ELEKTRA.
Hvad är, du gamle, som ditt öga fuktigt gör?
Du minns kanske min ofärd, sedan fordomtid?
Kanske Orestes' usla landsflykt smärtar dig? 505
Kanske min fader, som du förr i famnen bar,
Och gagnlöst fostrade för dig och vännerna?
GUBBEN.
Visst gagnlöst! nu jag dock ej kunde hejda mig.
Ty då af händelse jag lände till hans graf,
I ensamheten föll jag ned derpå, och gret, 510
Och öppnande på legeln, offergjöt derur,
Och myrtenqvisrtar ställde kring på kumlets rand
På sjelfva bålet såg jag då svartulligt får,
Nyss slagtadt, och ej längese'n utgjutet blod,
Och blonde hårets lockar såg jag, skördade, 515
Samt undrade, min dotter, ho bland menniskor
Tordts grafven nalkas; det ej en Argeier var.
Men kanske kom din broder hem i hemlighet,
Och hyllade dervid sin faders olycksgraf.
Betrakta locken, läggande vid eget här, 520
Om det ej är till färgen lika med dethär.
Förty hos dem, som rinner samme faders blod,
Plär mången kroppens del antaga samma skick.