

»Jag har ingenting alls emot fröken», sade han. »Detta gäller icke fröken. Fröken reder sig nog, det är jag säker på, i alla livets skiften.»

Där fick hon, tänkte han, för handpåläggningen och de underbara ögonen.

»Det är pojken det gäller, uteslutande pojken och hans framtid. Människoödet skapas i det hem man lever i som barn», tillade han.

»Och häradshövdingen anser, att Bjurnäs icke är gott nog för honom?» Hon gick fram till skrivbordet. De stodo på var sin sida om bordet och betraktade varandra, hon med ett småleende på läpparna och han med grym, hård mun.

»Jag känner icke Bjurnäs», sade han. »Hanssons känner jag. Det är hyggligt folk, som säkert icke begår några dårskaper eller kollrar bort pojken.»

»Men det skulle jag göra, menar ni?»

»Det har jag icke sagt.»

»Ni tänker det.» Hon var envis och ville icke ge tappt.

»Även om jag gjorde det — änse’n? Jag vet, att fröken har blivit en annan människa än när ni var uppe i Stockholm och roade er. Jag vet också, att ni arbetar och sliter som en hel karl för att hålla gården uppe. Ni har min beundran och min aktning, fröken! En annan sak är, om ni förstår er på att uppfostra en oäkta pojke till att bli äkta, äkta i ord och handling, i tanke och gärning. En riktig mor fostrar sitt barn i kärlek, i uppoffring. Hur skulle jag kunna veta, om ni kan offra er så mycket som behövs för pojken? Om ni över huvud taget kan offra er?»

Sigrids ögon sågo på honom stora och blanka. Hon stödde sig tungt mot bordet.

»Nej, hur skulle ni kunna veta det?» frågade hon sakta och såg oavvänt på honom.

»Fru Hansson har alltsedan hon fick gossen, och betänk, att pojken endast var några månader gammal, när hon tog honom, på det mest uppoffrande vis skött gossen. Jag kan lugnt säga, att hans egen mor kunde icke ha gjort det bättre. Nu kommer ni och vill ta pojken ifrån dem för att ni icke skall ha det så ensamt på Bjurnäs. Ni får icke undra på att jag ställer mig något skeptisk mot det förslaget.»

Hennes uttryck blev så sorgset, att han icke hade hjärta att stöta bort henne alldeles.

»Jag kan endast lova ett — kan ni få Hanssons att godvilligt lämna pojken ifrån sig, skall jag gå med på det — annars icke.»

Han såg på klockan.

»Fröken får ursäkta mig. Jag har icke tid längre, måste vara uppe i rätten klockan elva. Tänk på saken några dagar! Jag medger gärna, att ni som dotter av Per Bjurcrona har en viss rätt att bestämma över hans oäkta son, eftersom även modern är död, men är ni säker på att er far skulle velat, att hans oäkta son bleve i tillfälle att bli lika lycklig som fadern själv?»

Med denna ironiska fråga bugade han sig. Sigrid svarade icke utan gick tyst därifrån med en stum hälsning och for hem.

Hon var djupt bedrövad. Hon hade tänkt sig, att det skulle gå lätt att få övertaga Johan. När hon betalade för honom, borde hon också ha en viss rätt till honom, så hade varit hennes enkla slutledning. Torsells invändningar hade trasat sönder den fullständigt genom att påpeka, att det var han uteslutande, som ägde att bestämma över Johan. Hon hade ingen rätt alls. Icke ens kärlekens, ty den hade Hanssons, som uppfostrat honom.

Sigrid måste medge, att Torsell uttryckte sig riktigt, då han talade om, att det vore grymt att beröva Hanssons gossen. De hade säkert lärt sig hålla av honom. Det skulle smärta dem hårt att bliva av med honom. Om hon kunde övertala dem att lämna Johan ifrån sig så skulle Torsell gå in på det. Hur skulle hon kunna övertala dem? Vad hade hon att säga att beveka dem med? Att hon blivit så förtjust i honom så att hon ville ta honom med sig till Bjurnäs? Vad brydde de sig om hennes förtjusning? Hon kunde icke säga dem, att Johan var hennes fars oäkta son och att hon därför hade mer rätt till honom än de hade. Rätt? Vad menades med rätt att äga en människa? Kunde man äga en människa annat än med kärlekens rätt? Pappa! Pappa! Vad har du gjort? klagade hon för sig själv. Det var som ett sorgedok föll över Bjurnäs. Svårt var det förut. Nu blev det ännu svårare, tyngre. Vad hade hon kämpat för i dessa år? För ingenting.

Hon mindes så väl faderns enkla och dock högtidliga ord, när hon stod med fotografien i hand vid hans sjukbädd och undrade vem den föreställde — det är min son. Han hade slutit ögonen. Varför? Ville han icke visa sina tårar? Eller var det skam?

Sedan en stund efteråt, när han själv såg på Johans fotografi, hade han sagt — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs.

Vad de orden hade bränt sig fast i hennes minne! Aldrig herre på Bjurnäs. Åh! Nu först förstod hon honom fullt! Förstod vad han menade. Att flera år skulle gå innan hon kunde inse vad som låg bakom alla hans frågor den natten, innan han dog?

Först hade han frågat henne, om hon icke vill stanna hemma hos mamma och hjälpa henne. Sedan om hon icke skulle kunna tänka sig möjligheten av att sköta Bjurnäs. Nu förstod hon hans blickar, hans outtalade ängslan, som låg så väl dold bakom de många orden. Han hade tänkt mycket längre än hon. På sin dödsbädd hade han för några korta stunder sett möjligheternas paradis öppna sig. Hon skulle sköta gården, tills Johan blev vuxen och sedan —. Grym hade hon varit. Icke med ett ord hade hon svarat honom. Icke tröstat honom. Paradisets portar hade åter slutit sig för den döende.

Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och de tunga, trista orden — han skall aldrig bli herre på Bjurnäs. I den tron hade han dött. Kanske full av ånger, skam.

Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt i biblioteket som vanligt, när sorgen kom över henne. Är det skam att älska? Är det skam att älska sin oäkta son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där kärlek finns, finns ingen skam.

Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron hade hon låtit fadern dö. Grym, onaturligt grym och hård hade hon varit, när hon med ett enda jakande ord till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde skingrat all hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.

Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar stannade på den gamla uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade visdom, lärdom till? De räckte icke till att lösa den enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik? Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?

Hon visste icke vad det var, men hon kände något oändligt mjukt och vänligt smeka hennes oro, söka stilla den. Det kunde mycket väl vara en viskning från en annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre än där hon själv dvaldes. Smekningen och viskningen och klockklangen, allt detta, som hon icke förstod varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen svaga och liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka men i alla fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu var hon själv eller någon annan som sade det — jag ville det bästa — jag ville det bästa ...

De gungande och vaggande orden sövde hennes oro, vyssjade den till sömn. Och plötsligt liksom när en solstråle faller genom en molnspricka ljusnade allt omkring henne.

Nu visste hon varför hon stannat på Bjurnäs. Nu förstod hon sitt eget livs hemlighet. Det var icke bara för att hjälpa modern eller för att själv styra Bjurnäs, resa det ur undergången — nej, det var för Johans skull hon offrat sig, för försoningen, för upprättelsen.

Hon blev så innerligt glad. Där var målet hon dunkelt letat efter, där var meningen, där var svaret på alla frågorna.

Han skall bli herre på Bjurnäs, sade hon sig. Han skall.

När Torsell några dagar efter åter fick besök av henne, såg han genast, att hon fattat sitt beslut. Det vilade en prägel av lugn tillförsikt över det vackra ansiktet, och munnens annars så mjuka båge hade ett nästan manligt drag.

»Jaså, vi skall slåss igen?» började han skämtsamt.

»Jag har beslutat mig för att resa ned till Hanssons och tala med dem», sade hon. Hon hade icke ändrat en min vid hans älskvärda ord.

»Såå? Vad skall vi då säga dem?»

Hans vi gjorde henne osäker. Menade han, att han skulle resa med? Han tog genast henne ur den tron.

»Ja, jag tänker icke följa med», utbrast han. »Gud bevare mig! Jag har nog av scener vid rättegångarna.»

»Varför skall där nödvändigt bli scener hos Hanssons?»

»Varför?» Han skrattade till kort. »Därför att två kvinnor skall slåss om ett barn. Jag antar, att gubben Hansson icke tänker uppträda som någon Salomo, ty då fick ni nog avstå, eftersom ni inbillar er älska pojken högre än fru Hansson. Snarare kommer han att ingripa i diskussionen, om jag känner honom rätt.»

Hon brydde sig icke om att svara. Hur det skulle gå till att få Johan visste hon icke, men hon var övertygad om, att det skulle lyckas henne.

»Vad har ni att bjuda dem?» fortsatte han. »Ni förstår, att ni icke kan komma till dem och säga — giv mig pojken! Ni måste klart och tydligt kunna påvisa för dem, att ni har något bättre att bjuda på än vad som står dem till buds. Kommer ni tomhänt till dem, får ni gå tomhänt därifrån, det kan ni vara säker på. Och jag, det säger jag uppriktigt, kommer icke att lägga två strån i kors, för att understödja er. Pojkens framtid är tryggad lika bra där han är.»

Hans hårda ord gav henne stridsmedel. Det hade hon icke alls tänkt på förut.

»Ja, så länge jag betalar, icke längre», sade hon.

Torsell betraktade henne ännu noggrannare. Tusan till ruter i henne, tänkte han, men han framförde icke en så burdus komplimang utan sade långsamt, i det han började syna sina naglar:

»Naturligtvis. Det faller av sig själv. Jag trodde frågan i grund och botten var baserad på kärlekshänsyn från er sida, familjedyrkan och så vidare. Nu hör jag däremot, att ni vill dra in ekonomiska synpunkter också. Som ni vill, fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Men akta er för det! Hanssons kanske avstår från betalningen bara de får behålla pojken. Dylikt har hänt mer än en gång hos så kallat sämre folk.»

Sigrid bleknade. Det var en påtaglig förolämpning, men hon måste lägga band på sig. Detta Sigrid Persdotter Bjurcrona var bara sagt för att reta.

»Det var icke jag, som började tala om, att Johans framtid var tryggad. Det var ni. Hur vet ni för övrigt, att Johans framtid är tryggad? Om jag skulle falla ifrån, går Bjurnäs icke till honom, det vet ni.»

»Åh, ni är ung, fröken Bjurcrona. Jag tror Johans bank är säker nog.»

Sigrid hade svårt att njuta av artigheten.

»Häradshövdingen sade, att ni icke ens ville lägga två strån i kors för mig», sade hon. »Vill ni icke ens skriva något slags intyg till Hanssons, att jag har ert tillstånd att tala med dem om Johan?»

»Jo, det är självklart. Var så god och vänta.»

Han gick ut i rummet bredvid. Sigrid hörde hur han dikterade för någon, som skrev på maskin. Om en stund kom han tillbaka med ett förseglat brev, som han räckte Sigrid.

»Jag vill icke säga lycka till», sade han med ett sötsurt leende. »Vi skulle ju också kunnat be fru Hansson komma hit upp, men gubben hennes skrev, att hon var så full av gikt att hon knappt kunde röra sig. Ni kanske vill läsa deras brev? Jag har en hel del från de sista åren.»

Sigrid skakade på huvudet.

»Nej, tack. Vad har häradshövdingen skrivit? I det här brevet?»

»Ingenting annat än vad jag med lugnt samvete kunde skriva.»

Han tänkte öppna det och visa vad han skrivit, men sin vana trogen att dölja sin rätta natur gjorde han det icke. Hon kunde gärna få tro i det längsta, att han var en hård natur allt igenom.

De skildes åt utan att yppa sina innersta tankar.

Sigrid hade verkligen undrat över om hon icke borde anförtro farbror Gustaf sina bekymmer angående Johan. Hon skulle naturligtvis icke tala om honom som Per Bjurcronas oäkta son utan endast så där mer i allmänhet höra efter vad farbror Gustaf tyckte om hennes plan att ta till sig ett fosterbarn. Hon gjorde också ett svagt försök men blev så rädd genast i början av samtalet med honom, att hon slog fortsättningen ur hågen. Gustaf Boström, som gärna ville skämta med henne och Greta, frågade om Sigrid icke ville ta patron Gustaf Boström på Alby till fosterbarn, en kvickhet, som väckte Gretas vildaste jubel och gav anledning till stora famnen och massor med varma kyssar till både fosterbarnet och den eventuella mamman.

»Då får jag följa med! Då får jag följa med till Bjurnäs!» skrek Greta förtjust. »Så skall vi riktigt hålla efter pappa!»

På Alby var inget allvarligt förstående för fosterbarnsfrågan att vinna. Sigrid beslöt att handla på eget ansvar, sedan fick farbror Gustaf säga vad han ville. En dag i december for hon.

Det blev ingen lyckoriddarefärd på Freja till Gränna den gången. Hon tog prosaiskt järnväg ned till Jönköping och därefter bil fram. Vättern var i vresigt humör över den dåliga behandling blåsten bestod. Sjön spottade och fradgade i vita brott på de korta, höga vågorna. Det var isande kallt i bilen. När den närmade sig Gränna, tittade Sigrid efter Visingsö. Den var borta, försvunnen. Allt var bara dimma därute. Sagan var slut.

Fru Hansson blev icke litet förvånad, när mannen underrättade henne, att det var en fin dam därute, som sökte henne. Johan, som varit och tittat i nyckelhålet, försäkrade, att han kände igen henne. Det var den där damen, som varit så konstigt klädd och som fått rosorna.

Fru Hansson var allt annat än glad att behöva lämna det varma köket, där hon satt och stoppade strumpor. Hon gick ut i det yttersta rummet, salen som den kallades, ehuru man aldrig åt där. Hon hade onda aningar, och giktsmärtorna gjorde icke ansiktet välvilligare, när hon kom ut och fick se Sigrid sitta vid bordet. Vad kunde människan vilja? Hon tänkte ropa på mannen i förskräckelsen men skämdes.

Mottagandet blev ungefär som vädret ute. Isande kallt.

»Jag vet icke, om jag är igenkänd», sade Sigrid och reste sig. »Det var jag, som var här i somras och fick rosor.» Hon sträckte fram sin behandskade hand. Fru Hansson gjorde ingen min av att taga den, men hon nickade stelt.

»Förlåt!» sade Sigrid och drog skyndsamt av sig handsken. Hon gjorde om försöket, och nu gillades det. Fru Hansson lade sin hand i Sigrids, men den var som livlös och gav inget svar tillbaka på den andras varma tryckning.

»Här är kallt», sade fru Hansson. »Fröken får ursäkta, men vi eldar sällan i det här rummet», urskuldade hon sig.

»För all del!» svarade Sigrid. »Mig gör det ingenting. Jag kan behålla kappan på, om jag får. Värre är det för fru Hansson med sin gikt.»

Sigrid ville vara vänlig. Det var icke kylan i rummet som var svår att övervinna. Det var kylan från fru Hansson. Denna tyckte icke om att andra talade om hennes gikt, allraminst fann hon det behagligt att bli påmind om det nu av en främmande person, vars avsikter hon icke fullt visste men som hon anade.

»Jag är van att lida», sade hon bittert. »Var så god och sitt!» Hon visade på soffan. Sigrid satte sig på stolen där hon suttit förut. Fru Hansson tog plats vid dörren, genom vilken hon kommit in. Hon ville ha betäckning i ryggen. Det var någonting i luften, det kände hon.

Sigrid hade svårt att börja. I bilen hade hon gjort upp vad hon skulle säga, men inne i rummet frös allt bort, om det nu var åsynen av den gamla kvinnans ansikte, kylan i rummet eller orden — jag är van att lida — som gjorde det. Sigrid skakade till. Hon frös långt in i bröstet. Fru Hansson sade ingenting. Hon satt med händerna i knät och nedböjt huvud. Hon såg ut att vänta det värsta. Stämningen var ytterst pinsam.

Sigrid fingrade inne i sin muff. Där hade hon brevet. Vid ingången hade hon tagit fram det ur väskan för att ha det till hands.

»Jag kommer från häradshövdingen», sade hon. »Häradshövding Torsell», tillade hon förklarande. »Jag har ett brev från honom till fru Hansson.» Sigrid drog långsamt fram brevet, reste sig och gick bort till den andra. Den gamla kvinnan såg upp. Omedvetet gjorde hon en rörelse för att skjuta brevet åt sidan, men så tog hon det och tittade på det liksom ville hon icke tro, att det var till henne. Det var så mycken kvalfull oro i hennes skakande händer att Sigrid skulle velat smeka den gamla och hennes grå, tätstrukna hår. Hon kunde det icke, vågade det icke. Hon blygdes över vad ont hon gjorde.

»Är det till mig?» sade äntligen fru Hansson. Hon vände på brevet flera gånger, så vände hon sig om där hon satt, öppnade dörren och ropade:

»Axel! Kom in ett slag!»

Mannen kom genast. Han hade icke varit långt borta. Han tycktes antingen ha hört eller gissat vad det var fråga om, ty han såg bister ut, där han steg in i salen, klädd i blåskjorta, och bred och stadig. Han hade pipan fortfarande i mun och bet ihop munnen om den. Ansiktet var icke fult men bestämt. Han nickade åt Sigrid.

»Vad är det om?» frågade han, sedan han tagit pipan ur mun.

Fru Hansson räckte honom brevet. Han tittade på utanskriften, på Sigrid och på hustrun. Han torkade av händerna på blåskjortan och tog brevet.

»Till dig, ja, det ser jag. Skall jag öppna det?»

Hustrun nickade. »Det är min man», sade hon. Ingen fäste sig vid yttrandet. Han fick fram en kniv ur byxfickan och skar upp brevet med ett raskt snitt samt ville lämna det till hustrun.

»Nej, läs det du!» sade hon. »Jag har inte glasögonen på mig.»

Mannen gick fram till fönstret för att se bättre.

»Läs det högt», bad hustrun.

Han hostade till och läste med stadig om än något dröjande röst:

»Bästa fru Hansson!

Det är från häradshövdingen», inflickade han. Därpå fortsatte han:

»Överbringaren av detta brev är en fröken Sigrid Persdotter Bjurcrona. Hon äger en gård i Västergötland, Bjurnäs. Vid en resa, som hon med mitt medgivande företog till Gränna för länge sedan, fick hon tillfälle att se Johan. Fröken Bjurcrona har känt Johans far mycket väl och var särdeles god vän med honom. Hon blev så intagen av pojken, att hon i dag varit uppe hos mig för att fråga, om hon kunde få övertaga honom. Rent juridiskt sett möter det från min sida inga hinder. Johans båda föräldrar äro döda som fru Hansson vet, och jag äger som Johans förmyndare, tillsatt av Johans fader, att uteslutande bestämma var Johan skall vistas. Jag har redan sagt fröken Bjurcrona, att jag mycket ogärna vill, att pojken tages från er. Ni har vårdat honom ömt som en mor. Då emellertid fröken Bjurcrona vidhåller sin bön, vill jag icke förneka henne rätten att få tala med er om saken. Jag tillåter mig i samband härmed få påpeka, att fröken Bjurcrona de senare åren bestritt Johans underhåll hos er uteslutande av vänskap för Johans far. Allt vidare överlämnar jag åt er själva. Vill ni behålla Johan, ger jag er mitt hedersord på att ni får det. Skulle ni däremot anse av ett eller annat skäl, att Johans framtid bättre tryggas genom att fröken Bjurcrona övertager honom, har jag för min del ingenting däremot. Ni får handla precis som ni själv vill. Jag vet, att ni båda hålla av pojken och att det blir svårt för er att skiljas från honom. Allt detta och mycket mer har jag sagt fröken Bjurcrona. Hon har det oaktat vidhållit sin bön att få tala med er. Låt henne tala! Överväg endast noga, innan ni fattar ert eget beslut. Hälsa herr Hansson och Johan från er Gösta Torsell.»

Hansson tystnade. Ingen av de andra tillade något. Det var som om ett tomrum mellan de tre personerna bildat sig under den långsamma och med enformig ton gjorda uppläsningen. Det kom inga utbrott av överraskning eller förskräckelse. Makarna Hansson kände det som om de alltid hade vetat, att en gång skulle stunden komma, då Johan togs ifrån dem. Dag för dag, år för år hade de skjutit denna tanke från sig. Ju längre det dröjde, desto tryggare inbillade de sig vara. Nu erinrade sig båda, att de många gånger sett en outtalad fråga på varandras läppar, en orosglimt i ögat och känt ett ängslans tag i hjärtat. Visst hade de vetat det, hela, hela tiden! De, som en gång förnekat Johan, skulle antingen komma själva eller skicka andra för att fordra tillbaka vad som lämnats endast som lån. Månadsbetalningen var ingen försäkran om att de evigt skulle få behålla Johan. Timmen var slagen. Uppbrottet stod för dörren. I avskedets stund har man inga ord, när man i åratal varit beredd på skiljas.

Det var också Sigrid, som först talade. Hon hade blivit angenämt överraskad av att höra häradshövdingens brev. Det var långt vänligare mot henne än vad hon trott. Människorna voro ändå icke så elaka som de kunde låta.

»Jag förstår», började hon, »att det blir mycket svårt för er att skiljas från Johan.» Hon hade varit så upptagen av att lyssna till uppläsningen att hon omedvetet begagnade sig av en av dess fraser. Hennes ord inverkade icke heller på Hanssons annat än så till vida att Hansson med något grumlig röst sade:

»Skall inte fröken sätta sig?» Han satte sig själv vid fönstret.

Sigrid följde automatiskt uppmaningen. Hon satte sig vid bordet, ungefär mitt emellan de båda makarna. Hansson lade brevet från sig och tände pipan.

Sigrid hade svårt att börja tala igen. Hanssons uppmaning var så realistisk att den ledde hennes tankar bort från vad hon velat säga. Hur kunde de taga saken så lugnt? Hon hade väntat sig rop och tårar, åtminstone från fru Hansson, och så blev det endast en uppmaning från mannens sida att sätta sig. Hon hade aldrig uppfattat folkets förmåga att tåligt bära motgångar och taga sorg som glädje lika, detta underbara tålamod, som har sina rötter i nödår, krig och lyckans täta växlingar.

Fru Hansson satt visserligen med huvudet nedböjt, väntande dödshugget, men mannen sög lugnt på pipan.

Sigrid såg från den ena till den andra.

»Häradshövdingen förberedde mig på det», återtog hon. »Jag är också förfärligt ledsen, om jag förorsakar er någon sorg, men vi kan alltid tala om saken, hoppas jag.»

Hennes indirekta fråga fick inget svar varför hon fortsatte.

»Johans far var en mycket, mycket god vän till mig.» Hennes röst darrade så pass att fru Hansson lyfte huvudet och fäste blicken på henne.

»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden. Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet, att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig. Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.»

Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton.

»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.»

Fru Hansson gjorde en rörelse.

»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott påbörjat — att göra honom till en bra människa.»

Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända intresserade dem mera.

»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en sparbanksbok för Johan, om ni vill se.»

Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok.

»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor, men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir myndig.»

Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken.

Han skakade på huvudet.

»Behövs inte», sade han. »Vi tror fröken på hennes ord.»

Sigrid lade ned boken i väskan och fortsatte.

»Detta belopp har Johans far satt in. Han bad mig behålla boken tills Johan blev myndig. Vidare har jag beslutat, att allt vad jag lämnar efter mig skall gå till Johan. Jag har inga släktingar, som kunna resa några berättigade anspråk.»

»Och om Johan icke kommer till fröken, får han ärva ändå?» frågade Hansson. Han öppnade fönstret, knackade ur pipan utanför på fönsterblecket och stängde igen.

»Naturligtvis», sade Sigrid. »Likaväl som att jag icke kommer att indraga det understöd jag hittills låtit häradshövdingen lämna er.»

»Nå, det betyder icke så mycket. Det täcker långt ifrån kostnaderna för pojken, i synnerhet som priserna nu stiger på kläder och skodon», genmälte Hansson.

»Han gör nytta också för sig, Axel. Det skall du icke glömma», inflickade fru Hansson.

»Det glömmer jag visst icke», svarade mannen. »Jag ville bara upplysa fröken om rätta förhållandena så att hon icke tror, att vi skär guld med tälgknivar på att ha Johan hos oss. Vi behöver guskelov icke så mycket tänka på pengarna. Trädgården går bra. I värsta fall kan vi ha Johan hos oss utan understöd, eller hur, Anna?»

Han såg frågande på hustrun.

»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa.

»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det, att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan växa i kläderna med tiden.»

Han tände pipan och började bolma.

»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät pojken själv avgöra?»

»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le.

»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.»

Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på axeln.

»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.»

Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången, när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. Det fanns ingenting att göra.

»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.»

»Vad nu?» sade Hansson sakta. »Har dörren stått öppen?» viskade han. Alla tre personerna inne i rummet fäste ögonen på den. Det var lätt att se den smala dörrspringan.

»Du gick sist igenom», viskade fru Hansson tillbaka. »Tänk om — — —» De sågo rådvilla på varandra. Så öppnade Hansson beslutsamt dörren med ett — »Är du där, Johan?»

Pojken satt mitt emot på andra sidan. Han var något blekare än vanligt, men han såg Hansson frimodigt i ögat. Hansson var nära att fråga honom varför han satt där och lyssnade, men något i pojkens ansikte sade honom, att han alls icke satt sig där för att lyssna. Hansson erinrade sig med detsamma, att pojken satt på samma stol, när de skildes. Han var fullständigt oskyldig, men någon skrubba borde han ändå ha.

»Varför stängde du inte dörren?» frågade Hansson. Den frågan var omöjlig att besvara. Johan tittade i golvet.

»Kom med in!» sade Hansson. Johan rörde sig icke.

»Hör du icke vad jag säger?» Hansson tog honom något omilt i armen och drog honom med sig. »Hälsa på fröken där!» uppmanade han, när Johan trädde in i rummet utan att visa den artighet, som bruket och umgängesformerna i Gränna krävde.

Johan gick fram till Sigrid och gav hand och bockade. Sigrid skulle helst velat taga honom i famn. Hon vågade icke. Hon ville icke inverka på valfriheten. Hon förstod av gossens utseende, att han visste vad saken rörde sig om. Hon var både glad och ledsen åt det. Glad därför att det säkert varit mycket svårt att framställa saken likadant för gossen och ledsen därför att hon måhända sagt något, som han icke bort höra.

»Kom hit!» sade Hansson, när Johan något för länge stod kvar hos fröken i en tvungen ställning med händerna på ryggen och blicken fäst vid golvtiljorna, en högst egendomlig ställning för en liten karl vid hans år. Det såg nästan ut som om han varit generad över sina smutsiga skor. Fru Hansson fattade också hans något från regeln avvikande uppförande på det viset.

»Varför bytte du inte om skor, Johan?» frågade hon. »Kom här!»

Pojken svarade icke men gick bort och ställde sig hos henne i stället för hos Hansson. Det var lätt att förstå vem han höll av mest.

»Du är alldeles våt ännu.» Hon kände på hans kläder. Det tycktes lugna henne. Hon klappade honom på kinden.

Sigrid hade hunnit fatta sig.

»Känner du igen mig, Johan?» frågade hon.

Det drog ett litet överlägset leende över Johans ansikte. Skulle han inte känna igen? Jo, bland tusen, tusen stycken! Men det sade han icke. Han nickade bara och såg sedan upp på den gamla kvinnan, mot vars sida han lutade sig.

Barn förstå och känna allting mycket bättre än fullvuxna människor inbilla sig. Sviker deras förstånd dem någon gång i omdömet, ha de intuitionen att hjälpa sig med. Det är liksom de skulle vara försedda med osynliga känselspröt som äldre personer sakna. De fattas i många fall av sym- eller antipati redan vid första sammanträffandet med en annan människa. Hos somliga herrar lägga de förtroendefullt sin hand i känsla av att det är en snäll farbror liksom de gentemot somliga damer begå samma handling i övertygelse av det är en rar tant.

Johan hade redan förra gången han sett Sigrid blivit olyckligt kär i henne. Nu var hon helt annorlunda klädd, men han hade lika stor sympati för henne ändå. Hon var också mycket yngre och vackrare än fru Hansson. Han hade hört vartenda ord av samtalet. Allt hade han icke begripit, men så mycket hade han förstått, att den pälsklädda damen vid bordet hade en stor gård och hade kommit för att hans mor var död och att hon hade en sparbanksbok med många pengar, som han skulle få, när han blev stor.

Allt detta, som Johan fått höra, där han suttit stilla inne i andra rummet icke därför att han ville lyssna utan därför att han icke ville låta dem höra, att han var där, hade fullständigt störtat om hela hans begreppsvärld. Han var alls icke son till Hanssons utan till andra, som voro döda båda två. Han var icke ens son till den pälsklädda damen. Det var mycket underligt alltsammans. Det var därför han såg från den ena till den andra för att begära svar. Hade de ingenting att säga honom varför hade de då icke låtit honom sitta där han satt? Och vad var det de hade pratat om att han skulle välja? Han såg bedjande på den gamla.

»Ja, kära Johan, det är så», började fru Hansson, »att damen därborta vid bordet, fröken Bjurcrona, vill att du ...»

»Du behöver icke så långa redogörelser, mor», avbröt Hansson.

»Jag är säker på att Johan hört allt vad vi sade. Gjorde du inte det, Johan?»

»Jo», kom det frimodigt till svar, »men det var icke alls därför att jag ville lyssna utan för att jag icke tordes gå, när ni var så allvarliga härinne.»

»Det gör ingenting», avgjorde Hansson. »Du skulle ändå fått höra det nu.» Han harklade sig och fortsatte.

»Du vet således lika bra som vi vad det gäller. Du får välja själv, om du vill stanna kvar här hos oss eller fara med fröken Bjurcrona.»

Det finns många slags sätt att vara grym här i världen. Att ställa en barnunge inför en sådan livsfråga som att välja själv i ett dylikt fall som Johans, hör till de grymmaste. Gubben Hansson ansåg, att han handlade rätt och ädelt, när han lät Johan själv bestämma över sitt liv. Han begärde, att ett barn skulle bestämma vad de själva icke vågade avgöra. Han lastade över på denna barnasjäl det ansvar, som de själva icke vågade ikläda sig. Han var omedvetet grym.

När Johan icke svarade utan tryckte sig närmare fru Hansson, sade mannen:

»Släpp honom, Anna! Låt honom stå för sig själv, så får han välja.»

Fru Hansson sköt Johan dröjande från sig. Där stod den lille mannen, som skulle välja sitt öde, alldeles ensam. En härskara av stridiga tankar brusade genom hans huvud. Välja! Välja! Välja! Vad skulle han välja? Där fanns trädgården och rosorna, jordgubbarna och blommorna. Där funnos pojkarna att leka med. Där funnos baden om somrarna nere i Vättern. Där fanns Halta August att skoja med. Där funnos bergen att klättra i och träden att klänga i. Där fanns marknaden på torget varje vecka. Där funnos båtarna nere i hamnen, där man kunde skoja och hoppa från den ena till den andra. Där funnos många sköna ting i Gränna. Och så mamma och pappa — nej, de voro icke längre hans mamma och pappa. Mamma och pappa voro döda och lågo på kyrkogården med ett träkors, kanske en sten över sig. Varför hade han ingen riktig pappa och mamma som alla andra? Varför hade de lämnat honom ensam att stå där mitt på golvet i salen hos trädgårdsmästare Hanssons och välja? Vad skulle han välja? Inte visste han vad som fanns på frökens gård. Hon såg väldigt snäll och rar ut och förfärligt vackra och goda ögon hade hon — åtminstone nu, men mamma — nej, inte var det mamma — han hade ingen mamma längre — hon hade också goda ögon. Varför sågo alla på honom på det viset? Varför sade ingen något utan bara satt och tittade på honom. Visst var han förfärligt tacksam mot mamma och pappa — tänk, att han icke kunde låta bli att kalla dem det — och inte ville han göra dem något ont — de som varit så snälla mot honom — mamma hade varit gräsligt rar, när han låg sjuk i vintras och hostade och fick fläderté och bröstsocker och den där otäcka smörjan i flaskan. Hon hade bett och gråtit för honom och varit rädd, att han skulle gå bort från dem ... Nu skulle han också bort och mamma skulle gråta och be — icke högt — nej, det gjorde hon aldrig, utan sakta, stilla för sig själv, när icke pappa såg det. Och vad pappa hade varit ledsen över att han låg sjuk. Han hade många, många gånger om dagen kommit och tittat på honom, och när han vaknade hade han alltid skrattat och sagt — stå på dig, Johan! Stå på dig! Ge dig inte för litet hosta! Det ger sig ingen riktig karl för! Och så hade han satt tidiga vindruvor från kasten i mun på honom och lett så gott. De hade varit förfärligt snälla mot honom, och nu ville han lämna dem för den där fröken i pälskappan med det konstiga namnet! Om hon varit så god vän med hans far som hon sade, varför hade hon då icke kommit förr och hämtat honom till sin gård i stället för att låta honom stanna hos Hanssons? Det var icke snällt av henne, det! Men rara ögon hade hon. De voro alldeles blå. Det såg han tydligt fast det var så mörkt i rummet. Hon var visst mycket, mycket rik för hon hade så fin pälskappa. Han var också rik. Han hade många tusen det hade hon sagt, och dem skulle han få, när han blev myndig. Och då skulle han köpa sig jord och trädgård för det var det bästa som fanns. Och kor och hästar och höns och kalvar. Han behövde visst icke följa med henne. Han kunde köpa sig en gård vid Bunnsjön, för där var förfärligt vackert och där funnos stora, stora kräftor. Ja, men om det nu fanns alltsammans det där på hennes gård, då var det onödigt, alldeles onödigt. Välja, hade de sagt. Hur skulle han kunna välja? Han kunde icke överge pappa och mamma och följa den där främmande damen i pälskappan. Då skulle de bli förfärligt ledsna och mamma skulle ligga och gråta — gråta ...

Johan kände hur gråten på honom själv steg uppåt halsen. Du skall visa dig som en karl, sade alltid pappa. Det var icke så lätt att visa sig som karl, när det gjorde så rysligt ont i bröstet och han höll på att kvävas.

Jag skall visa mig som en karl, jag skall, sade han sig och bet ihop tänderna. Men gråten steg och steg genom halsen och näsan. Snart skulle han stå där och lipa som en liten flicka. Nej, aldrig, aldrig! Han ville icke alls välja! De voro elaka, allihop!

Han snyftade till och rusade på dörren. De hörde hur dörrarna smällde efter honom. Så blev det tyst.

Sigrid, som rent av våndats att se pojken stå där och plågas, hade så gärna velat öppna armarna för honom. Hon tordes icke för de andra. Det hade varit att ingripa till förmån för henne själv. När Johan rusade på dörren, kom det nästan förlösande. Avgörandet hade icke fallit. Åtminstone icke från gossens sida. Vad Hanssons beträffar sutto de tysta. Det var en tvivelaktig seger för deras sak.

»Jag hade aldrig tänkt mig, att Johan själv skulle välja», sade Sigrid och reste sig. Det var tid för henne att gå, det märkte hon.

»Inte jag heller», viskade fru Hansson.

»Han vet icke vad han vill», sade mannen glömsk av vad han sagt förut om Johans vilja.

»Han är ju bara ett barn», försvarade fru Hansson.

»Vad vill ni själva?» frågade Sigrid.

Makarna Hansson sågo på varandra. Ingendera svarade.

»Jag skall icke uppehålla längre», sade Sigrid. »Jag förstod förut, att vi icke skulle komma till avgörande med detsamma. Jag är glad, att ni lät mig tala ut. Tack ...! Tack!»

Hon tog båda i handen till farväl. Hon var mer gripen än de båda gamla.

»Skullen ni ha något att meddela mig, när ni hunnit tänka över saken, kan ni alltid skriva till häradshövdingen eller också» — hon öppnade väskan samt tog fram ett visitkort och en penna och skrev ett ord nere i kanten — — »se, här är min egen adress.»

Hon räckte Hansson kortet, böjde på huvudet och gick stilla ut. Hansson gick bort till fönstret för att se på kortet.

Sigrid Persdotter Bjurcrona

Bjurnäs

stod det tryckt. Under var det skrivet med fin stil

Åshöga.

»Jag undrar, om det är poststation?» sade Hansson. Ingen svarade, ty hustrun hade gått ut genom andra dörren för att ropa på Johan.

---