INNEHÅLL:
I. Förberedelser sid. 5
II. Om bord på »Zéphyr» 9
III. Ejdsvold 15
IV. På Mjösen 17
V. Lillehammer 22
VI. På vandring 25
VII. Till fjells 32
VIII. På sätrarne 36
IX. På vidder och sätrar 43
X. Husvilla 61
XI. På återtåg 70
XII. I fiskarhyddan 77
XIII. På väg till Espedalsvattnet 83
XIV. Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen 94
XV. I Valders med Ambrosius (bihang) 112
XVI. Far väl Norge! 147
Inledning.
I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han—förf. än vidare utsprider farsoten.
Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det, värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen—nej skälet var det ju—följande form.
Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är omenskligt dyrt att resa i Norge, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så föga kända broderland.
Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att läsa inledningen, och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken: Mjösen.
Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att läsa om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.
Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.
Alla fem reskamraterna
genom
AVE.
Förberedelser.
Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget, eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.
Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne; b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15 skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som icke skyddar mot regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse, buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania; e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres endast för yrkesförare, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets ungdom hjelpa Ave öfver.
Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen på en specialkarta öfver Kristians amt.
Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare, blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas, då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under alla faror och lefnadsbehof.
Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela sällskapet:
Kandidaten (som just håller på att skapa sig ett namn), 29 år, försedd med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning. Så kommer:
Ellen (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet, nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är sällskapets vägvisare, troget understödd af:
Heggen, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:
Hertha, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt under vandringarna hyllande valspråket: Festina lente.
Och så kommer undertecknad, 53 år, om man ej vill räkna mig det till godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar, hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.