MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till rivieran.
Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan framför tio i skogen.
Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt, vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro anställda i polisen. Egomet qui loquor, jag som talar till eder, vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger från sig cigarren och mumlar:—Aha! Men varför—
Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:—Ah, visst fan. Det tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest lina, men nästan lika högt engelsk snooker. Jag hade spelat snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer tre, plus den samtidigt absorberade—
Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista. Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade pengar. Jag sade:
—Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
—Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han hade rätt. Engelsmannen var borta.
—Betala! ropade kusken. Betala!
Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
—Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
—Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
—Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste betala.
—Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst var brusten.
—Var är denne engelsman? sade polisen.
—Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
—Aldrig, sade jag.
—Till polisstationen! sade polisen.
Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
—Vad är ert namn? sade polisen.
—Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
—Och ert namn? sade polisen till kusken.
—Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna—
—Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem francs.
—Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
—Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
—Attention! Giv akt! Han vill tala.
Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
—Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn, sade polisen:
—Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med monsieur Giannini?
—Nej, sade jag.
—Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem francs.
—Aldrig! sade jag.
Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
—Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar de fem francs, jag talar om.
Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
—Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa er hem.
Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo, vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav mig biljett i går afton.