ELEKTRA.
Jag orda vill, och början utaf talet är: 1060
O, att du, moder, hyste bättre tankesätt!
Ty skönheten är värdig visst berömmelse
Hos Helena och dig; ett dårligt syskonpar
Likväl J båda ären, och ej Kastor värdige.
Ty hon, bortröfvad, följde sjelf frivillig med; 1065
Den störste man i hela Hellas dräpte du,
Med förevändning att, för dottren, din gemål
Du mördade; den saken ingen vet, som jag.
Ty innan dottrens offrande beslutet var,
Och knapt din make ifrån borgen dragit hän, 1070
Du framför spegeln putsade din blonda lock.
Den hustru, som, när mannen utur huset går,
Sig pyntar till, uppteckna bland de slemas tal.
Ty hon behöfver ej i dörrn till skådning te
Sitt fagra anlete, om hon ej stemplar ondt. 1075
Bland alla Helleninnor vet jag endast dig,
Som röjde glädje, när de Troers sak gick fram;
Och mörka miner viste, när dem gick emot,
Ej önskande, att Agamemnon komme hem.
Till kyska tankar hade dock du goda skäl; 1080
En man du egde, sämre än Aigisthos ej,
Som Hellas sjelf utkorat sig till höfvitsman.
Och när din syster Helena så skickat sig,
Stor ära kunde du förvärfva: brottet är
För dygdiga en spegel och en föresyn. 1085
Men om vår fader, som du sagt, din dotter drap,
Hvad oförrätt har jag dig gjort, och broder min?
Och när du mördat din gemål, hvi ej åt oss
Förvara fadersborgen, men till fremmande
Den flytta, och dermed bekosta bröllopet? 1090
I landsflykt vistas ej din man, för sonens skull,
Och ej för min skull draps, som, lefvande, han mer
Två gånger drap, än syster min; om mord med mord
Bör lagligt gäldas, måste vi dig slå ihjäl,
Jag och din son Orestes, hämnande vår far; 1095
Ty är det ena rättvist, är det andra rätt.
Men den som fäster sig vid börd och rikedom,
Och tager sig slem hustru, är en dåre; ty
En kysk och liten bädd är bättre än en stor.
KHOREN.
Af slump beror hvart giftermål: jag skådat har, 1100
Hur några väl, och någre illa slagit ut.
KLYTAIMNESTRA.
Min dotter, alltid hade du din fader kär.
Så händer det: en håller sig till manligt kön;
En annan åter älskar mera mor än far.
Jag vill förlåta dig; ty ej så särdeles 1105
Jag gläder mig åt det, som blifvit gjordt, mitt barn.
Hvi är du så otvättad och så illaklädd,
Du barnsängsqvinna, efter nyligt födselvärf?
Ve mig, eländiga, och mina stemplingar!
Jag, mera än sig bordt, till vrede maken dref. 1110