ELEKTRA.
Är du den rätte?
ORESTES.
Ja, din ende bundsförvandt!
Ifall det varp jag drager upp, som kastas nu.
Det vet jag, och man mer ej bör på gudar tro,
Om brottet högre ställes än rättrådighet
KHOREN.
Du är här; du är här, senfärdige dag! 585
Du har grytt, och för fosterlandet röjt
Den hjelte, som, flyktande längese'n
Fjerran från fädrens palats
Usel irrade omkring.
En gud, ja, en gud skall bringa till oss 590
Segren, väninna.
Höj händer, höj röst, och bön uppsänd.
Till gudar, att lyckligt, lyckligt
Din bror uti vår stad må träda in! 595
ORESTES.
Rättså! mig välkomsthelsningens behaglighet
Är ljuf; härnäst jag ärnar återgälda allt.
Men, gamle, du som lände hit i rätter tid,
Säg mig, hur skall jag tukta fadrens baneman,
Och moder min, som ingick gudlöst giftermål. 600
Finns än i Argos qvar för mig bevågenhet?
Är allt för oss förloradt, såsom lyckan är?
Hvem bör jag träffa, vare sig natt eller dag?
På hvilken väg mig vända emot fienden?
GUBBEN.
Min son, för dig, olycklige, ej finns en vän, 605
I denna verld är vänskapen ett hittegods,
Den vänskapen, som lika delar godt och ondt.
Och du som är i grund och botten vännelös,
Ej hoppet mera ens har qvar; hör och förnimm:
Utaf din egen hand och slumpen det beror, 610
Om du din faders borg och stad än återfår.
ORESTES.
Hvad bör jag göra för att nå ett sådant mål?
GUBBEN.
Thyestes son du dräpa bör, och moder din.
ORESTES.
Det segerpris jag önskar ha; men huru få?
GUBBEN.
Om hur du ville, du i borgen slipper ej. 615
ORESTES.
Af vakter och drabanters armar skyddas den.
GUBBEN.
Rätt sagdt! han rädes dig, och aldrig sofver trygg.
ORESTES.
Må vara! men i sak mig råd, du gamle man!
GUBBEN.
Hör på du bara! mig ett infall kommit på
ORESTES.
Du något godt att säga har: jag öra är. 620
GUBBEN.
Aigisthos nyss jag varsnade, då hit jag smög.
ORESTES.
Detder förstår jag; men uppå hvad ställe då?
GUBBEN.
Uti hästhagen, litet stycke härifrån.
ORESTES.
Hvad gjorde han? på hopplöshet, mig gryr ett hopp.
GUBBEN.
Åt nympherna en fest han redde: tyckte jag. 625
ORESTES.
För barnens fostring, eller för en väntad son?
GUBBEN.
Ett vet jag blott: med oxars slagt bestyrde han.
ORESTES.
I månges sällskap, eller blott med eget folk?
GUBBEN.
Argeier fanns der ingen, utan slafvars hop.
ORESTES.
Är någon, som mig röja kunde, gamle man? 630
GUBBEN.
De äro tjenare, som dig ej nånsin sett.
ORESTES.
Ifall vi segre, äro de bevågne oss?
GUBBEN.
Ja; sådan är ju slafvars sed, dig gagnelig.
ORESTES.
Hur i all verlden kunde jag den mannen nå?
GUBBEN.
Du vandrar dit, dän, offrande, han varsnar dig. 635
ORESTES.
Invid den vägen, som jag tror, han hagen har.
GUBBEN.
Och när han ser dig, dig till gäst inbjuder han.
ORESTES.
Till bitter bordskamrat, allenast gud så vill.
GUBBEN.
I öfrigt, hur det faller sig, tag ditt beslut!
ORESTES.
Förträffligt sagdt! och moder min hvar vistas hon. 640
GUBBEN.
I Argos; och till mannens fest ej kommer hon.
ORESTES.
Hvi reste icke modet min med giljaren?
GUBBEN.
Hon fruktade byfolkets prat, och hemma blef.
ORESTES.
Begriper! misstänkt hon hos staten känner sig.
GUBBEN.
Så ungefär; en gudlös qvinna hatad blir. 645
ORESTES.
Hur kan jag dräpa båda två i samma hugg?