II.
Om bord på »Zéphyr.»
Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare, och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än qvinnorna.
Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende, witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.
På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga, åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt, utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont. Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten, och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga, tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.
Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten, gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga utsigten öfver Kristiania.
Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.
Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker, hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»—»Och jag om sex brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»—»Jag vill ha tre brefkort och fyra frimärken»—Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att svensk turistmunterhet kan vara smittosam för norska bokhandlare.
Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek: »Få vi be om insektpulver!»
»Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»
»En?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»
Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.
Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr, der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15 skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.
Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:
Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska, fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.
Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej, men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.
»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.
»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande. Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna qvinnofigurer på ryggen.
Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god, fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.
Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla föreläsare borde bli kaptener, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt lysande frukten af en svensk föreläsning.
Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en älskvärd stockholmare—jag vill samla glödande kol på hans hufvud!—som nu falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse, hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är oss han beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:
»Når du vil på fjældesti og skal nisten snöre, læg så ikke mere i end du last kan före. Drag ej med dig dalens tvang i de grönne lider, skyl dem i en frejdig sang ned ad fjældets sider!»
Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.
Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem händelsvis måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna—hållning, hon ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade, synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få timmar.
Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes—icke slängdes, som hos oss—kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.