ELEKTRA.
Tyckmycken är ju dock vår stad, och tadelsjuk.
ORESTES.
Säg, syster, hvad du vill! på oförsonlig grund 905
Vi begge mot den mannen fattat fiendskap.
ELEKTRA (till Aigisthos).
Rätt så! Hvar bör jag börja mina lidandens
Framställning? hvad bör stå tillsist? i midten hvad?
Visst är, att ingen morgonstund jag underlät,
Att högt upprepa hvad jag ville säga dig, 910
Ifall jag blefve från min fordna fruktan fri
En gång. Nu är jag det, och vill den ofärd all
Framställa, som jag, när du lefde, önskade.
Du skapte mitt förderf, och gjorde faderlös
Mig och min bror, fastän af oss ej nånsin kränkt. 915
Min mor du nesligt äktade, dess make drap,
Hellenernes härhövitsman, och drog ej ut.
Så långt du gick i dårskap, att du trodde ej
Min moders äktenskap förderfligt kunna bli
För dig, som dock missfirmade min faders bädd. 920
En hvar det vete, som en annans hustru har
I hemlighet förfört, och nödgas äkta se'n,
Att han olycklig är, ifall han tror, att hon,
Hos förre mannen okysk, kysk hos honom blir.
Du ömkligt lefde, som dig mente lefva väl, 925
Förty du visste, att du brottsligt dig förmält,
Och mor min visste, att en gudlös man hon fått.
Så, sleme båda, J hvarandras väl förstört,
Din lycka hon, och du får dela hennes skam.
Och bland Argeier alla så om dig förmäls: 930
Han var sin hustrus, men ej hustrun var sin mans.
Det snöpligt är, att uti gården väldet förs
Af hustrun, ej af mannen. Ock de sönerna
Jag skyr, som efter far sin icke bära namn,
Men efter modren nämnde bli, uti en stat. 935
Ty tager mannen sig förnäm och bättre fru,
Om mannen ingen fråga är, om hustrun blott.
Ock du, som detta ej förstod, dock mest bedrogs.
Du skröt dig något vara, genom skatter stark,
Som intet äro, utan för ett kort bestånd. 940
Naturn orubblig är, men icke penningen.
Och städs qvardröjande, hon lyfter hufvudet.
Men orättmätig rikdom och med brott forvärfd,
Ur gården flyktar, se'n han blomstrat liten tid.
Hvad qvinnor angår, — för en jungfru passar ej 945
Slikt tal — jag tiger, men vill peka rakt derpå.
Du felat har, som egde sjelf en kongaborg,
Och var en vacker karl; ack, vare min gemål
Snutfager icke, men af äkta karlagry!
Ty slike männers söner brås på krigets gud, 950
Men fagre piltar äro blott dansprydnader.
Tvi dig, du dåre, som omsider straffades,
Ovetande! hvar niding drabbe sådant slut!
Ej må enhvar, som vackert första hvarfvet lopp,
Förmena sig ha vunnet spel, förrn han uppnår 955
Bestämda målet, och kring lifvets slutpunkt vändt.
KHOREN.
Han illa gjorde; men han illa näpstes ock
Af dig och denne: väldig makt rättvisan har.
ORESTES.
Rätt så! men nu hans döda kropp bör lyftas in,
J tjenare, och stå i mörkret, att, vår mor 960
Hitkommen, före döden, ej må liket se.