VIII.
Det blev en dyster tid för Sigrid. Vintern vart lång och mörk. Mycket snö föll det. Vägarna blevo ofarbara långa tider både för släde och ritt. Hon måste hålla sig inne. Rättaren lät ploga upp förbindelselederna mellan gården på Bjurnäs och uthusen. Resten lät man vara och väntade på stora landsvägsplogen.
Ofta vandrade Sigrid nätterna i ända omkring i det stora huset. Hon lät lamporna brinna i rummen och gick som en fridlös ande mellan dem. Sömnen hade börjat flykta från henne alltsedan besöket hos Hanssons.
I början hade hon trott, att hon skulle få underrättelse från dem, men ju längre tid förflöt, desto klarare insåg hon, att hon förlorat spelet. Hon telefonerade till häradshövdingen och frågade, om han hade fått något brev om Johan. Han tröstade henne med, att det kanske kommer. Det hjälpte föga. Hon började självanklaga sig. Varför hade hon blandat sig in i Johans liv och sått tvivel och oro hos honom? Hon kunde icke glömma pojkens uttryck, när han stod där ensam på golvet och skulle välja. Hade han icke valt ännu? Eller ville han icke förråda vad han valt?
Många hinder hade hon övervunnit sedan faderns död. Hon hade ansett dem svåra. Det hade ändock gått. Att ta Johan till sig hade hon från början ansett som den naturligaste sak i världen. Häradshövdingens invändningar hade visserligen väckt betänkligheter, och utgången av besöket hos Hanssons hade gjort klart för henne, att den som ytterst skulle avgöra frågan var varken häradshövdingen, Hanssons eller hon utan Johan. I hans själ lågo hindren förborgade. Vem skulle kunna övervinna dem? Att resa Bjurnäs ur dess förfall, att brottas med pengar och folk det var ett lekverk mot att brottas med denna barnasjäl. Ingenting fanns att göra. Bara att vänta, vänta.
Patron Boström kunde icke förstå vad det blivit åt Sigrid. På skvallervägen fick han höra om hennes nattliga vandringar i salarna på Bjurnäs. Han började tro, att hon var olyckligt kär. I sin välvillighet bjöd han henne till Alby så ofta han kunde. Ibland kom hon, ibland icke. Lät hon övertala sig att fara över var det mest för Gretas skull. Hon kunde icke motstå flickans varma böner i telefon. Vid sådana tillfällen fick Gustaf Boström icke mycken glädje av Sigrid. De båda kjoltygen sammangaddade sig på det skändligaste sätt mot honom och stängde oftast in sig i Gretas rum för att leka. Kom Sigrid över på någon av Gustaf Boströms stora fester, satt hon vid bordet som en gipsstaty och lät sig svängas omkring i balsalen som en trädocka. Hon är omöjlig, blev det allmänna omdömet på trakten.
Gustaf Boström försökte en gång tala förnuft med henne och säga, att hon icke skulle gå och hänga läpp. Det fanns sannerligen många, som skulle bli stormförtjusta om hon ville låta sina härliga, blå ögon lysa litet vänligare. Vad honom själv beträffade, vore han beredd att offra gods och guld för att se henne glad igen. Det var ett halvt frieri. Han fick ett svagt leende i belöning och en förklaring, att det visst icke fattades henne något. Hon bara sov illa.
Gustaf Boström såg på de mörka ringarna under hennes ögon och hade sina tankar för sig.
»Har du tråkigt, skall du gifta dig», rådde han storskrattande med den farbroderliga frispråkighet, som han stundom kunde ta sig mot henne.
»Jag har det bra som jag har det», försäkrade hon och blev litet rödare.
Sedan blev det icke talat mer mellan dem om den saken.
Varför lever jag? Vad har jag här att göra på denna jord? frågade sig Sigrid ofta. Sin kärlek hade hon offrat. Varför? För ingenting. För hästar och kor. För Bjurnäs.
Hon började bli bitter och förtvivlad. Då kom en dag brev från Hanssons. Det var mannen själv, som skrev och frågade, om han fick komma med Johan till Bjurnäs för nu gick det icke längre. Pojken hade icke varit sig lik efter hennes besök. Han hade blivit tyst och sluten, han, som alltid förr varit glad och munter. De hade försökt få reda på vad det var med honom, men han ville ingenting säga. Strax efter jul hade han fått ett återfall av sin elaka hosta. Nu hade han varit uppe flera veckor men var blek och eländig. Det var också ett rackarns klimat vid Vättern. Nu hade mor nyligen frågat honom — för hon känner pojken bäst! — om han icke ville fara upp till fröken ändå. Han hade blivit så glad att det var rent vådligt, och mor och han hade gråtit många, många timmar. Då hade de förstått vari sjukan bestod och beslutat sig för, hur svårt det än var för mor, att låta honom resa. De hade också redan underrättat häradshövdingen och bett honom tala med fröken, men mor tyckte ändå, att de skulle skriva till fröken själv med detsamma så att hon kunde hinna göra i ordning för Johan, för han behövde nog ett varmt och soligt rum. Mor hälsade och bad, att fröken skulle se om Johan riktigt. Själv kunde hon icke skriva för hon var dålig av gikten och så det här med Johan. Kläder och allt, som hörde Johan till, skulle de ta med sig. De hade tänkt komma nästa tisdag, om det passade sig, för Johan hade svårt att vänta längre, och de voro också glada, om han for, för vädret var verkligen rysligt därnere den tiden på året.
»Fröken vill kanske vara så god och skriva omgående, så få vi veta, om det passar och hur det är med skjuts och tocke där ...»
Mer kunde icke Sigrid läsa. Tår efter tår föll på brevet. Äntligen! Äntligen!
Hon måste upp och gå. Den mulna marsmorgonen blev mycket klarare, tyckte hon.
Han kommer! Han kommer! jublade det inom henne. Än en gång läste hon brevet.
Stackars Johan, som var så klen! Och hur hade han icke kämpat sin ensamma, stora strid. Hon begrep honom. Han hade icke velat såra dem genom att säga, att han ville resa bort från dem. Han var bunden med många tusen band vid dem. Han hade icke velat slita dem därför att han insåg, att han skulle göra dem ont. I stället begravde han sin önskan i sitt hjärta, där den låg och gjorde honom själv ont.
Sigrid förstod honom så gott. Att begrava i sitt hjärta sin önskan, sin kärlek, det gör ont, mycket ont. Det var därför han blivit tyst och sluten. Åh, huru väl hon förstod honom. Hostan var otäck, men det skulle nog bli bra på Bjurnäs. Tänk, att han kom till slut!
Hon ringde genast till Torsell och berättade nyheten. Han tog den mycket lugnt, eftersom han redan fått Hanssons brev. Han hade just tänkt ringa själv till Bjurnäs. Han kunde icke låta bli att reta henne genom att fråga i telefon hur det skulle gå, om han nu sade nej.
»Ja, men det gör icke häradshövdingen», sade Sigrid ivrigt. »Det vet jag. Då hade ni aldrig skrivit ett så pass välvilligt brev angående mig till Hanssons, som jag hade med mig.»
»Kanske inte», hördes den sardoniska rösten svara. »Jag ångrar mig också för på det här viset kan jag riskera att komma att anses för en riktig hygglig karl. Nu är olyckan skedd. Det står icke att ändra. Jag måste således ge mitt bifall. Men skriv ett riktigt vackert brev till fru Hansson, det råder jag. Hon har förlorat mer än ni vunnit, det kan ni vara säker på. Vad beträffar det rent formella kan vi göra upp det vid tillfälle. Jag skall icke betinga mig alltför oblygt honorar, eftersom det den här gången något berör min ställning som förmyndare för gossen.»
Sigrid lovade att genast skriva.
De närmaste dagarna härskade febrilt liv på Bjurnäs. Överallt putsades och fejades. Till och med de gamla, rostiga rustningarna i nedre hallen fingo sig en extra skurning först med fint sandpapper och därefter med krita. De skeno lång väg. Hennes nåds sängkammare, som var det soligaste rummet på Bjurnäs och som hittills stått orört sedan hennes oförmodade bortgång, vädrades ut ordentligt och skurades skinande vitt. Andra gardiner hängdes upp. Tunna, gula hemslöjdsgardiner, som tycktes vara fulla av sol i sig själva. Sängkläder vädrades, mattor piskades och brasor fyrades på i alla angränsande rum.
»Det är som självaste kungen skulle komma och bo här», sade Eva, när allt var färdigt och hon stod och betraktade det fullbordade verket. Hennes nåds rum hade blivit oigenkännligt. Hela den stela, högtidliga prägeln var borta. Inga sängomhängen och inga överkast, inga toalettspeglar och inga pudervippor, inga sidenschabrak och inga antimakasser. Det gamla, förnäma rummet, som förut alltid luktade parfym, hade luftats ut ordentligt. Till och med hennes nåds bastanta och utskurna gustavianska träsäng hade seglat ut med den allmänna rengöringsfloden, och i stället hade kaptens engelska järnsäng åkt in på sina porslinsrullar, sedan fröken förvissat sig om, att den var tillräckligt mjuk. Ett par av spiralfjädrarna i madrassen hade Magnusson med konsterfarna händer bundit upp. Det var icke bara kaptens säng, som kommit in från hans forna sängkammare. Med sängen hade följt lampan, rakspegeln och stövelknekten. Rummet hade fått ett manligare utseende.
»Hur gammal är han, gossen?» frågade Eva i ett förtroligt ögonblick Sigrid, när de hjälptes åt med att sätta upp ett par gravyrer från salongen inne i rummet. Hon hade redan förut fått veta, att en släkting till fröken Bjurcrona skulle komma och bo på Bjurnäs längre tid. Då hade fröken sagt, att det var en ung gosse. Det passade icke med rakspegeln.
»Så där omkring fjorton år, tänker jag.»
»Lever hans föräldrar?» sporde Eva, som tyckte, att fröken gärna kunde vara litet meddelsammare angående den kommande gästen, som det skulle krusas och ändras för och som man hade så mycket besvär med.
»Nej, de är döda», svarade Sigrid mycket kort. Eva aktade sig för att fråga mer.
Vid den sedvanliga rådplägningen, som ägde rum i köket var kväll, sedan det försports, att det skulle komma främmande till Bjurnäs, framkastade Eva, att det lät icke alltid på fröken, som om hon vore så glad åt att få pojken i huset, ett yttrande, som föranledde köksan att utstöta ett — hm!
Eva förstod icke vad detta hm! innebar men ångrade sig, att hon sagt något om pojken.
Den beramade tisdagsmorgonen gick in grann. Solen var så förekommande att tidigt visa sig ovanför de sakta sjunkande molnen, och när stora släden med Magnusson i svarta björnskinnskragen och den yviga pälshuvan körde fram till trappan med parhästarna, lyste vita slädnätet och glänste bjällerkransarna i solskenet så rättaren fick ont i ögonen, där han stod på förstukvisten till flygeln och såg hur fröken steg i släden.
Lika grannt var det att se henne komma tillbaka frampå förmiddagen med sina gäster. Så många av folket, som hade tid och tillfälle, lågo i fönstren eller stodo avsides på gårdsplanen för att se hur underbarnet såg ut som skulle ha det så fint uppe i gården efter vad ryktet förmälde. Vid frökens sida satt verkligen en pys. Han var röd om kinderna och hade blå ögon, men vad han såg ynklig och mager ut. Han riktigt drunknade i den stora vargskinnspälsen. Mitt emot dem satt en bredaxlad man i ytterrock och skinnluva. Vad kunde det nu vara för en? Fröken hade bara talat om en gäst, och här kommo två.
Det var köksan, som gjorde denna riktiga anmärkning för sig själv, där hon stod i fönstret.
I ivern att hämta Johan hade Sigrid glömt bort att tala om Hansson.
Eva kom ut på trappan och neg och tog emot. Johans ögon stodo vidöppna av förvåning. Något sådant hade han aldrig tänkt sig. Ett riktigt slott med torn och tinnar alldeles som i sagoböckerna. Han kunde nätt och jämt förmås att stiga ur. Han drömde. Han var rädd att vakna.
Hansson tog det mera lugnt. Jaha, det såg solitt och gott ut. Järnräcket på trappan var gammalt och ärgigt, och stenarna spruckna och slitna, men annars såg det icke dåligt ut. Alléträden voro bra, men kunde nog behöva skäras ned ett stycke. Där blev nog mörkt på sommaren annars. Alla måste skratta, när Johan till sist steg ur och fick lov att ta upp den stora pälsen för att kunna gå uppför trappan. Solen brände på ordentligt, snökristallerna gnistrade och bjällrorna klingade, när hästarna frustade till. Det var längesedan det hörts skratt och bjällerklang på Bjurnäs gård.
Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna i hallen övervunnits och kaffe med finaste hembakat dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. Den kom igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att det där nog icke var så bra för pojken. Han blev alldeles fördärvad.
Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke den, som lät sig imponera, men på Johan såg man hur beundran steg och steg för varje rum de passerade. De stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus. Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han icke säker på att han skulle trivas lika bra. Det var så stort och öde och tomt i rummen. Där funnos inga människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar och svärd, och en satt på en vit häst med en pappersrulle i hand. När de kommo till torntrappan, ville han upp men fick icke. Där var alldeles för kallt för honom. Det blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet, ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke på. Det var endast med yttersta självövervinnelse han tordes gå med de andra förbi hästarna, som alla stodo och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när som helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit hårt bröd i handflatan och räcka det åt en brun häst, som stod längst bort i sidogången och sträckte ut huvudet över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt spännande. Det kittlade ända ned i fötterna på honom, när hästen nafsade åt sig brödbiten.
»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan och klappade hästen på halsen.
Att det kan finnas en så modig människa, tänkte Johan.
»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke alls så vild som hon ser ut. Du kommer nog att bli god vän med henne», tröstade hon Johan.
I ladugården var det ännu värre. En sådan ladugård hade han icke sett. Hög och ljus och rymlig. Men vilket liv! Där var ett mumsande och ett tuggande och skrapande med horn och slammer med kedjor och råmande och bölande. Där var visst mer än hundra kor. Många vände sig om och glodde fult på honom. Och hu! Vilken tjur! Minst dubbelt så stor som korna och med ring i näsan. Den var nog riktigt ilsken, den!
Fröken och Hansson gingo före. Johan tyckte det var otäckt att gå efter och höll sig gott i deras kölvatten. Först gick fröken. Hon var modigast, hon. Hon vände sig om och såg på Johan.
Johan knäppte igen kavajen och stramade upp sig. Han skulle nog visa, att han var karl. Buh! sade han till tjuren, när de voro lyckligt på andra sidan gången. Det var väl det var över. Roligare var det hos kalvarna och grisarna och hönsen. Allra roligast var det ändå i vinkasten. Där kände han sig hemma, och han upptäckte genast, att man icke hade gallrat ordentligt, något vari Hansson med en viss stolthet instämde. Hansson hade några detaljanmärkningar angående värmeledningen att göra, men annars förlöpte inspektionen lyckligt. Mest belåtna voro Sigrid och Johan. De gingo med varandra i hand upp till gården och hade en massa saker att tala om. Hansson gick tungsint efter. Han tänkte på mor hemma i Gränna, hon, som var ensam nu med sin gikt och sin sorg. Nå, det var gott, att hon icke kom med. Då skulle hon lidit ännu värre.
På eftermiddagen reste Hansson. Han hade fått en stadig middag och trodde hjärtesorgen stillad. Då han skulle ta adjö av Johan, brast det lös hos honom, och han skakade i hela kroppen av undertryckt smärta, när han omfamnade Johan och med underligt grumlig röst bad honom att vara snäll mot fröken och icke glömma bort mor.
Det var värsta stunden för Johan på den dagen. Han glömde den snart. Det var för många nya intryck under dagens lopp. Dessutom var han trött och sömnig efter färden. Det var första gången i sitt liv, som han åkt på järnväg. Helst skulle han velat krypa i säng med detsamma och sova.
Eva, som hade skarpare öga för barn än Sigrid, såg hur han satt och nickade över kappsäcken, som han fått med sig och som han höll på att packa upp. Båda kvinnorna betjänade unge herrn. Han märkte det icke. Han trevade förnuftslös i kappsäcken och räckte fram sina plagg. De voro hela och rena. Så värst fin kvalitet voro de icke av, det hade Eva genast sett. Det var säkert en mycket fattig släkting fröken tagit till sig. Strumporna voro allesamman stoppade och kläderna slitna. En svart kostym med långbyxor väckte uppmärksamhet.
»Det var en finfin dräkt», prisade Eva och höll upp den till beskådande.
»Jo, jag tackar! Vem har Johan fått den av?» frågade Sigrid.
Johan svarade icke. Han hade föredragit att vandra in i sömnens land. Med ena handen i kappsäcken och den andra hängande utanför sov han djupt och gott.
»Stackare», sade Eva.
»Hyss!» viskade Sigrid. Hon föll på knä och tittade på honom. Eva lade sig på andra sidan. Det såg ut som om de tillbett en gud. Deras ansiktsuttryck var särdeles andaktsfullt. Eva förde sakta Johans hand upp ur kappsäcken. Den var knuten hårt kring en pennkniv. Eva pillade den försiktigt från honom. Han märkte det icke.
»Vad han är trött», viskade Sigrid. »Vi måste ha honom i säng!» De började lösa upp hans kläder och hjälpa honom av med skorna. När man kom till strumporna, vaknade han till och såg bestört på de båda kvinnorna. Vad var det för en gammal, gråhårig gumma i vit huva och vitt förkläde. Det kunde icke vara mamma. Var var han?
»Du är visst rysligt sömnig», sade Sigrid och klappade honom på kinden.
Det gick upp för Johan var han var. Javisst, där var fröken. Den andra var Eva.
»Neej då, inte alls», protesterade Johan. Inte fick en karl vara sömnig, inte! Han ville upp och tassa omkring barfota, men det avstyrdes.
»Åhnej, min lilla vän, nu blir det allt att krypa i säng snällt», sade Eva. »Var har han sin nattskjorta?»
Nattskjorta hade Johan aldrig hört talas om. Vad var det?
»Ligger han i samma skjorta?» frågade Eva. Hon insåg med detsamma vilken oerhörd social skillnad det var mellan fröken och dennas unga släkting.
»Bry sig inte om det, Eva», sade Sigrid. »Låt honom nu komma i säng så han får sova.»
Äntligen var pojken i säng. Den var betydligt för stor för honom, och han såg mycket bortkommen ut där han låg med täcket ända upp till nästippen och tittade sig omkring. Han var alldeles vaken igen. Han hostade till.
»Nu skall du se, att han har förkylt sig», sade Sigrid till Eva och skyndade fram till sängen. »Fryser du, Johan?»
»Neej då, inte alls. Jag hostar alltid, när jag lägger mig», förklarade han. »Det är inte farligt», tröstade han, när han såg fröken bli orolig.
»Han kanske vill ha något varmt?» föreslog Eva.
»Vad vill du ha, Johan? Te, mjölk, choklad?» frågade Sigrid.
»Han vill naturligtvis ha choklad», avgjorde Eva.
Johan kastade en tacksamhetens blick på Eva.
»Ja, vad var det jag sa’?» Eva gick stolt ut.
Sigrid packade på Johans begäran upp resten av innehållet i kappsäcken. Där funnos diverse underbara ting, som fordrade den allra största omsorg. Där funnos en ny metrev och ett förstoringsglas och en färglåda, två oformerade blyertspennor, en blank jubileumstvåkrona, en mekanisk korkskruv i trähylsa, många små påsar med olika innehåll, som för tillfället icke avslöjades, en strut hopklibbade karameller och till sist en svart liten kula, som såg ut som beck och rullade ut ur papperet, när Sigrid tog upp det ur kappsäcken.
»Vad är det?» frågade Sigrid. Små pojkar voro märkvärdiga varelser. Aldrig skulle det fallit en flicka in att dra med sig sådana saker.
»Det är smällkaruscha!» sade Johan. »Åh, ge mig den är tant snäll!»
Han fick kulan och lyckades för den förvånade Sigrid visa sin färdighet i att smälla.
»Jo, jag tackar!» sade hon.
Eva kom med chokladen. Den var rykande varm, och Sigrid måste blåsa på den länge och väl, innan den försvann i Johan. Sedan dröjde det icke länge, förrän han somnade som han låg med den ena armen ovanpå täcket. Sigrid lyfte den försiktigt och stoppade ned den. Han kunde ligga och förkyla sig.
Eva skrattade i mjugg. Förkyla sig såsom där hade eldats i rummet! Nej, se det var då stört omöjligt.
Det tisslades och tasslades länge där inne. Ingen av dem ville först gå. Ibland ställde de sig att se på den sovande.
»Vad det känns gott att ha en karl i huset igen», viskade Eva. Sigrid måste dra på mun. Hon vinkade på Eva och fick henne med sig ut i andra rummet.
»Det är bäst jag ligger här i natt», sade Sigrid. »Du kan bädda på soffan.»
Det ville icke Eva höra talas om. Fröken skulle gå upp och lägga sig som vanligt i tornkammaren. Eva skulle lägga sig på soffan. Hon var van att vaka och hon hörde det minsta knyst, om han vaknade. Sigrid måste ta maktspråk till hjälp. Hon ville ligga på soffan. Det vore förfärligt, om gossen vaknade mitt i natten och fann sig ensam. Dörren kunde stå öppen in till honom. Åtminstone på glänt.
I den ädla kampen om att vaka över honom segrade Sigrid. Hon tog sina räkenskapsböcker och satte sig i rummet utanför Johans, sedan de släckt lampan inne hos honom. Eva bäddade på soffan åt fröken och sade godnatt.
Sigrid försökte arbeta. Böckerna hade under de sista dagarnas uppståndelse fått ligga efter. Det dög icke. Farbror Gustaf hade ständigt inpräntat hos henne, att ingen människa kan sköta en gård utan att sköta böckerna först och främst. Alltså måste hon.
Det var fullständigt tyst i det stora huset. Icke ett ljud trängde in till henne, där hon satt nedböjd över arbetet och förde in siffror. Lampan på bordet framför henne sprakade till då och då. Hon hörde det icke. Hon skrev. Så småningom avstannade handens rörelse och hon lutade sig tillbaka mot stolsryggen.
En känsla av obestämbar lycka fyllde henne. Hon såg drömmande på lampskärmens broderade mönster. Där var skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt.
Så långt hade hon således hunnit på den långa vägen mot det obestämda målet. Nu låg han därinne och sov i sin faders säng, han, som en gång skulle bli herre på Bjurnäs, om hon bara fick leva och kunde sköta gården. Oroliga tider var det både ute i världen och hemma. Ingen visste vart stormen drev människorna och nationerna. Vad som än skulle hända, nog skulle hon hålla fast vid Johan. Här skulle han växa sig stor och bli man och tillträda den rätt, som dumma former och olyckor hade velat förvägra honom. Bara hon fick leva, leva! Hon, som så många gånger önskat, att hon kunde få dö, satt och längtade och bad, att hon skulle få leva. Så underligt! Vad var det då, som gav livet innehåll, mening? Bestod livets konst i att aldrig förtvivla, aldrig ge tappt, alltid tro, att det bästa, det goda skall segra till sist?
Jag miste Erik, tänkte hon, men jag har vunnit en annan. Han, som ligger och sover därinne och som förutan mig aldrig kommit hit. Var icke stolt! Yvs icke! viskade en röst till henne. Du vet icke ännu, om ...
Hon spratt till. Hon blev plötsligt rädd! Var det tystnaden, som skrämde henne? Stodo flera olyckor på lur därute i mörkret i vinterkvällens snö, stodo och väntade på att slippa in?
Hon gick bort till fönstret och såg ut. Där var icke så mörkt utanför som hon trott. Hon urskiljde tydligt flygelbyggnaderna. Inne hos rättarns brann ljus. Det lyste vänligt och gult. Hon var icke ensam. Det fanns människor omkring. Överallt i världen fanns det människor. Många av dem kanske stodo som hon med pannan mot den kalla fönsterrutan och stirrade efter ett vänligt ljus. Varför voro människorna så hårda mot varandra?
Hon skakade sakta sitt huvud. Hon gick bort till dörren och lyssnade för att höra om Johan sov. När hon lyssnade riktigt intensivt, kunde hon höra hans små pustningar. Han sov gott. Han var trött, stackare.
Hon satte sig vid bordet och återtog räkenskapsarbetet. Hon log åt siffrorna. Det var icke längre svårt att arbeta. Hon hade någon att arbeta för — en bror — en liten bror — — —.
De första dagarna blevo ansträngande. Johan måste se allt. Han var outtröttlig i att fråga. Det hjälpte icke, att hon sade, att han nu först måste tänka på att vila sig och bli riktigt frisk, innan han tänkte på att rusa omkring på det där viset. Hon kunde icke stå emot hans böner och den bedjande blicken.
»Men tant, jag är så frisk, så!»
Sigrid tyckte långt ifrån detsamma. Han var liten för sin ålder. Magnussons pojke, som var ungefär jämngammal med Johan, var nästan ett huvud längre, det såg Sigrid, när hon var nere i stallet med Johan för att låta honom bekanta sig med kusken och hästarna närmare. Mager var han också. Eva fick order att hälla i Johan så mycket mjölk han kunde få i sig. Fet grädde fick han även så ofta han ville. Johan grimaserade men lydde och tog emot. Inte smakade det vidare gott, men när de nu ville ... Han skulle vara karl!
Efter en vecka var Johan fullt hemma på gården. Han kände till alla skrymslena i ladugården och tordes klappa tjuren. Statarbarnen hade han ingått kamratskap med, och där åktes kälke i samlag utför backen ned mot sjön. Med trädgårdsmästaren var han redan intim och fick förtroendeuppdraget att bära de dagliga blommorna till fröken. Han vann allas hjärtan. Det var något så gott i hans blick, och hans handslag var trofast. En gång — det var endast några dagar efter det han kommit till Bjurnäs — kom han in med näsblod. Han hade haft en kalabalik med en av statarpojkarna angående kälkbacksåkningen. I övrigt gick det bra för Johan att bli omplanterad från Gränna till Bjurnäs. Acklimatiseringen gick häpnadsväckande fort. Han var icke ett dugg rädd för Freja och icke för rustningarna i hallen, som han de första kvällarna tyckte att de sågo så spöklika ut i sina nischer. Han var nere och tittade på när ladugårdskarlen drog fram kalvarna och kom upp i köket och berättade det naturalistiska förloppet. Det var något svekfritt och öppet hos honom, som gjorde Sigrid innerligt glad. En och annan gång kunde han plötsligt bli tyst och allvarsam. Sigrid förstod, att han tänkte på Gränna, och fördubblade sina omsorger.
En dag blev det bestämt, att de skulle åka över till Alby. Gustaf Boström hade flera gånger telegraferat och frågat, varför Sigrid var så osynlig. Sigrid hade urskuldat sig med att hon hade en släkting på besök hos sig. Hon fick order att ta pojken med sig.
»Han kan alltid leka med Greta, så kan vi gamla leka med varann», sade Gustaf Boström i telefon och skrattade.
Sigrid var icke glad åt besöket på Alby. Hon var rädd för farbror Gustafs frispråkighet, och det kunde bli svårt att förklara släktskapen med Johan om farbror Gustaf började fråga ut i detalj. Han hade stundom en obehaglig vana att vilja ha reda på allting, en egenskap, som var utmärkt fördelaktig, när det gällde affärerna på Bjurnäs men som kunde bli farlig, när det kom in på genealogien. Hur det än var, måste obehaget överstås, eftersom Johans besök på Bjurnäs skulle bli mycket långvarigt.
»Nu skall du icke bli rädd för patron Boström», sade Sigrid till Johan, när de åkte upp till Alby i släden. »Han är stor och grov och har stora, röda mustascher och mycket litet hår samt kan dundra till som åskan ibland, men han har ett hjärta av guld. Lilla Greta är förfärligt söt. Henne blir du god vän med genast.»
»Det var en kavat, liten herre», sade patron Boström, när Johan slog honom i hand. Johan var klädd i sin fina, svarta kostym med långbyxorna och kände sin värdighet. »Dig tycker jag om!» utropade patron Boström och svingade honom högt i tak på sina starka armar. När Johan kom ned till golvet igen, upptäckte han en flicka, som verkligen var bra söt. Hon hade genast rusat Sigrid i famnen och vände sig om lagom för att se Johan komma ned från himmelsfärden.
»Det är Greta, min dotter», sade patron Boström och skjutsade i väg Johan mot henne. »Seså, Greta, var nu inte dum!» uppmanade han dottern, när denna sökte betäckning hos Sigrid.
»Du brukar aldrig vara blyg», sade Sigrid och förrådde Greta genom att vända henne om mot Johan.
De båda ungdomarna togo varandra skyggt i hand. Det hade gått mycket bättre, om de andra icke varit närvarande. Nu stodo de bara och tittade på varandra och på varandras kläder. Sedan drog sig var och en till sitt naturliga skydd. Det gick icke.
»Nej, hör nu ungar, nu får ni verkligen hålla varandra sällskap», kommenderade patron Boström. »Tant Sigrid och jag kan få prata utan er. Marsch in i barnkammaren med er! Greta kan visa unge herrn — vad heter han? — Johan, jaså Johan — visa Johan dina dockor och andra saker ...»
»Det är ingenting för gossar», opponerade Greta.
»Prat!» sade patron Boström, »jag ...»
Mer hann Gustaf Boström icke säga.
»Jag tycker mycket om dockor», försäkrade Johan ivrigt. Efter denna nobla förklaring togo barnen varann i hand och gingo tysta ut.
»Nej, har du sett på maken!» utbrast Gustaf Boström och såg häpen på Sigrid. »Vad kom det åt Greta? Hon fick visst tunghäfta.»
Han följde efter dem och såg hur barnen marscherade bredvid varann hand i hand hela filen av rum igenom.
»Ni skall strax få kaffe med kakor!» ropade han efter dem. De vände sig icke ens om. Det är förfärligt roligt att gå hand i hand, mycket roligare än kaffe med kakor.
Sigrid hade kommit fram till honom och stod och såg efter barnen, tills de veko av in i barnkammaren.
»Kärlek vid första ögonkastet», skämtade patron Boström. Han bjöd Sigrid taga plats och så började korsförhöret.
»Jaså, det var därför du talade något med mig om fosterson för en tid sedan!» begynte han. »Jag trodde det var en ettåring du tänkte ta. Den här är väl tolv år högst.»
»Fjorton», rättade Sigrid, »fast han icke är stor.»
»Det gör ingenting. Det händer ofta med barn. De står liksom i knut och så plötsligt ränner de i väg på höjden. Det är på pappas sida, förstås?»
Sigrid hade svårt att följa med vad han frågade om.
»Ja, för han är då icke ett dugg lik salig Matilda, mor din.»
»Nej! Det är på pappas sida», svarade Sigrid. Hon försökte låta bli att rodna, men var icke säker på att det lyckades. Hon var glad åt att patron Boströms husa kom med kaffet och drog patrons uppmärksamhet till sig. »Det är bäst att låta ungarna få sitt i barnkammaren, Hilda», sade patron, sedan hon serverat.
När husan gått med kaffebrickan, återtog Gustaf Boström förhöret, men då hade Sigrid hunnit lugna sig.
»Jaså, det är på pappas. Ja, det kunde jag tro. Han har alldeles Bjurcronornas näsa och ögon. Är det släkt på långt håll? Doppa, barn! Du vet, att du är som hemma här. Hilda är duktig det vet du också i att baka.»
Han trugade henne med sockerkaka.
»Vad var det du sade?» frågade han. »Är det avlägsen släkt?»
»Mycket», svarade Sigrid. Hon hade svårt att få ned sockerkakan. Hon var mycket obehaglig till mods och önskade att hon aldrig farit över till Alby.
»Det kan jag tro. Per sade alltid åt mig, att när din farbror Johan dog så var det slut med hans släkt. Men den här pojken kände han kanske icke till. Det finns sådana där släktingar, som dyker upp vid arvsskiftena och som man aldrig hört talas om. Apropå det, hur fick du fatt på honom? Skrev de till dig eller ... akta dig!»
Sigrid höll på att slå omkull kaffekoppen, när hon satte den ifrån sig.
»Nej, det var jag, som skrev», sade hon.
»Ja, men hur fick du reda på honom? Du är så hemlighetsfull, Sigrid.»
Det var skämtsamt sagt utan ringaste avsikt att anspela på några hemligheter. Sigrid blev blodröd i ansiktet. Gustaf Boström missförstod rodnaden fullständigt.
»Ja, kära barn, tro inte, att jag menar, att det är din gosse. Det är fysiskt omöjligt», storskrattade han.
»Nej, farbror, nu går det verkligen för långt!» Det var så orimligt att hon själv måste skratta. Det hjälpte på den obehagliga känslan hon haft förut.
»Det är en alltför lång historia att berätta om hur jag fick reda på Johan», sade hon. »Det blir en annan gång.»
Husan kom åter med kaffebrickan efter att ha serverat barnen. Hon satte den ifrån sig på bordet.
»Nå, vad gör de?» frågade patron. »Slåss de eller leker de?»
»De leker», svarade husan och gick.
»Vad tycker farbror om Johan?» frågade Sigrid för att slippa höra talas mer om släktproblemet.
»Han ser klen ut. Ge honom bra med mjölk och gröt så blir han karl! Har han någon skolgång?»
»Ja, han har gått i skola i Gränna.» Det sista ordet halkade ut i hastigheten.
»Finns det Bjurcronor i Gränna?»
»Nej, han heter Hansson — Johan Hansson efter sina fosterföräldrar.»
»Var hans egna föräldrar döda då?»
»Ja, för länge sedan.»
»Jaså — ja — hm!» Patron Boström reste sig. »Jag skall bara gå efter pipan», förklarade han.
Misstänker han något, frågade sig Sigrid, eller är det bara jag, som tycker det, därför jag sitter här och narras tag på tag?
»Vad har du tänkt han skall bli?» frågade patron Boström, när han kom tillbaka med pipan tänd. »Du må icke tro, att det räcker bara med att ta till sig fosterbarn. Man måste sörja för deras framtid också. Det är så många, som predikar om, att framtiden hör barnen till. Det retar mig alltid. Det är barnen, som skall höra framtiden till. De skall inriktas på framtiden. Och det är ingen lätt sak. Vet du, om han har fallenhet för något särskilt?»
»Han är mycket road av trädgård. Fosterfadern var trädgårdsmästare.»
»Det är ett yrke, som kan föda sin man, om han får utbildning. Du skulle låta honom komma till Abelin. Han förstår saken.»
»Menar farbror, att jag skulle lämna Johan ifrån mig?» Sigrid lät riktigt förskräckt.
»Inte nu, men längre fram. Du inbillar dig väl icke, Sigrid, att pojken kan lära sig trädgårdsskötsel på Bjurnäs?»
»Han behöver icke bli trädgårdsmästare precis.»
»Är han för fin kanske?» raljerade Gustaf Boström.
»Nu är farbror stygg», sade Sigrid.
»Det är så roligt att vara det emellanåt. Sedan blir man mycket bättre vänner efteråt!» Han illustrerade påståendet genom att flytta sig närmare Sigrid.
»Om vi skulle göra honom till lantbrukare?» föreslog han.
»Vi?» Sigrid var verkligen förvånad.
»Javisst, Gustaf Boström på Alby och Sigrid Persdotter Bjurcrona! Det är inget dåligt kompaniskap. Det finns sakkunskap på båda hållen — numera», tillade han. »Och gemensamma intressen.»
Han flyttade sig ännu närmare henne. Sigrid, som alltid kände sig olustig, när han började bli för farbroderlig, makade sig undan.
»Haha!» skrattade Gustaf Boström. »Du tror visst jag tänker fria? Nej, du är icke tillräckligt rik ännu, Sigrid. Men jag kommer en gång, var säker på det! Jag kommer!»
Det var meningen, att det skulle vara enbart lustigt. Sigrid tyckte icke om det slags lustigheter och återförde samtalet till det ursprungliga ämnet.
»För mig får Johan gärna bli lantbrukare», sade hon. »Huvudsumman är, att han blir en god och bra människa och lycklig.» Det sista ordet kom dröjande. Hon hade utan att veta hur det gick till, kommit att tänka på Erik. Det drog en allvarssky över hennes ansikte.
»Varför skulle han icke bli lycklig?» frågade patron Boström. »Han har alla möjliga förutsättningar. Han har utan att nätt och jämt veta av det dimpit ned på en stor herrgård, fått en snäll tant, som naturligtvis kommer att skämma bort honom, en hygglig farbror och en lekkamrat. Vad kan han mer begära? Vill han bli lantbrukare — och varför skulle han icke vilja det? — skall farbror snart sätta fart på honom. Det han icke kan lära på Bjurnäs, kan han få lära hos mig. När han blir sjutton, arton år skickar vi honom till Alnarp eller Ultuna eller kanske rent av till Rösiö. Frågan är bara hur mycket han lärt i skolan. Är han duktig i att räkna och skriva?»
»Det vet jag verkligen icke, farbror.»
»Nå, det får vi alltid se. Hur har du det med huggningen på utskogen? Fick du dit jägmästaren?»
Samtalet gick in på detaljfrågor om Bjurnäs. Gustaf Boström upphörde icke att intressera sig för gården alltjämt. Det sammanhängde dels med hans goda hjärta och dels med hans ärelystnad att få se Sigrid fullt lyckas i det han rått henne till. Kvällen förflöt också under livligt samspråk mellan dem båda angående dikning, mjölkpriser, påläggning och andra saker, som för några år tillbaka skulle av Sigrid åhörts med ett medlidsamt löje över att någon kunde intressera sig för dylika ting, när man kunde tala om sång och teater och dans. Gustaf Boström, som för kvällen var riktigt upplagd för att skämta med henne, kunde icke heller låta bli att reta henne. De sutto vid kvällsbordet och åto.
»Det trodde du aldrig, Sigrid», sade han, »att den tid skulle komma, då du kunde sitta en hel kväll ensam med farbror Gustaf och tala om lantbruk. Ni vet inte, ni barn, att tant tänkte bli en stor sångerska en gång.»
Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet.
»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över hit mer.» Hon såg på Johan.
»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon behövt stå och skrika för publiken.»
Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta utropade:
»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i trädgården, och det var riktigt vackert.»
Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De hade många hemligheter tillsamman.
Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han.
»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit vid bordet.
Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.
»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.
»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort till flygeln i salongen. Den var ostämd.
»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid.
»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret. »Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till ett ja.
Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan.
»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå Sverige. Kan du inga gladare?»
Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för mycket för att kunna säga något.
Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning.
Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?»
När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta huvudet mot sig.
Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor.