WELTPOLITIK
Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred (eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå hädonist.
Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. Jag fann mig med en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. Men låt oss tala om Louise av Koburg.
Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den som höll på att göra det var svensk och hette—men nej. Inga namn!
Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom—han var 24 år—hade han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till hans förfogande, när han ville spela—och fick kapital. Det var just det det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. Och plötsligt tycktes mina böner verka.
En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med salt och ett glas franskt brännvin:
I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och hans vänner rika.
På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
Mentone.
Varför var detta nödvändigt?
Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att sälja sitt system till underpris.
Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om tyskan hade fått pengar eller ej?
Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek—en fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en dans.
Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till biljetten. Jag var luspank.
Käre bror—jag beklagar. Jag också. Du får gå.
Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss: kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
Gott. Jag skall gå.
Jag gick.
Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W., tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i romanerna):
—Fem millioner, och jag slutar!
Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men—
Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han omedelbart:
—Den går inte. En annan.
—Jag har ingen annan, sade jag.
Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter petitio principii. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad förutsättning.
Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla rika.
Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte hållbar.
Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av Koburg—åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg—hem till Monte Carlo för att undervisa W. i petitio principii.