SAMTAL MED HOMPA
—Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så roligt. Det är djävligt längesen, va?
—Det är visst sju år sen. Du är dig lik.
—Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte, karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä, mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er. Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.—Hör du, det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.
—Verkligen oväntat.
—Du kände visst inte igen mig först, va?
—Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år—
—Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.
—Är du tokig!
—Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.—Men vi får väl ta helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses—äh, det smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt, va?
—Är det längesen du fick en sup?
—En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det mesta.
—Men ni har stora snapsglas?
—Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma. Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är det inte trist att aldrig höra svenska?
—Å, man hör det inte så sällan.
—Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma. Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul—nå där kommer han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen? Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi lagar det. Ä, mä, bä—hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?
—Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.
—Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med detsamma? Tjo—nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och kärleken … vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och presentera mig, va?
—Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.
—Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag tycker du har blivit så allvarsam sen sist.
—Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.
—Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig, vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du, vad är sejsten å halvfjäss?
—Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för litet.
Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.